En sån dag

april 30, 2013

Vad gör man när det känns som man faller i småbitar, som att livet aldrig kommer bli bra, som att det inte finns någon lösning. När det känns som att en lösning, att det jag önskar är så långt bort att det inte finns någon som helst rimlighet i att det någonsin skulle inträffa. När man känner sig betydelselös, som att mitt syfte på den här planeten är…. ingenting, att aldrig räcka till som man är… Den människa jag är duger inte, är inte bra nog, förtjänar inte de chanser jag vill ha, får aldrig uppleva det jag vill uppleva.

När livet är utan mening, när det inte finns någon rimlig lösning, när alternativen känns som de inte finns. När apatin slår till men man ändå känner att även utan apatin så skulle det bara existera en tomhet, inte ens apatin spelar så himla stor roll.

Förhoppningsvis känner jag ganska snart att livet ändå går att uthärda, att det går att överleva och att det känns okej att överleva. Att jag kan nöja mig med väldigt lite. Men just idag känns livet inte värt att leva, att spendera andetag efter andetag för… det här? Det känns inte värt det, vad får jag ut av det?

Jag är så trött. Jag vill somna, men jag vill verkligen inte vakna.

Annonser

En helg är en helg

april 14, 2013

Den här dagen fortsatte lite som jag beskrev i senaste inlägget. Men nu ikväll har det vänt till de där hårdare, jobbigare känslorna. Känslor av att vara värdelös, misslyckad, oönskad, oälskad. De där känslorna att ens egen vilja och önskningar inte spelar någon roll, att känna att man är värd så lite, att det krävs så lite för att släppa taget, greppa tag i något nytt. Att hata att gå tillbaka till sitt gamla liv, på något sätt mer nu med så många jobbiga känslor kopplade till det, så mycket vetskap om att inte duga. Inte bara mina tankar, även svart på vitt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, jag har som sagt skrivit det mesta redan som jag känner att jag kan/vill skriva. På något sätt behöver jag bara vräka ur mig det igen.

april 7, 2013

Jag tycker inte om att helgerna har blivit så jobbiga sedan den där dagen för några veckor sedan. Vissa stunder lyckas jag sysselsätta mig och hålla tankarna borta, men alldeles för många stunder mår jag dåligt, riktigt dåligt.
Förra söndagen drack jag lite för mycket, och åt alldeles för lite, vilket ledde till att jag var bakis på måndagen (tur det var påskhelg). Jag kan inte minnas senast jag var riktigt bakis. Söndagnatten var inte så mysig heller.

Fördelen med att dricka för mycket och bli bakis är att jag brukar tappa suget efter alkohol på ett tag efter det. Igår var jag inte alls sugen på alkohol… ända tills klockan blev mycket, egentligen alldeles för mycket för att börja dricka för sig själv. Egentligen blev jag inte sugen på alkohol i sig, bara på något som dämpade, som fick mig att glömma lite och kanske falla in i någon dimma. Det gick väl sisådär.

 

Annars känner jag mig totalt värdelös, folks liv är så jävla bra utan mig. Antingen som att det inte skulle spela någon roll om jag försvann, eller kanske till och med bli bättre. Det känns ibland som att leva för att fylla en funktion för andra, spelar ingen roll vad jag vill eller känner, när den funktionen väl är fylld så är jag förbrukad, behövs inte längre, bort med skiten.

Varför är jag så jävla misslyckad? Varför duger jag aldrig?

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.

When? Huh? What day?

mars 27, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen, vissa dagar går jag sönder inombords, andra är värre. Känslorna pendlar väldigt mycket fram och tillbaka, inte direkt upp och ned, utan snarare fram och tillbaka mellan många olika känslor. Jag tycker verkligen inte om att leva just nu, bara att vakna på morgonen är jobbigt. Jag brukar tycka om att ligga och dra mig lite, ta det lugnt på morgonen, nu är huvudet fyllt av jobbiga tankar direkt jag slår upp ögonen, och på morgonen framförallt har jag väldigt dålig ork att hålla de där tankarna borta.

Jag önskar jag kunde backa klockan och stanna tiden när allt var bra. Aldrig låta tiden ticka igen, bara vara fast i en naiv loop när jag trodde på något. För det är klart att jag skulle landa i det här, klart att det skulle bli såhär, egentligen är det väl fullt naturligt att jag skulle bli ensam, bortvald. Det är ju inte det som är det konstiga, tvärtom, det konstiga är ju att jag faktiskt började tro på motsatsen, att jag faktiskt trodde för mig själv att det kunde vara på något annat sätt.

