Trött, och tydligen nytt år

december 31, 2014

Mitt sömnschema och min dygnsrytm har jag helt lyckats rubba på ganska kort tid under den ledighet jag just nu befinner mig i. Till en början sov jag bara väldigt mycket och länge, som om kroppen och sinnet aldrig kunde bli utvilat. Men vad det lett till är att jag varit uppe längre och längre och även vaknat senare och senare. I dag tvingade jag mig själv upp något tidigare (men fortfarande betydligt senare än jag skulle vilja att jag orkade kliva upp) och tänkte för mig själv att ”I kväll så ska jag lägga mig i hyfsad tid”… sedan kom jag på att i dag är det nyårsafton… Det påminde mig om för något år sedan när jag någon gång mellan elva och tolv på kvällen hörde raketer utifrån och insåg att det var nyårsafton.

Nu spelar det ju egentligen inte så stor roll, även om jag går och lägger mig någon gång efter tolvslaget så är det betydligt tidigare än tidigare dagar och eftersom jag firar dagen själv i min lägenhet så behöver jag ju bara förhålla mig till mig själv.

 

Jag vet inte vad det är, om det är dygnsrytmen och det faktum att jag klev upp tidigare än kroppen och huvudet ville eller om det är den mentala tröttheten som följt mig det senaste dryga 1,5 året (eller både och) men i dag känner jag mig konstigt trött. Jag känner mig som konstant nyvaken när man sovit alldeles för lite, säg 1-2 timmar, men kombinerat med min orkeslöshet. Jag skulle vilja påstå att jag känner mig… borta, jag känner mig inte alls närvarande, som om jag inte alls vet vad som händer…

Jag har hunnit vara och handla i dag och det var en upplevelse med den mentala tröttheten. förut har jag haft full koll på allt och varit en rutinmänniska så handling har varit snabbt avklarat. I dag glömde jag att skanna varor, jag stod och funderade vilka varor jag skulle ha och när jag väl bestämt mig så gick jag därifrån utan att ta dem, jag glömde bort vad som stod på min lista, glömde bort vad jag egentligen redan tagit från listan och jag kunde för mitt liv inte få ihop vad sakerna jag handlat skulle räcka till. Jag får bara hoppas att jag tänkte på allt när jag gjorde listan.

Djupare ned i ensamheten

december 28, 2014

Den senaste tiden, senaste månaden eller något sådant, så har livet känts väldigt meningslöst. Det har varit svårt att hitta någon poäng med att existera, något syfte med att finnas till. Det känns som att kärlek är den enda riktigt stora motivationen som finns för att leva. Samtidigt är det det enda som jag egentligen alltid fått leva utan (bortsett från ett kort kort undantag). Alla andra små saker som kan skänka glädje känns på många sätt bara tillfälliga. Där och då kan jag ha kul, skratta, glädjas… men mitt liv är fortfarande detsamma. Att vara glad en stund för mig handlar sällan om att leva mitt liv, det handlar om att distrahera mig själv från det med något som är är kul. Att få mig själv att inte tänka på vem jag är, vad jag vill, vad jag drömmer om. Att glömma bort mig själv så långt det går.

 

Jag har tänkt en del på min sociala oförmåga den senaste tiden. Den har blivit värre det senaste 1,5-2 åren. Från ungefär när jag kollapsade och blev helt mentalt slut. Förut var jag dålig på det sociala spelet men jag svarade på frågor, försökte själv delta och ställa frågor ibland och även om jag kände att jag var dålig på det så försökte jag. Jag har nästan svårt att komma ihåg vilket år som är vilket… men det måste ha varit förra våren/sommaren som jag började dra mig undan mer, och nu uppstår ofta situationer där jag känner att ”här borde jag ställa en fråga/åtminstone ställa samma fråga tillbaka” utan att jag förmår mig att göra det.

Det blev ännu lite tydligare under julhelgen, som firades med familj och lite närmare släkt. Dels har jag med min mentala trötthet troligtvis svårt för alltför mycket ljud (jag skriver troligtvis för det var först nu under julen som jag tänkte på det). Ljud från barn, vuxna och hög volym på både TV och radio gjorde att jag inte orkade, jag orkade inte vara mitt i det. Jag drog mig undan mer och spenderade i princip hela julen sittandes eller liggandes, helst ur vägen från allt ljud. Men framförallt märkte jag av att min sociala oförmåga blivit värre när… jag knappt klarade av att veta hur jag skulle vara social med min familj eller närmaste släkt.

