At the moment

november 23, 2014

Jag skriver ganska sällan på bloggen just nu. Det har mest att göra med att jag aldrig känner att jag har energi, ork till att skriva. Ibland känner jag att det finns saker jag skulle vilja få ur mig men energin finns helt enkelt inte där. Utöver det har jag mått lite sämre i allmänhet de senaste veckorna, eller om det kanske är senaste månaden.

Livet känns väl mer eller mindre alltid ganska meningslöst, men den senaste tiden har de känslorna varit än mer framträdande. Jag känner dessutom ganska stark ångest över vissa saker för tillfället vilket brukar få min dödslängtan att växa, en dödslängtan som i viss mån redan blivit mer påtaglig av mitt mående. Den där ångesten och illamåendet är helt enkelt ingen bra kombination av känslor.

Så livet just nu och den senaste tiden består mest av att kännas poänglöst/meningslöst och att känna sig som en totalt värdelös människa.

 

De senaste ungefärliga 20 månaderna har gått åt till att pränta in i mitt huvud hur värdelös jag är, hur jag saknar kvaliteter som människa, eller om det finns några hur de inte spelar någon roll. Månaderna innan hade jag faktiskt börjat tro på att någon kunde inte bara tycka att jag hade kvaliteter, utan även älska mig för dem, vilja vara med bara mig på grund av just den jag är. Det må ha varit små små steg jag tog framåt hela tiden, men jag började tro på det, började våga ta för mig mer, och mådde rätt så bra.

Den människa jag är, min personlighet, den har jag tvivlat på så länge jag mått dåligt. d.v.s. ungefär sedan jag gick ut skolan.

Jag har börjat inse att det är nog likadant med mitt utseende. När jag var liten tänkte jag inte alls på det, jag reflekterade inte över hur jag såg ut utan jag var som jag var och hade inga problem med det.
I dag tittar jag mig sällan i en spegel. Det kan hända att jag tittar i en spegel, till exempel ”står mitt hår åt alla håll?”, ”har jag något sår någonstans”, ”ser rakningen okej ut”, men jag tittar väldigt sällan på vad det är för människa som tittar tillbaka. Men jag märker, när jag ser någon bild på mig själv, när jag ser mig på någon video eller liknande, eller de få gånger jag tittar i en spegel och ser personen som tittar tillbaka att… jag avskyr hur jag ser ut.

Tvivlet över mitt utseende har nog inte varit lika markant förut som över den person jag är även om jag nog kan säga att det har dykt upp tillfällen där jag grimaserat när jag väl sett mig själv. Det är samma här, månaderna som föregick de 20 månader som nu har gått så började började jag till slut tro på de komplimanger jag fick även för mitt utseende och egentligen känns det som det spelar ganska liten roll. För finns det bara en person som älskar mig för den jag är, som jag själv älskar så mycket, som dessutom uttrycker så snälla saker om hur jag ser ut… då spelar det inte så stor roll vad majoriteten av resten av planeten tycker.

Tyvärr varade det ju inte för evigt och tyvärr var det väl sannolikt den enda chans jag kommer få som jag schabblade bort. Att veta att när en person fick det att låta som att jag var hennes livs stora kärlek, och när hon sa så snälla, stora ord, när hon så ofta pratade om den framtid tillsammans hon drömde om… inte ens då kunde jag lyckas, inte ens då räckte den person jag är till. Och det är klart, de orden kan ju ha varit bara resultatet av någonting just där och då, som en tillfällig sinnesförvirring från hennes sida.

Det är ju egentligen det mest logiska, för varför skulle någon som jag, någon som aldrig varit älskad på det viset helt plötsligt vara den enda som en annan person vill vara tillsammans med?

Jo en förklaring är för att det inte var riktigt sant, eller för att det bara var sant just för den korta stunden. Hade jag fått veta det så hade det varit så mycket enklare, å andra sidan är det väl inte så enkelt att veta för henne heller att de känslor hon uttryckte bara var tillfälliga, att även fast det kändes som att hon ville vara med bara mig, att det var mig hon drömde om en framtid med så var det inte riktigt på riktigt, det var bara resultatet av andra omständigheter.

Inte ens det är logiskt, för varför skulle någon någonsin få känslor för mig? Men det är mer logiskt att det var något tillfälligt där och då som gick över med tiden för henne. För vem fan skulle vilja ha någon som mig?

Kalops

november 7, 2014

Jag lever ju som sagt med en enorm trötthet nuförtiden, men den här dagen slår någon sorts rekord. Det är nog att bli slut av att bara finnas till, men att inleda jobbet med någon form av totalt kaos följt av en mindre vardagssyssla gör att jag nu sitter här och känner att jag knappt orkar ta mig till sängen bara för att kollapsa i den. Klockan närmar sig middagstid och jag känner att jag borde göra något att äta så snart som möjligt bara för att få i mig någonting för… det känns som att jag kan somna precis när som helst.

Den här tröttheten och kraftlösheten i kroppen gör bara att jag känner ett större behov av närhet, hur skönt det skulle få vara att få slappna av tätt intill någon…

Men jag… jag orkar inte tänka mer… orkar inte formulera fler ord…