Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

Annonser