.

september 22, 2008

Klockan är snart tolv och jag trodde inte att den här dagen skulle behöva bli så mycket jobbigare. Jag trodde att jag bara skulle behöva lägga mig och att allt det jobbiga bara skulle kresta kring den olyckliga kärlek som alltid förföljer mig… vad fel man kan ha ibland.

Jag har väldigt få saker i mitt liv som är någon form av grund för trygghet, börjar man då rucka lite på någon av de sakerna så har jag inget att falla tillbaka mot… egentligen har jag inte så mycket att falla tillbaka emot oavsett, men jag kan i alla fall leva med illusionen att jag har något att falla tillbaka på. Just nu, just i detta ögonblick känns det som det inte finns någonting i mitt liv. Det kan mycket väl vara annorlunda när min väckarklockas alltför jobbiga ljud väcker mig men… just i detta nu, och denna natt igenom har jag ingenting i mitt liv, ingen trygghet… ingenting.

Snälla snälla snälla, låt det bara ta slut nu så kan jag bearbeta mina demoner natten igenom på egen hand, för som det är för tillfället så går jag sönder bit för bit för varje minut som går.

Annonser