.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Upp och ned och…

april 30, 2008

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.

.

mars 26, 2008

Tårarna gjorde mig sällskap idag för första gången på vad som kändes som en väldigt lång tid. Efter en liten snabbkoll insåg jag att det var ungefär en månad sedan, av mer eller mindre samma anledning som för en stund sedan. Likgiltigheten har bytts ut mot en nedåtgående spiral fylld av uppgivenhet, hopplöshet och mörka tankar. För någon vecka sedan var det bara några enstaka gånger tankarna vandrade iväg i fel spår, eller är det kanske rätt spår…

Men nu börjar det bli så att varje gång en stund fylls av ett lugn, min hjärna och mina tankar fylls med ro och jag börjar slappna av, så dyker de upp igen. De där tankarna som får mig att inse att det finns väldigt lite att leva för egentligen och att det är jäkligt korkat att varken kämpa för livet eller försöka hålla fast vid det men ändå fortsätta leva. Det enda jag skulle kunna kämpa för är hoppet, men hoppet ser jag inte som min bästa vän.

Jag tycker inte om det här, det påminner lite för mycket om den tid för ett par år sedan då jag mådde som allra sämst, då jag var på den djupaste botten jag hittills plaskat omkring på. Även den gången började det på ett liknande sätt rent känslomässigt, även den gången började det med att jag bit för bit plockade sönder det lilla som fanns kvar av mig. Skillnaden skulle då vara att den här gången är jag medveten om det (förutsatt att det fortsätter såhär, det kan ju faktiskt på något magiskt sätt ordna sig…), alltså skulle jag kunna agera, alltså skulle jag kunna försöka sätta stopp för det redan nu.

Men jag vet inte, varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja reda ut den här situationen? Varför skulle jag vilja kämpa hårt för att se till att få näsan ovanför vattenytan… för att sedan inse att högre än så kommer jag inte? Än så länge kan det inträffa mycket, och som jag varit inne på tidigare, det krävs inte mycket för att vända saker och ting åt rätt håll… å andra sidan inte heller för att vända det åt fel håll, men jag tror inte det gör så mycket skada just nu. Det skulle bara bli en liten knuff nedför en backe som redan lutar nedåt.

Somliga påstår att det är en hemsk värld vi lever i, somliga påstår att människor i grund och botten är onda.

Jag tycker personligen att det är en vacker värld vi lever i, den har sina skönhetsfel, precis som allting annat, men i det stora hela är det en vacker värld vi lever i. Jag tycker också att människor generellt sett är goda, det finns nötter men de är i minoritet, visserligen krävs det bara en idiot för att förstöra för väldigt många, men jag tycker generellt sett att människor är goda, både kvinnor och män.

Det är en vacker värld, problemet är bara att jag passar inte in. Det är inte hela världen det är fel på, det är inte alla andra människor det är fel på, det är mig det är fel på, det är jag som är problemet, jag som är misslyckad. Jag ser mängder av underbara människor, jag passar inte in, jag är en pest, en smitta, eller inte ens det, för jag inser inte ens själv att jag är en pest. Jag ger mig in, försöker ta kontakt med de underbara människorna, och vad händer? Jo de kommer i kontakt med en farsot. En farsot som snabbt sprider sig och tar död på vilken relation som helst.. kärleksrelation? Den är död innan den ens är påtänkt. Vänskapsrelation? Den dör sakta men säkert, sakta handlar om en väldigt kort tid, men för att vara en sjukdom så tar den ändå en liten stund på sig. Jag har trott att det eventuellt funnits folk som varit immuna mot den här farsoten, självklart inte när det gäller kärleken, det vore befängt att ens tro det, nästan så jag hånskattar åt mig själv för att jag ens behöver förtydliga det, kärlek? För mig? Haha, löjeväckande. Nej vad jag menar är att jag trott att det funnits vissa vänskaper som varit immuna mot den pest jag är, kanske är det också så, men jag har lärt mig att det är absolut inte något jag kan ta för givet.

Chansen är nog ganska stor att det inte handlar om en immunitet utan om en väldigt hög resistens. Det tar bara lite tid, men oroa dig inte, du kommer bli kvitt den där snälla, ärliga, trevliga killen, usch, hemska ord, men som sagt, oroa dig inte, det var inte ditt fel att du blev sjuk, man väljer inte att få en sjukdom. Men sjukdomen kommer att döda den här relationen, och på sitt sätt kan man säga att den då botar dig med.

Kanske är det så att pesten inte dödar det där.. kanske är det så att pesten räddar alla andra, men sakta men säkert dödar mig. Kanske kommer pesten att döda mig med mina egna händer till slut, det förefaller inte omöjligt.

