Another day in paradise

oktober 25, 2012

Det fortsätter på den inslagna vägen.

Den här dagen var kanske jämförbar med många andra i vissa avseenden, jag såg henne, fick ont i hjärtat och hade en hel del jobbiga tankar på grund av det, men den här dagen har det varit så mycket och när många saker är jobbiga skapar det ångestkänslor som annars kanske inte ens hade funnits.

Det är den där ensamheten kring kärleken, det är ensamhet i allmänhet, att inte ha vänner, att höra saker som folk varit med om… eller kanske framförallt föreställa sig det och sedan jämföra med sig själv. Och sedan att så mycket på jobbet tärde på mig i dag. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… vilka känslor ledde till vilka känslor? Hade vissa av känslorna inte ens uppstått om inte de andra infunnit sig?

Det föder ångest inför vad som komma skall, en ångest som jag hittills klarat mig ganska bra ifrån.

Jag kan tänka så mycket på alla fina liv så många lever, inte problemfria, men fina, med upplevelser, vänner, kärlek, träffar… Ibland önskar jag inte bara att jag hade sånt själv, utan att jag även fick vara en del av just deras liv, framförallt då människor jag tycker om. Människor som inte delar den tanken.

Det var ingen jättebra dag i dag, när det gäller kärleken har det nog gjort ondare andra dagar senaste tiden, men sammanslaget är kanske den här dagen ändå i slutändan sämre… och det är inte bara att jag är ensam. Jag känner mig så ensam med alla känslor.

Jag är inne i en lite sämre period nu under några veckor, säg strax innan förra inlägget jag skrev. Jag kan ha sämre dagar normalt, när ensamheten blir påtaglig, dagar med ångest eller andra jobbiga känslor, uppgivenhet. Problemet nu är bara att de där dagarna är lite för många och kommer med lite för jämna mellanrum. Ensamheten känns så nära så ofta, någon vacker själ på jobbet gör sitt bästa för att få bort de känslorna (trots att hon inte direkt vet om dem). Men så är det ju också den där tjejen, Hon.

Som den där dagen när jag precis kommit på plats på jobbet och såg ut genom fönstret och såg Henne. Såg när Hon vandrade till jobbet och hjärtat stannade, när det gjorde fysiskt ont i bröstkorgen. Den där dagen när chefen sa Hennes namn och jag blev alldeles kall och hjärtat började slå otäckt fort. När Hon pratar och inleder meningar med ”vi”. Eller som många dagar, bara jag ser Henne, hör Hennes röst, ser Hennes leende. När jag blir förälskad och går sönder i samma ögonblick.

Hon är så fin, och det känns som jag är lika kär i henne som närsomhelst tidigare. Som att jag när jag väl tog mig till ruta ett blev fast där. Så som det varit de senaste tre gångerna jag fallit för en tjej, känslorna sitter kvar, och ger inget sken av att vara i närheten av att försvinna.

Tänk att alltid vara ensam, att aldrig få uppleva det. Klockan tickar högt ikväll.

.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

Ledighet

juni 29, 2012

Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte varit helt säker på hur det verkligen känns att snart få vara ledig, har jag sett fram emot det, varit orolig över det, känt mig likgiltig över det? Jag har svarat det standardmässiga om hur skönt det ska bli, men hur har det egentligen känts? Det kanske inte har känts så mycket alls, men nu är dagen kommen… och det känns inte så bra. Det känns som min ensamhet i dag befästes ytterligare lite, och sedan gick jag hem, lämnade en stor tomhet bakom mig, nu är det i mångt och mycket bara… jag. Det behöver inte betyda att den här ledigheten kommer vara jobbig, ofta kan jag ändå lyckas sysselsätta mig på något vis så att tiden i alla fall går… men just nu känns det bara jobbigt, ensamt, ödsligt..

Det finns många aspekter med ledighet jag tycker om, även om jag inte gör så mycket under den, men just såhär, vid längre ledigheter än bara säg en långhelg så kan det lätt bli så, att jag fylls av en känsla av tomhet.