Jag hatar mig själv så för att jag var naiv nog att börja hoppas, att tycka om det… jag vet och förstår att det har att göra med hur gärna jag vill att det ska vara så, att jag vill det så sjukt intensivt så att jag helt enkelt inte kan göra något annat än bara känna på det viset, att jag inte kan låta bli att tro på saker och ting trots att jag vet hur det funkar när det kommer till mig.

 

Något jag tänkt mycket på de senaste dagarna är att under tiden jag bloggat, och då kanske jag främst menar även den tid jag bloggade innan den här bloggen, min andra blogg, så har jag kommit i kontakt med många människor, än fler på den förra bloggen. Lite för ofta för att det ska kännas bra så har det funkat ungefär såhär. Jag bloggar om något som känns jobbigt, en person som också tycker att något känns jobbigt känner igen sig och kommenterar. Kanske växer det fram en vänskap, men så helt plötsligt så börjar den där personen må bättre, då är det som att jag inte behövs längre.

Ibland har det varit ganska uppenbart, och jag tror egentligen aldrig att det varit något planerat eller utstuderat, däremot har det hänt alldeles för många gånger för att det bara ska kännas som en slump… men det får mig att känna mig ganska betydelselös. Ungefär som ett verktyg man kan använda när man själv mår dåligt och sedan bara lämna och gå vidare när det känns bättre… det känns som det där jag trodde var på riktigt… det var bara på riktigt så länge motparten behövde det. För mig var det något jag hoppades mer på, men vad jag vill spelar ingen roll. Vad jag vill har väl aldrig spelat någon roll egentligen.

En annan sak jag tänkt på var den där tisdagen för tre veckor sedan när jag bloggade igen. Dagen efter den där hemska dagen. Jag mådde väldigt dåligt den tisdagen, men jag snubblade över ord som var skrivna för några månader sedan, ord kanske skrivna lite i oförstånd. Nu, såhär x antal månader senare så blev det verkligen ödets ironi, det var nog enda gången väl hemma den dagen som jag drog på smilbanden. Mitt i all tragik så blev det faktiskt lite komiskt, ödets ironi på ett tragikomiskt sett som fick det att kännas som någon högre makt bara lite retsamt ville räcka långfingret.

Så länge jag andas kommer jag nog aldrig lära mig vissa saker…

Sundae

mars 24, 2013

Den här helgen har hittills varit fruktansvärd. Gårdagen framförallt. Jag vaknade alldeles för tidigt, och vaknar jag nu och det inte är mitt i natten så är risken stor att jag inte somnar om, det är alldeles för många tankar, för jobbiga tankar och för intensiva tankar för att jag ska somna om.

Det är en helg med känslor av tomhet, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet, längan… trängtan, saknad, självhat, tvivel, dödslängtan och mycket annat. Ofta många känslor på en gång, samtidigt. Att känna att jag inte duger, inte är bra nog, att det finns andra som är så mycket bättre, på precis alla sätt som finns.

Att känna igen vissa saker från förr, att känna att man sett vissa saker tidigare, men ändå inte märker det. Att känna sig tillfällig, bra i brist på annat, utbytbar.

Att hata sig själv för den jag är, att hata mig själv för att jag är naiv, att hata mig själv för att jag inte inser saker, för att jag hoppas på saker, vill saker. Jag vill saker så galet intensivt, vill dem så att det är få andra saker som spelar någon roll… det blir aldrig som jag vill…. aldrig, det gör mig så ledsen, uppgiven och uppgiven.

Det här inlägget är bara ren galla utspydd, men det äter upp mig inifrån, jag behöver få ur mig det.

 

Just nu känns det som det blir sämre och sämre för varje dag. Jag har ingen ork till något, varken fysiskt eller mentalt, och varje gång jag försöker ta mig för något så känns det som det leder till att jag ger upp lite ytterligare. Arbetet brukar vara en trygg punkt, något som faktiskt funkar rätt så bra, men även där känner jag mig less just nu.

Det är många bekanta jobbiga känslor. Ensamhet är ju egentligen ett ganska vitt begrepp, enamhet kan komma i många former. Jag duschade precis, och jag duschade väldigt länge för att vara jag. Inte för att det var så skönt, även om det var det på sitt sätt, utan för att jag fastnade, jag stod blick stilla med blicken framåt under en tid som jag inte kan uppskatta, jag satt ned på golvet med vattnet rinnandes över mig under en ännu längre tid, funderandes, fast i tankar med många jobbiga slutsatser.

