Legacy

maj 27, 2015

En tid efter att hon lämnat mig, kanske ett par månader, så hörde jag en låt som jag inte vet om jag hört tidigare, en rätt gammal låt men om jag hört den förut så hade jag i alla fall inte lagt den på minnet. Jag lyssnade på den ganska mycket de månader som följde och tänkte på henne, tänkte på oss, tänkte på ord i den texten som väl egentligen inte var så möjliga… eller?

Jag lyssnade på den precis efter att inte ha lyssnat på den på länge, jag tycker det är en bra låt men jag har inte kunnat lyssna på den. Varje gång jag kommit att tänka på den så har jag samtidigt känt jobbiga känslor kring den. Nu när jag lyssnade och fällde några tårar så kan jag börja fundera… vad spelade orden i den egentligen för roll? Jag delade aldrig med mig av den till henne, och jag har aldrig pratat om de här känslorna med någon annan, än mindre då vad jag lyssnade på för låt efter allt.

Jag tror att jag har skrivit om det någon gång tidigare, i alla fall om snarlika saker, men jag kan tänka på det ibland. Vem vet sådana där små saker om mig? Sådana där betydelsefullt betydelselösa saker. Vad jag lyssnar på för musik beroende på vad jag gör eller hur jag mår, vilka filmer jag återkommer till och varför, vad jag har för vanor eller ovanor, vad jag grubblar på för småsaker.

Om jag dog i morgon så finns det nog inte någon som skulle kunna redogöra för vem jag verkligen var. Det finns säkert en del bilder av mig från t.ex. kollegor eller familjen… men det känns som det finns så många små saker om hur jag tänker, känner eller hur jag är som ingen vet.

Som den där låten, vad den betydde för mig, vad jag tänkte och kände… och när jag sedan långt efter fick veta hur allt gått hur även det där som kändes som något ganska osannolikt i låten ändå blev sant…

Den här veckan har varit fylld av många jobbiga tankar och av tankar som vandrat långt. Nog för att många tankar finns där nästan lite latent, alltid närvarande eller bara väntandes på att få komma fram. Den här veckan känns det som det började när jag sökte kontakt med en nyanställd person på jobbet, det gick sisådär, blev väldigt kort, kändes konstigt och kändes väldigt misslyckat. Jag har funderat mycket på det misslyckandet, funderat vidare på mina ständiga misslyckanden med tjejer som jag har något intresse av, funderat vidare på den fina person jag hade professionell hjälp av för ett par månader sedan. Funderat på döden, på självmord, funderat på framförallt den gång hon frågade mig om mina tankar kring det… funderat på hur svårt det var att sätta ord på det för… det är så många tankar, så olika tankar. Det kan vara väldigt konkret, väldigt generellt, rent filosoferande, kan handla om så många olika situationer.

Jag tänker på en ångestladdat situation om ungefär en vecka, tänker på saker kring det som av en ren slump bara blev så typiska.

Jag ser på mig själv och inser att någon tjej jag är intresserad av omöjligtvis kommer kunna ha något liknande intresse av mig. Det känns omöjligt att vara intresserad av mig. Jag tänker mycket på det hopplösa fall jag är, och det är svårt att inte börja tänka på att dö och att växla de tankarna med att tänka på att inte leva… för vad är meningen egentligen?

Jag känner mig verkligen som ett hopplöst fall. Jag kan se så många saker som jag avskyr med mig själv… jag tänker på saker som jag gör, saker som jag säger, skriver och bara känner att kan jag inte bara låta bli att existera? Varför ska jag hålla på och försöka göra något överhuvudtaget.

 

 

Jag undrar hur mina tankar under t.ex. en dag som denna skulle se ut om de skrevs ned på ett papper, skulle det gå att följa? Skulle ens jag själv kunna följa dem? Jag tänker miljoner tankar, och bara nu när jag skrivit det här inlägget så är det många saker jag inte skrivit för att det bara är en gröt av saker som dyker upp i huvudet.

Jag tänker t.ex. på en situation som dök upp på jobbet häromdagen där vi skulle ställa frågor till varandra, man fick fråga om vad som helst men det fanns även en del mallar på frågor man kunde använda om man ville. Jag avskyr att berätta om mig själv för… vad ska jag berätta egentligen? Vad finns det att berätta om mig? Jag vet aldrig vad jag ska säga, så den typen av aktivitet passar mig dåligt, det fanns många ångestfyllda frågor, men det var nog ändå en som var värst, en som jag verkligen inte ville få som löd ungefär ”Vem är din bästa vän?”.

Har jag ens någon vän? Det närmaste jag kommer en vän i dag är nog någon av mina kollegor, men jag vet inte ens om någon av dem skulle kalla mig för vän… skulle jag då kalla någon av dem för min ”bästa” vän?

… att säga att man inte har någon vän det går ju inte heller, hur skulle det gå till egentligen?

 

Som tur var så ställdes aldrig den frågan.

Jag tror jag låter bli att fortsätta det här uppradandet av en miljon slumpmässiga tankar, inlägget är långt nog som det är och det spelar egentligen ingen som helst roll.

Oälskad

maj 3, 2015

Den senaste veckan ungefär har många tankar kretsat kring mina egna känslor och andras känslor för mig (eller frånvaron av dem). Jag tänker på hur extremt starkt jag känner för en tjej när jag får känslor för henne, hur gärna jag vill vara tillsammans med henne, spendera min tid med henne, planera och skapa en framtid tillsammans med just den tjejen. Jag tänker på hur tankar, känslor, sinnen och mer eller mindre all tid upptas av henne.

Jag har tänkt mycket på det där, på hur extremt starkt jag känner när jag känner, och jag har ställt det i relation till att ingen tjej någonsin känner så för mig… Jag har tänkt bakåt i tiden, sett mig omkring i nuet och bara reflekterat över hur ickeexisterande det varit, tänkt på hur liten sannolikheten är över att jag skulle kunna få en tjej jag tycker om så mycket, för hon skulle aldrig ha något som helst intresse av att vara tillsammans med mig.

Det är många jobbiga känslor kring att vara oälskad, oönskad, avvisad, ointressant, att det inte går att stå ut med mig…. att det inte finns någon som vill vara med just mig.

Jag kan ibland tänka att även om jag någon gång någonsin skulle få en chans med en tjej, hur skulle jag någonsin kunna hålla kvar henne? Hur skulle hon någonsin stanna kvar hos en nolla som mig när hon väl kom innanför mitt skal? När hon fick se hur oduglig människa jag är?

Vem skulle vilja ha en framtid med någon som mig?

 

… men vetskapen om just det gör det ändå inte enklare när jag drömmer om det själv. När jag så gärna vill få uppleva den där kärleken och dela livet med någon jag tycker om så mycket.

Man kan ju tycka att jag borde kunna släppa det när jag ändå vet om att det är omöjligt att älska någon som mig… men jag kan verkligen inte sluta drömma om det. Det är bara det att den där drömmen sakta men säkert smular sönder mig.