Mitt jobb är trots allt en av få saker (lite större/mer betydande saker) i mitt liv som känns bra. Det är kanske den enda plats jag egentligen träffar människor på. När jag väl kommer hem sedan så blir det lätt väldigt tyst. Det kan gå ett antal veckor mellan sms som dyker upp i mobilen (som dessutom kan vara reklam), telefonen ringer i och för sig då och då, men till 95% är det telefonförsäljare eller liknande, och då låter jag bli att svara, så man kan egentligen se den som tyst även den.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Det framgår nog redan av inlägget, jag är ledig, det känns inte sådär jättebra (än, det ka bli bättre) och det känns väldigt… tomt.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

Långhelg, ledig från onsdag kväll till måndag morgon. Väldigt skönt på sitt sätt, lite lätt ångestladdat såhär i efterhand. När jag kom hem i onsdags kväll låste jag dörren, jag har inte låst upp den än. Jag har alltså spenderat varenda minut av den här långhelgen i min lägenhet. Egentligen är det inget oväntat med det, det är en ganska bra avspegling av hur mitt liv ser ut. Den fritid jag har spenderar jag för mig själv och försöker sysselsätta mig med saker som får tiden att gå.

Men det blir också väldigt påtagligt hur torftigt liv jag lever. Att höra/se/läsa om saker som folk gör, det måste inte vara något avancerat, middag med vänner, myskväll med familjen, dejt eller vad det nu än kan vara. Det hade säkert funnits ett par alternativ för mig, men inte som jag själv skulle vilja göra. Att spendera långhelgen instängd i min lägenhet med min ensamhet blev the lesser of two evils så att säga. Vilket är mer dramatiskt än det låter, jag har ingenting emot att se på tv, sitta vid datorn eller pyssla med något annat här hemma… det är mest efteråt det ger en rätt tom känsla. Som att det inte har gett så mycket, som att det varit ett tidsfördriv omöjligt att dela med någon annan som någon form av upplevelse.

Det är skönt att vara ledig, jag bara önskar jag hade någon att spendera ledigheten med… ibland i alla fall.

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som jag kände nästan lämpade sig bättre i att göra ett nytt inlägg av (inte för att det stoppat mig tidigare att skriva tapeter till kommentarssvar men..)

Frågan rörde om och isåfall hur min ensamhet går ut över mitt jobb, och hur jag isåfall hanterar det.

Jag känner igen problematiken, att inte ha några vänner, ingen kärlek, gör att man inte egentligen har några upplevelser, inga händelser eller liknande som man kan prata om. Om inget händer i mitt liv, vad pratar jag då om? Jag hanterar det på ett par sätt, men enkelt sammanfattat kan man säga att… jag pratar helt enkelt inte om mig själv.

Jag är också rätt tystlåten, och det har såklart inte blivit enklare av att spendera väldigt mycket tid i ensamhet. Men jobbet är faktiskt en sån sak som är en väldigt positiv del i mitt liv, främst tack vare mina arbetskamrater. Jag hanterar problemet som beskrevs i kommentaren på så sätt att jag använder mig av artighetsfraser, pratar jobb och försöker skämta däremellan.

Det räcker väldigt långt för min del, för det är ju ändå någon sorts kontakt med andra människor. Men även om man kan hamna i olika djupa diskussioner ang jobb eller händelser i omvärlden, roliga diskussioner eller bara trevliga diskussioner så blir de sällan särskilt personliga. Hur jag mår och vad som hänt med mig är ofta avklarat på max någon minut i början av dagen (och även om jag som person har svårt för att tala osanning så är det där ämnen som jag svarar väldigt svävande på).

Artighetsfraser som de ovan är snabbt avklarade för egen del, men är sånt jag också frågar och har man bara rätt motpart som kan hålla en diskussion levande så kan man verka delaktig i den trots att man inte gör så mycket annat än startar den med en fråga (och kanske håller den vid liv med någon följdfråga). Det här, och det skämtsamma, är väl det närmaste en normal människa jag kommer att vara… det är skitsvårt, för jag känner mig totalt socialt missanpassad många gånger. Och det händer att jag sitter i fikarummet under en fikapaus och säger exakt 0 ord (eller kanske då 3-4 ord, t.ex. ”hej”), det händer ganska ofta.

Problemet som beskrevs i kommentaren löser jag faktiskt oftast med att prata jobb. Att fråga eller hjälpa andra, eller att kommentera saker till andra om jobbet. Vilket har lett till att många frågar mig om hjälp. Det senare nämner jag för det är väldigt tacksamt med hänsyn till problemet med att vara tystlåten på en arbetsplats, en annan människa tar isåfall kontakt med mig istället för att jag måste vara den som tar första steget, och ofta är det något jag kan hjälpa till med (och jag tycker om att hjälpa andra, så jag blir bara glad att få hjälpa till och av det faktum att någon faktiskt frågar just mig).