Jag hatar att när jag är ledsen så sluter jag mig, trots att jag egentligen mer eller mindre aldrig vill vara ensam. Men jag drar mig tillbaka, blir mer tystlåten, mer för mig själv.

Jag hatar att känna mig så misslyckad, så värdelös, så oeftertraktad…. att känna mig som ett störningsmoment. Att inte veta hur jag ska agera, att inte förstå, att inte kunna….

Jag hatar att leva ett liv utan menng, att även om jag för någon dryg vecka sedan bara hade små planer så var de ändå planer, något att ta sikte på, någon helg framåt, någon månad framåt, framåt sommaren… hur mitt liv kunde se ut, vad jag kunde göra, saker som kunde få mig att må bra.

Nu är det istället ett ingenting, dock med en oro över det där ingentinget. Egentligen vet jag väl precis hur det där ingentinget kommer te sig, jag har ju trots allt levt mitt liv i tillräckligt många år för att lära mig, men det är väl just det som oroar mig…

Another day in paradise

oktober 25, 2012

Det fortsätter på den inslagna vägen.

Den här dagen var kanske jämförbar med många andra i vissa avseenden, jag såg henne, fick ont i hjärtat och hade en hel del jobbiga tankar på grund av det, men den här dagen har det varit så mycket och när många saker är jobbiga skapar det ångestkänslor som annars kanske inte ens hade funnits.

Det är den där ensamheten kring kärleken, det är ensamhet i allmänhet, att inte ha vänner, att höra saker som folk varit med om… eller kanske framförallt föreställa sig det och sedan jämföra med sig själv. Och sedan att så mycket på jobbet tärde på mig i dag. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… vilka känslor ledde till vilka känslor? Hade vissa av känslorna inte ens uppstått om inte de andra infunnit sig?

Det föder ångest inför vad som komma skall, en ångest som jag hittills klarat mig ganska bra ifrån.

Jag kan tänka så mycket på alla fina liv så många lever, inte problemfria, men fina, med upplevelser, vänner, kärlek, träffar… Ibland önskar jag inte bara att jag hade sånt själv, utan att jag även fick vara en del av just deras liv, framförallt då människor jag tycker om. Människor som inte delar den tanken.

Det var ingen jättebra dag i dag, när det gäller kärleken har det nog gjort ondare andra dagar senaste tiden, men sammanslaget är kanske den här dagen ändå i slutändan sämre… och det är inte bara att jag är ensam. Jag känner mig så ensam med alla känslor.

september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

Att vara tillbaka

augusti 5, 2012

Jag började jobba igen för två veckor sedan efter min ledighet och även om det är lite bakvänt, men ändå lite förutsägbart, så var det skönt att börja jobba igen. Det är skönt med ledighet, skönt att kunna styra över sin tid, kunna gå upp när man vill, vara uppe så länge man vill utan att behöva störas av ett alarm som skriker av tvång att kliva upp. Men när den där tiden kan fyllas med rätt så lite, och framförallt samma saker om och om igen, och kanske framförallt, när den där tiden till 98% spenderas i sällskap enbart med mig själv så blir det här med ledighet nästan bara destruktivt om den är alltför lång. En helg, som nu, är väldigt härlig, att få ladda batterierna, vila upp sig, och bara vara ensam i ungefär 2,5 dagar, det är ganska lagom. Kanske till och med någon dag till hade varit optimalt.

Men att komma tillbaka till jobbet, att vara sysselsatt, att få träffa människor på något sätt åtminstone, det kändes så väldigt härligt. Första veckan kändes det som jag nästan fysiskt ville omfamna varenda människa jag såg… jag höll mig från det dock.

Veckan som gick hade jag däremot förväntat mig kunde bli lite mer komplicerad, då började nämligen hon jobba igen, då kom hon tillbaka. Det är underbart på sitt sätt, jag blir lycklig bara av att se henne, och skitjobbigt, på ren svenska, på sitt sätt. Att veta att jag aldrig kommer kunna få henne, en tjej som henne.

Och vetskapen av att jag är världens sämsta människa på att komma över tjejer jag fått känslor för. Hur kommer man över någon när det bara är så att det av någon anledning inte kan bli jag och hon. När hon fortsätter vara samma underbara människa som jag fallit för, när jag fortsätter charmas av henne, jag förstår det inte, förstår inte hur man kommer över någon i ett sånt läge… Kanske behöver jag inte göra det heller, bara någon gång få plats i mitt hjärta även för någon annan, som kanske kan trycka undan allt annat i hjärtat litegranna åt sidan.

Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

Ledighet

juni 29, 2012

Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte varit helt säker på hur det verkligen känns att snart få vara ledig, har jag sett fram emot det, varit orolig över det, känt mig likgiltig över det? Jag har svarat det standardmässiga om hur skönt det ska bli, men hur har det egentligen känts? Det kanske inte har känts så mycket alls, men nu är dagen kommen… och det känns inte så bra. Det känns som min ensamhet i dag befästes ytterligare lite, och sedan gick jag hem, lämnade en stor tomhet bakom mig, nu är det i mångt och mycket bara… jag. Det behöver inte betyda att den här ledigheten kommer vara jobbig, ofta kan jag ändå lyckas sysselsätta mig på något vis så att tiden i alla fall går… men just nu känns det bara jobbigt, ensamt, ödsligt..

Det finns många aspekter med ledighet jag tycker om, även om jag inte gör så mycket under den, men just såhär, vid längre ledigheter än bara säg en långhelg så kan det lätt bli så, att jag fylls av en känsla av tomhet.

Mitt jobb är trots allt en av få saker (lite större/mer betydande saker) i mitt liv som känns bra. Det är kanske den enda plats jag egentligen träffar människor på. När jag väl kommer hem sedan så blir det lätt väldigt tyst. Det kan gå ett antal veckor mellan sms som dyker upp i mobilen (som dessutom kan vara reklam), telefonen ringer i och för sig då och då, men till 95% är det telefonförsäljare eller liknande, och då låter jag bli att svara, så man kan egentligen se den som tyst även den.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Det framgår nog redan av inlägget, jag är ledig, det känns inte sådär jättebra (än, det ka bli bättre) och det känns väldigt… tomt.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

Långhelg, ledig från onsdag kväll till måndag morgon. Väldigt skönt på sitt sätt, lite lätt ångestladdat såhär i efterhand. När jag kom hem i onsdags kväll låste jag dörren, jag har inte låst upp den än. Jag har alltså spenderat varenda minut av den här långhelgen i min lägenhet. Egentligen är det inget oväntat med det, det är en ganska bra avspegling av hur mitt liv ser ut. Den fritid jag har spenderar jag för mig själv och försöker sysselsätta mig med saker som får tiden att gå.

Men det blir också väldigt påtagligt hur torftigt liv jag lever. Att höra/se/läsa om saker som folk gör, det måste inte vara något avancerat, middag med vänner, myskväll med familjen, dejt eller vad det nu än kan vara. Det hade säkert funnits ett par alternativ för mig, men inte som jag själv skulle vilja göra. Att spendera långhelgen instängd i min lägenhet med min ensamhet blev the lesser of two evils så att säga. Vilket är mer dramatiskt än det låter, jag har ingenting emot att se på tv, sitta vid datorn eller pyssla med något annat här hemma… det är mest efteråt det ger en rätt tom känsla. Som att det inte har gett så mycket, som att det varit ett tidsfördriv omöjligt att dela med någon annan som någon form av upplevelse.

Det är skönt att vara ledig, jag bara önskar jag hade någon att spendera ledigheten med… ibland i alla fall.

FML

april 27, 2012

Det blir bara värre och värre. I mitt förra inlägg skrev jag att det var längesedan så mörka tankar hälsade på mig. I dag är det värre. Egentligen har jag hållt näsan helt okej ovanför vattenytan sedan dess, det har inte varit särskilt bra, men inte riktigt lika dåligt.

Tidigt i dag på morgonen när jag skulle gå för att hämta vatten såg jag min kollegas ryggtavla, hon jag fått känslor för. Jag vet inte om mitt hjärta stannade eller om det slog så hårt att revbenen vittrade sönder, men bara åsynen av hennes ryggtavla gjorde mig glad och ångestfylld på samma gång. När det sedan var dags för fika insåg jag att jag kunde se till så att åtminstone en kort del av fikat var samtidigt som hon hade fika. Där och då, precis innan jag skulle återgå till arbetet hintade en annan kollega till henne om en fest där ”någon” också skulle vara…Jag lyssnade inte särskilt lång stund innan jag gick (vilket jag ändå var tvungen att göra).