Min enda stora dröm här i livet har varit kärleken.. kanske får jag aldrig uppleva den. Jag har inte gett upp det sista lilla hopp jag har, men om man leker med tanken att jag aldrig får uppleva min sista (första) kyss, det förefaller ju inte särskilt omöjligt, finns det då något annat att leva för?

Vänner, familj? Ja.. kanske.. eller kanske inte.. Jag har en underbar familj, som jag älskar, men jag kan inte leva för dem, kan inte leva mitt liv genom dem. Om mitt liv vore bra så skulle min familj vara en underbar krydda i mitt liv, det skulle vara något som gjorde många dagar lite bättre.. men det är inget jag kan bygga mitt liv runt.. Mina vänner? Ja.. kanske.. vänner som jag så gott som aldrig träffar.. jag har underbara vänner, de är härliga på alla möjliga sätt, ganska olika vänner på sitt sätt vilket bara gör det hela än bättre.. Skulle jag kunna bygga ett liv kring mina vänner om allt annat var grått och trist? Om vi förutsätter att vännerna skulle vara helt perfekta och att jag skulle kunna träffa dem ganska ofta.. Kanske.. kanske skulle jag kunna leva ett tämligen trist liv men med underbara vänner. Kanske inte hur länge som helst, men kanske åtminstone ett tag.

Karriär? Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ, lägga all energi på det där drömjobbet, bli så bra som möjligt på det,  avancera, ha ett jobb som är riktigt kul att gå till varje dag.. Problemet är bara att jag nog inte har något sådant jobb för stunden.. Det skulle ge mig ett liv i ensamhet, ungefär som nu, men det skulle hålla mig sysselsatt, och det skulle hålla mig sysselsatt med något jag tyckte var skoj.. Tyvärr finns ju inget sådant jobb… åtminstone inte just nu..

Självförverkligande? Det finns t.ex. många resor jag skulle vilja göra, många saker jag skulle vilja uppleva.. jag är dock inte så säker på att jag vill upleva dem ensam.. Men framförallt så känns det som det inte spelar någon roll när jag inte mår så bra.. jag vet inte.. det känns verkligen inte som det spelar någon roll.. likgiltighet.

En blandning av det mesta är väl hur de flesta bygger upp sina liv, lite svenssonaktigt men kanske med lite extra fokus åt något håll.

Men det är ju kärleken jag drömmer om.

Jag kände känslan inatt.. det vore ju så mycket enklare att dö.. om det inte finns någon mening att leva. Om jag kämpar för ingenting, om framtiden inte har någonting i sitt sköte för mig, det kändes så futtigt, här sitter jag.. inatt, igen. Jag är verkligen ingen alls.. jag låg och tänkte hur lite jag har att kämpa för, hur betydelselös jag är, det här är, vem skulle bry sig egentligen.. Det här stycket sammanfattar inte riktigt vad jag menar, troligtvis om någon läser det så ser det ut på ett sätt, men jag menar lite annorlunda.. men det spelar inte så stor roll.. bara jag förstår själv.

Många påstår ofta att det är lätt att dö, svårt att leva… Är det verkligen så? Är det inte så att det är lätt att dö, svårt att dö. Lätt att leva, svårt att leva. Jag tycker personligen att det är grisenkelt att leva, och väldigt svårt att dö… trots att livet ganska ofta känns rent förjävligt… Jag tycker alltså inte att det är roligt att leva, men själva levandet i sig är väldigt enkelt.. låt bara en sekund avlösa nästa. Men att dö känns svårt, många gånger skulle jag vilja det, men hoppet om en lycka för mig med håller mig vid liv.. Samtidigt är det svårt, jag vill vara 100% säker på att jag vill dö om jag bestämmer mig för det, jag måste ha gjort en rejäl golgatavandring för att komma fram till det beslutet. Dagen efter skulle folk isåfall hävda att jag tog den enkla vägen, tog lätta beslut… Au contraire, som jag ser det så är det den svåra vägen. Många ser det enbart som att fly ifrån något.. sitt liv, problem eller liknande.. Jag kan se den delen av det jag med.. Men jag ser det inte bara som att springa ifrån något, jag ser det också som att springa till något.. Förstår du inte så förstår du inte, förstår du så förstår du.

Samtidigt, livet är lätt att leva, men svårt att leva.. Inte på samma sätt som det är svårt att dö, men svårt för ju högre krav man ställer på livet, ju högre krav brukar det också ställa på en själv. Att leva är jätteenkelt, men ju mer man sedan vill ha ut av livet, desto svårare blir det.. Att dö är enkelt, men bara om man ser på det rent krasst, bara om man ser på det i form av handlingar.. lite robotmässigt..

Döden ger ofta den garanti man söker, men livet har inga garantier. Inga garantier.