Jag skulle så gärna vilja ha någon att prata med, att vara nära även mentalt, men hur ska det gå till när den personen troligtvis skulle behöva ha osunt mycket tålamod och tid med min sociala oförmåga innan jag kunde vara mer som en normal människa?
Det finns ju i och för sig vissa personer som det bara är väldigt lätt att prata med, som själva är duktiga på att föra konversationer… men hur hittar man en sådan person? Eller rättare sagt, hur hittar en sådan person mig? Och varför skulle jag i det läget vara intressant att prata med?

Minnen

december 10, 2014

Helgen som gick var med mina mått mätt ganska bra. Den innehöll någonting, bara en sån sak, vilket gjorde att jag var sysselsatt en bra bit av tiden och inte tänkte så mycket. Men lite tänkte jag ändå, både inför helgen, men även framförallt under söndagen.

Helgen som var fast för två år sedan träffades vi för första gången, en av de finaste stunderna i mitt vuxna liv.Jag gick in i den där appen på mobilen, där många månaders (eller längre beroende på hur man räknar) chattkonversation stod. Jag gick tillbaka till början, till december för två år sedan för att se när jag skaffade min mobil i förhållande till när vi träffades. Någon vecka efter vi träffats verkar jag ha skaffat mobilen för då börjar konversationen. Jag kan inte låta bli att läsa delar av det… hur hon aldrig känt så förut, aldrig känt att hon inte kan andas utan någon innan mig, hur hennes hjärta valt mig redan innan vi träffades, hur gärna hon ville berätta om mig och hur lycklig hon blev när hon gjorde det, hur lycklig hon var när hon tänkte på mig, hur hon inte kunde sluta le, hur hon aldrig känt så mycket för någon som för mig och aldrig varit så säker på att passa ihop med någon…. och så mycket annat.

Jag läser konversationerna och jag minns allt så tydligt, jag minns hur det kändes, jag minns saker hon berättade, hur hon kände, vad hon gjorde eller hade gjort, jag minns när vi träffades, när vi chattade/sms:ade/mailade, jag minns när vi pratade i telefon. Så många tydliga minnesbilder som är ungefär två år gamla, och jag tänker på det där hon skrev som jag nämnde här ovan, att hon aldrig varit så säker på att passa ihop med någon och jag kan känna precis samma sak. Hur lika vi var på många sätt och hur naturligt allt var både när vi pratade och när vi var tillsammans, hur det kändes som att vi hörde ihop, som själsfränder.

 

Det känns på något sätt som att allt det här stals ifrån mig, stals ifrån oss. Som om vi inte ens fick chansen att prova att leva tillsammans, att utforska hur väl vi faktiskt passade ihop innan hon gav upp oss.

Jag har tänkt väldigt mycket på den där perioden senaste veckan, mer än vanligt. Tänkt på hur fint det var, tänkt på underbara stunder tillsammans, på roliga konversationer, allvarligare diskussioner, helt enkelt tänkt på hur fint livet var under några månader, bara tack vare henne.

 

Ibland känns det rent fysiskt, vissa dagar mer än andra, en dag som den här till exempel. Den där saknaden efter kärleken, efter närhet, efter att ha någon. När det känns som om kroppen försöker tränga sig ut genom huden i längtan efter att få vara nära någon, när jag målar upp bilder av att få komplimanger av någon, att vara åtrådd av någon, vara just den som en annan människa vill vara med, vill ha.

Tomheten i min lägenhet väller över mig, som en inredd isoleringscell jag är fri att lämna för vilken isoleringscell som helst, varför inte den utanför dörren? Mitt liv existerar bara för mig själv, det finns inte någon som längtar efter mig, ingen som väntar på mig, ingen som saknar mig, det finns inte någon som jag kan dela med mig av mitt liv till.

Vissa dagar känns livet så tomt och jag inser hur oerhört galet mycket jag trängtar efter kärleken, efter att få dela allt med någon. Det är helt sinnessjukt vad lite andra saker kan betyda… och det känns lite sorgligt att se tillbaka på sitt liv som totalt oeftertraktad, som någon som ingen vill vara med. Hur skulle en tjej någonsin kunna tycka om någon som mig.