Därefter har dagen varit en mardröm, jag gick ned till lunchrummet lite senare för att äta och försökte göra det men det gick inte. Jag hade ingen matlust och har det inte nu heller. Jag tror jag kan känna magen värka, att jag egentligen är hungrig… jag kan bara inte få i mig någonting.
Arbetet efter den där händelsen var i princip omöjligt. Jag fick en ganska stor uppgift att genomföra som dessutom var rejält omständig (nästa gång snälla kollega, fråga mig innan du gör något som jag egentligen ska göra, så slipper jag reda ut det sedan), men jag kunde bara inte fokusera. Jag hann med en hel del (i och för sig lade jag också ned ett antal timmar på det), men tankarna var så splittrade att jag verkligen inte kunde tänka på jobbet under stora stunder. Jag kunde inte tränga undan alla jobbiga tankar.

Att det alltid blir såhär, att jag alltid misslyckas, att det aldrig är någon som får intresse för mig utan bara jag för andra, att det är så svårt att se varför man ska leva när det nästan aldrig känns bra att göra det, men väldigt ofta känns dåligt att leva.

I dag kommer jag försöka dränka mina sorger med alkohol, jag vet det, och det skulle inte förvåna mig om det blir precis tvärtom i slutändan, att det bara känns sämre. Jag dricker ganska sällan, men när jag mår riktigt riktigt dåligt blir alkoholen ändå en utväg… en dålig utväg… men utan andra alternativ så blir det ändå den väg jag väljer.

Med tanke på att jag säkert inte får i mig så mycket näring i dag så behövs det nog dessutom mindre alkohol än normalt sett.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Jag skrev för något inlägg sedan om det faktum att det faktiskt nu dykt upp en tjej som fångat mitt intresse lite extra (utöver de två som det annars varit under de senaste 5-6 åren). Vi jobbar på samma ställe, men det är inte alltid helt enkelt att träffa alla på jobbet, hon är inget undantag, och det känns som det bara går sämre och sämre när jag väl gör det. I början gick det ganska bra att i alla fall utbyta diverse artighetsfraser och kanske få dem lite längre än bara korta artighetssvar.

På mitt jobb går det att se någorlunda när folk har luncher och eventuellt när folk har fika, så många håller lite koll på det där för att t.ex. kunna planera det gemensamt om det passar väl in med någon man vill fika/luncha med. I dag såg jag att jag på eftermiddagen kunde ta fika när tjejen ovan troligtvis också skulle ha eftermiddagsfika. Jag gick dit lite tidigare, mest bara för jag inte vill missa en sekund av henne, jag hade inte ens sett henne på ganska många dagar. Mycket riktigt tog hon sitt fika då.

Vi var ungefär 4-5 personer i fikarummet och under de 20 minuter vi spenderade samtidigt (alltså jag och hon), och under den tiden sade jag nog kanske 3-4 ord i stil med ”ja”, ”mm”… och inte som ett direkt svar till henne, utan mer som ett medhåll till de diskussioner övriga i fikarummet hade (inklusive hon).
Ibland tycker jag inte det är så konstigt att jag aldrig träffar någon och aldrig har gjort det. Vem skulle bli intresserad av mig? Vad gör mig intressant? Ingenting? När jag lyssnar på diskussioner om egentligen ingenting i tjugo minuter förstår jag hur socialt missanpassad jag egentligen är. Samtidigt förstår jag inte varför det kan gå så bra ibland, varför vissa faktiskt kan verka tycka om mig? Varför faktiskt ganska många verkar uppskatta mig, bara kanske aldrig sådär mycket så att det handlar om vänskap/kärlek…

Ibland förstår jag inte heller varför jag inte kan prata med en tjej som verkar vara så fin. Varför alla ord måste vara så perfekta, varför jag måste anstränga mig så otroligt hårt ens för att komma på en dålig fråga att ställa. Varför det kan gå halvhjälpligt om det bara är jag och hon, men om en enda annan person dyker upp så kan jag inte säga ett ord… till någon av dem.

Det är fint att gå omkring och tycka om någon, men det leder alltid till någon sorts självförakt och hat över någon sorts vetskap om att det aldrig kommer att hända, över att återigen i sonom tid få se en människa man tycker om så mycket finna någon annan.

Många gånger känns det bara så hopplöst… som att det verkligen inte finns någon chans för mig att få tjejer som de tre senaste jag fallit för, inte i det här universumet.

