Då allt började på riktigt. Ett år sedan och ändå kommer det alltför klara minnesbilder alltför ofta. Ett år sedan i början av december, ett år sedan i slutet av januari, ett år sedan på alla hjärtans dag, ett år sedan idag. Och ett år sedan alla andra dagar däremellan. Tisdagen före påsk för ett år sedan krossades mitt hjärta, jag visste inte riktigt vad som hände. På torsdagen smulades de sönderkrossade bitarna sönder totalt. På torsdagen krossades mitt självöfrtroende och min självkänsla totalt och jag har inte lyckas bygga upp varken det ena eller det andra än, och mitt stackars hjärta letar jag fortfarande bitar till för att kunna pussla ihop det någorlunda.

Och hur patetisk är jag inte egentligen? Det kan nog väldigt få förstå bara genom att läsa de ord jag skriver. Tycker ni att jag är patetisk bara genom att läsa det här så ska ni veta att jag är ännu mer patetisk än så.

Jag får minnesbilder gång på gång, minns hur det var, minns små saker jag gjorde, hur livet vände så snabbt. Det smärtar att veta att hon aldrig någonsin kommer få någon sån om mig, aldrig någonsin kommer ödsla en tanke på mig. Hon gjorde det klart.

Men å andra sidan, snälla killar får inte kyssa vackra flickor. Så varför skulle hon ens försöka komma ihåg mig? Nej, idag är en dag då jag känner mig fullkomligt osynlig, oönskad och oälskad. För sån är jag, sådan har jag alltid varit. Patetiska jag.