Jag tänkte ta itu med det i torsdags, då kom saker emellan. Jag hade tid att ta itu med det i fredags, men då ville jag inte störa din helg. Jag tänkte ta itu med det igår, men då kom det åter saker emellan.

Jag måste snart ta och skjuta mig själv i foten. Jag måste snart våga. Det kan bara leda till tårar, smärta och sorg… det kan även bli värre än så.

Men jag har snart inget val om jag inte vill begrava mig själv i dunklet bara för att ge dig en aning aning mer ljus.

Jag har målat upp de flesta scenarion, det ena jobbigare än det andra, men det finns egentligen bara två saker jag är rädd för.

Det kommer att göra så ont, jag känner det redan nu, men jag tar mig inte runt det här, jag måste ta mig igenom det.

När jag gick och lade mig igårkväll och andades ut hann tårarna ifatt mig, väldigt oväntat egentligen. Jag slappnade av och började dagdrömma, tyvärr var drömmen alltför realistisk. Det var en dröm, alltså långt ifrån verkligheten, men ändå med verklighetstrogna inslag.

Drömmen landade i att jag ganska så ofta får känna mig som en vinnare, jag har lätt för att lära mig saker och jag blir ofta duktig på dem. Jag kan vinna… men mitt liv, det som betyder något, där har det mesta en stor fet loserstämpel över sig. I verkliga livet är jag en loser.

Jag fick se till att kväva tårarna efter en stund, för just igårkväll var en sådan natt då jag helt enkelt inte fick gråta. Jag tror att den närmaste framtiden fortfarande har en del tårar till övers för mig, jag är nästan säker på det.

När tystnaden ekar

september 23, 2008

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

.

september 22, 2008

Klockan är snart tolv och jag trodde inte att den här dagen skulle behöva bli så mycket jobbigare. Jag trodde att jag bara skulle behöva lägga mig och att allt det jobbiga bara skulle kresta kring den olyckliga kärlek som alltid förföljer mig… vad fel man kan ha ibland.

Jag har väldigt få saker i mitt liv som är någon form av grund för trygghet, börjar man då rucka lite på någon av de sakerna så har jag inget att falla tillbaka mot… egentligen har jag inte så mycket att falla tillbaka emot oavsett, men jag kan i alla fall leva med illusionen att jag har något att falla tillbaka på. Just nu, just i detta ögonblick känns det som det inte finns någonting i mitt liv. Det kan mycket väl vara annorlunda när min väckarklockas alltför jobbiga ljud väcker mig men… just i detta nu, och denna natt igenom har jag ingenting i mitt liv, ingen trygghet… ingenting.

Snälla snälla snälla, låt det bara ta slut nu så kan jag bearbeta mina demoner natten igenom på egen hand, för som det är för tillfället så går jag sönder bit för bit för varje minut som går.

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

Att se sig själv naken

september 15, 2008

Ibland blir den här bloggen nästan för naken även för mig, och då menar jag inte ärligheten utan snarare hur jag uttrycker mig. Ärligheten, eller öppenheten om man så vill är ju själva meningen med bloggen, en ventil. Men ibland spyr jag bara saker ur mitt hjärta väldigt ogenomtänkt och väldigt känslostyrt, jag uttrycker mig på sätt som jag inte skulle normalt sett. Man kan säga att jag tar väldigt lite hänsyn till någonting egentligen annat än det faktum att jag vill få ur mig något.

Ofta när jag skriver inlägg så kan jag, om jag går tillbaka till inlägget i ett senare skede, känna igen precis den känlsan jag vill förmedla. Men när jag skriver så naket som jag gör ibland, så rakt, så blir det en sorts blandning av det igenkännande men även något… nästan rakt motsatt.

 

Nåväl. Efter den natt som var anledning till mina senaste två inlägg har jag varit ganska nollställd, det brukar oftast bli så. En väldig känslomässig urladdning under en natt på det viset brukar leda till att dagen efter blir väldigt tom. Nu börjar dock känslan av ensamhet sakta krypa sig fram igen, med den en känsla av stress… press.

 

En del av mig vill skriva lite till men en annan del orkar inte bry sig, klockan är trots allt snart fyra, och jag borde sova… som jag tänkte för ungefär två timmar sedan. Jag känner igen det alltför väl.

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Det känns som jag blir mer och mer ensam. Det känns som de saker jag lutat mig emot, utan att själv riktigt veta om det, inte lämnar några spår efter sig när de rycks undan, allt de lämnar är stora svarta hål. Tomhet. Jag villa gärna tro saker och ting, jag skulle gärna vilja påstå vissa saker men det är väldigt uppenbart, jag är en sådan människa man glömmer bort. Jag har sett det så många gånger.

Det blir en form av kollision i mitt huvud, jag är en människa som kommer ihåg.

Det går att komma ihåg mig en liten stund, en väldigt liten stund. När minnet är färskt. Men jag har upplevt det så många gånger, för det händer trots allt lite då och då att jag försöker bryta min ensamhet, men det slutar alltid med att jag glöms bort… samtidigt som jag själv tar med mig fina bilder av en annan människa, som inte kommer komma ihåg mig alls.

Jag tänker dagligen på människor som jag kanske inte har haft någon kontakt med på flera månader, år.. eeh… hmm… år kanske är troligare egentligen. Det har bara runnit ut i sanden, varför ens försöka hålla kontakten? Skulle jag hålla kontakten med mig själv om jag hade så bra liv som många andra har? …… Hmm, jag skulle visserligen ha mycket gemensamt med… mig själv men… äh, nu trasslar jag in mig.

Frågeställningen bör lyda: Är jag egentligen förvånad över att folk bara försvinner ur mitt liv? Är jag ens något att ha kvar i deras liv?

… jag vill inte riktigt svara på den där första frågan. Förvånad… njae, men jag vet inte om det handlar om det. Förvånad är jag inte för alla passar inte med alla, ens när det gäller vänskap. Men någon, någonstans, någon gång… kanske… det handlar inte om ifall jag är förvånad eller inte, det handlar om besvikelse eller ledsamhet över själva faktumet att det är som det är.

 

… och här sitter jag och för en nattlig schizofren dialog med mig själv, men det är klart… vem skulle jag annars göra det med? Jag får i alla fall ganska mycket medhåll av mig själv.