Beröring

februari 4, 2012

Jag har ju egentligen ingen erfarenhet, inga referenspunkter, men jag inbillar mig väldigt starkt att jag har ett stort närhetsbehov. När jag drömmer om kärleken, som jag gör varje dag som går, så är det oftast närhet inblandad på ett eller annat sätt. Bara nu när jag skriver om det så är det som att kroppen trängtar efter det, som om jag skulle vilja sträcka mig ut och omfamna någon, jag känner det fysiskt, i armarna och i princip hela överkroppen, en evinnerlig trängtan efter något jag egentligen aldrig upplevt.

Jag tror att ovanstående är varför jag kommer ihåg vissa saker så tydligt. Som den där dagen strax före förrförra julen (alltså drygt ett år sedan), jag minns det så tydligt, jag skulle nog kunna rita en cirkel på marken och ringa in mer eller mindre precis var jag stod. Var jag stod när hon den underbara tjejen, den senaste jag föll för sådär alldeles för hårt, lade sin hand på min arm. Rörde det sig om en period längre än två sekunder så var det inte med mycket, men oj vad känslan av det var alldeles för himmelsk för att det egentligen skulle vara häslosamt. Jag minns lika tydligt när samma tjej lade handen på min arm på liknande sätt nu hösten som var, för en upplevelse om sisådär två likadana sekunder.

När jag tänker efter så är det kanske de enda fyra sekunder som någon jag har haft intresse för har rört vid mig. Möjligtvis när jag var liten att jag kanske dansade med någon jag hade känslor för (dock tveksamt), men annars har jag nog aldrig ens rört vid någon, eller blivit berörd av någon jag haft känslor för. Inte ens en kram eller en handskakning vad jag kan minnas… och det borde jag minnas isåfall.

Det var egentligen inte vad jag skulle skriva om, men jag insåg det här och nu att… så måste det vara…

Time of despair

januari 18, 2012

Klockan slår över, jag kan sluta för dagen och gå hem. Det är en sådan skön känsla, en lättnad och en längtan att få komma hem, ett lugn. Jag kommer hem och känner ungefär på samma sätt… bara någon timma senare är det mycket som känns jobbigt.

Med tanke på hur mitt liv ser ut så består mina dagar ofta av tid som spenderas framför någon skärm, tittandes, lyssnandes eller läsandes någon underhållning. Nästan varje dag. Det är ganska vanligt att när jag låser dörren på en fredag så blir den inte upplåst förrän jag går till jobbet på måndag.
Jag kan faktiskt leva på det här sättet många stunder, det är egentligen inget jag önskar men jag har vant mig eller stänger av tillräckligt för att bara kunna sitta för mig själv i sällskap av en skärm. Det kan gå ett par månader där jag egentligen inte har någon kontakt på min fritid annat än med familjen utan att det behöver nedslå mig alltför mycket. (det där var helt enkelt inte helt sant… kände jag när jag insåg i efterhand vad jag egentligen skrev)

Men ibland… ibland inser jag vad jag går miste om, vad jag saknar och skulle vilja ha. Ofta är det kärleken det handlar om, väldigt ofta, men ibland är det bara den där vänskapen. Jag har aldrig haft någon utanför exempelvis en bloggs skyddade anonymitet som jag pratat med om till exempel kärleken, livet eller de där jobbiga stunderna. Aldrig pratat om sådant med någon öga mot öga, eller för den delen öra mot telefonlur… Min familj har jag aldrig vågat prata med sådant om, och vem annars vet jag inte… Men det gör mig ledsen. Folk som kan ha suttit uppe till solen stiger bara för att prata.

När jag får ett sms, ett mail, när någon ringer… jag vet att det fanns en tid, för väldigt längesedan, då det kändes kul eller spännande. Det kan fortfarande hända, som hon jag skrev om för en bra tid sedan som bröt kontakten med mig, hennes mail blev jag glad av, de såg jag framemot. Annars känner jag mig mest likgiltig, jag vet alltid vilka det kan vara ifrån (det krävs inte många fingrar för att hålla reda på antalet), och det är aldrig något särskilt det gäller i alla fall.

Jag kan se, höra, vad andra människor får uppleva och det kan göra mig ledsen. Vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete över en annan människas glädje, en annan människas härliga upplevelser. Det händer såklart inte alltid, för det mesta blir jag glad av andra människors glädje, men ibland så blir jag bara ledsen av det. Ibland blir jag bara ledsen över hur tomt livet kan vara.

Men jag vet inte hur man gör… det är så enkelt så naturligt för alla… men jag förstår inte.