Jag vet inte om det här inlägget gjorde det något tydligare men… jag tror på sitt sätt att det låter lite bättre än det är, för jag kämpar varje dag med situationer då jag kollapsar i det sociala spelet… och det utspelar sig i princip bara på jobbet, annars är jag ju för mig själv resten av tiden.

The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Två månader senare…

december 12, 2010

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.

För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

Hej, hur är det?

juni 5, 2010

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

Det blev någon form av kraschlandning. Helt och totalt oannonserat, ändå egentligen så väldigt logiskt och väntat. På något vis hade bara inte tanken slagit mig, inte för en enda sekund. Det är väl ett bra tecken på sitt sätt, att jag inte ens kom ihåg att måla fan på väggen. Det dåliga med det hela är att tydligen gjorde det ingen skillnad ändå. Ibland är det ganska lätt att inse hur ensam jag är, att inse vad andra har, vad jag själv saknar. Att få det att övergå till hur patetisk jag egentligen är, hur patetiskt mitt liv egentligen är, hur patetiskt mitt liv på många sätt varit under mitt vuxna liv såhär långt.

En dag som denna är det svårt att ens ta tillvara på de där stunderna som faktiskt ändå är rätt bra på dygnet. Eller fel, egentligen handlar det inte om det. Vad det handlar om är att här, nu, i detta ögonblick så spelar det ingen roll. Även om/när jag anstränger mig så har jag svårt att ta till mig något från dagen. Det är nästan som att anstränga sig hårt, väldigt hårt, för att minnas något, men bara se en massa bilder, inte kunna sammankoppla dem med någon känsla alls. Det går verkligen inte.

I säg 8 fall av tio brukar avsaknaden av kärlek vara större än avsaknaden av vänskap. I dag är det dock en vän jag känner att jag skulle vilja ha. Jag tänker på hon jag bara hade kontakt med via mail/msn och inser att… den vänskapen skulle jag så gärna vilja ha i dag. (det säger inte den som läser det här någonting om vad jag menar för vänskap, men det spelar ingen roll)

Hade jag inte varit en sådan social katastrof så hade jag åtminstone kunnat konversera med mig själv.

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

I ett av mina senaste inlägg skrev jag lite om ledighet kontra att vara sysselsatt. Jag är sysselsatt nu och återigen har livet på något sätt flytit på, det känns skönt att ha något att göra, något istället för att vara hemma och spendera tid med mina tankar. Det har gått bra en kortare period nu ända fram till i dag då jag haft en dag som många tidigare dagar. Så många funderingar, så mycket känsla av ensamhet. Alla som har någon… främst handlar det om kärlek men det handlar även bara om att ha någon vän att göra något med.

Men den där kärleken… ibland gör det bara så ont att aldrig få uppleva den, att aldrig ha fått uppleva den. Den verkar vara till för alla andra, på lite olika sätt och i lite olika omfattning, men ändå. Ibland är det svårt att inte känna att vart man än ser och vad man än hör så har det någonting med det att göra. Ibland kan jag ha dagar där jag verkligen kan känna att även om jag skulle sitta tillsammans med en grupp människor så har det inte med mig att göra att vi sitter tillsammans. Det har med situationen att göra. Ta bort själva situationen ur ekvationen så kommer även människorna försvinna ur den, då finns det ingen anledning för mig att vara del av gemenskapen. Det kan kännas så oavsett hur snälla och trevliga människor det rör sig om. Det känns ofta så för att det är så.

Just i dag inträffade det dessutom en incident, den blev nästan tragikomisk även om ingen annan insåg det.. Eller nä, den var mest bara tragisk, men det var på något sätt som att uttala en obehaglig sanning om sig själv. Låt vara att den bara uttalades inför mig själv men… det räckte för att få mig att inse vilken sorglig figur jag verkligen är.

Fel

februari 17, 2010

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.

Äntligen ledig

februari 3, 2010

Livet flyter på väldigt mycket enklare när jag håller mig sysselsatt. Det senaste dryga halvåret har jag kunnat göra just det, kliva upp tidigt på morgonen, avverka många timmar av dygnet på att hålla mig sysselsatt för att sedan komma hem och inte behöva uthärda så många timmar till innan det är dags för en sömn som då kommer tidigare än annars. Livet blir annorlunda, men förändras egentligen inte särskilt mycket. Det märks framförallt nu när jag ska var ledig, vi kan i alla fall kalla det för det. Jag håller mig sysselsatt, och på något sätt är jag bland folk, jag kanske till och med klarar av att umgås,vara trevlig, rolig… men när dagen är slut så har inget förändrats. Mitt liv är på många sätt detsamma. Det bara förstärks och blir tydligare nu när jag är ledig. Jag är inte mindre ensam, inte närmare kärleken, inte närmare en vänskap.

Ledighet ska vara något skönt. Ärligt talat så gruvar jag mig mer inför den. Det finns vissa fördelar och vissa sköna saker med det, absolut. Men ledigheten behöver inte gå särskilt länge, troligtvis inte ens en vecka, för att jag ska föredra motsatsen. Vad ska jag med ledighet till? Det känns som den knappt hinner börja förrän jag inser hur händelsefattig den kommer bli. Hur jag kommer få anstränga mig för att hitta på något alla vakna timmar jag spenderar inomhus. Hur jag vet att även den här ledigheten kommer präglas av ensamhet, och hur jag vet att alla de där tankarna som hålls i schack när jag är sysselsatt under större delen av dygnet nu kommer vara kanske mitt enda sällskap (utanför familjen) under en alldeles för stor del av tiden.

Jag vill inte.

Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Att förlora en vän?

december 18, 2008

Igår natt fällde jag tårar över en kärlek som aldrig kommer bli, nu inatt skulle jag vilja fälla tårar över en vänskap som verkar sina. Jag skulle vilja, men jag förmår inte, jag känner mig bara sorgsen över själva faktumet och även en aning besviken. Inte besviken på min vän, absolut inte, snarare bara besviken på det faktum att det blivit som det blivit, det gör mig lite ledsen.

Jag har skrivit om henne förut någon gång, om hur jag egentligen bara har en person i mitt liv som jag kan kalla vän. Hon jag aldrig träffat, hon som bor sisådär 100 mil härifrån. Men hon var i alla fall någon att prata med, någon att få komma nära och att släppa nära inpå, någon att skämta och skratta med, någon att vara löjlig, seriös eller bara vardaglig med.

De senaste månaderna har det förändrats. Tonen har varit densamma, varm, snäll, hjärtlig, skämtsam… men de senaste månaderna har vår kontakt blivit alltmer sällsynt, och när vi väl hör av varandra så stannar kommunikationen mer eller mindre av på en gång. Skickar hon ett sms som jag svarar på så kan det vara slut precis där (oavsett vad jag skriver i sms:et, oavsett om jag frågar någonting eller så..).

Hon har inga skyldigheter gentemot mig, och vänner väljer man med omsorg. Att jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte är lika nära längre, eller nära överhuvudtaget, det spelar ganska liten roll om det är den här nivån hon vill ha det på. Lika lite som jag kan tvinga henne att vara min vän kan hon tvinga sig själv till det. Men förut kändes det som jag visste mer eller mindre allt som skedde i hennes liv, oavsett om det handlade om väldigt ospektakulära saker eller desto roligare saker, men det kändes som hon litade på mig och delade med sig och vågade öppna sig.

Idag får jag alltför ofta en känsla av att jag inte vet vad hon lever för liv. För någon vecka sedan skrev hon till mig och bad om råd inför ett beslut hon skulle måsta ta så småningom, det här är något som borde ha funnits med i hennes liv nu i några månader… jag hade ingen aning om det. Samma sak nu när jag såg att hon återupptagit sin blogg igen, det känns som att läsa en blogg från en person man känner, men som lever ett liv man inte har någon som helst aning om. De hon delat med sig av de senaste månaderna har dessutom varit väldigt sparsamma, väldigt lite detaljer om saker och ting.

Jag skriver inte det här för att jag känner en frustration gentemot henne, jag är inte sårad, besviken eller någonting liknande på henne. Hon är fortfarande en underbar tjej, det enda jag är ledsen eller besviken över är att det blivit som det blivit.

 

Den enda riktiga vän det känns som jag har, henne känner jag inte. Jag saknar vår vänskap så väldigt mycket, och kanske har det bara blivit som det blivit, jag är faktiskt inte så pessimistisk inför det hela som man kanske skulle kunna tro (om man utgår ifrån hur jag brukar resonera via den här bloggen så att säga). Jag tror att mycket skulle lösas om jag bara berättade hur jag kände, jag tror faktiskt inte att hon skulle kunna såra mig ens om det är på den här nivån hon vill ha det. Jag skulle bli ledsen över att ha förlorat en så fin vänskap, men just gentemot henne tror jag inte jag skulle kunna känna någon besvikelse.