Den här veckan har verkligen inte varit bra, och på något sätt har den bara blivit sämre och sämre för varje dag. Torsdag och fredag innehöll så många jobbiga tankar, så många jobbiga känslor. Det senaste ungefärliga dygnet har varit lite som ett svart hål, en avskärming, men nu är jag tillbaka igen… i det liv jag hatar.

Jag vet knappt vad jag ska skriva, jag vill bara få ur mig det. Jag har haft dagar, som till exempel i torsdags, där jag i princip vaknat, slagit upp ögonen tillsammans med alla jobbiga tankar, med känslor av att vara övergiven, bortvald, utnyttjad, ensam, att inte duga till, inte vara bra nog, att faktiskt inte ha förtjänat mer, att ha hatat mig själv för den jag är och för att jag faktiskt kan börja tro på saker och ting… att jag inte lärt mig något av det liv jag levt fram tills nu… eller fram tills nyss.

Dagarna blir väldigt långa när man börjar dem med många sådana funderingar.

Livet är väldigt tomt, tyst och ödsligt just nu, men det stora problemet utöver alla de där jobbiga tankarna är att det känns inte som jag har något hopp för framtiden alls.

För bara några månader sedan hade jag faktiskt det… då fanns det något att hoppas på, drömma om…. nu finns det ingenting.

Livet börjar på något sätt återgå till det där väldigt ensamma igen. Jag börjar vänja mig, börjar få in rutin på att vara ensam igen,. Den där känslan av att mitt liv existerar oberoende av någon annan. Jag jobbar och är bland folk, kanske är involverad med folk men bara så länge det gäller jobbet, mitt liv i övrigt är inte relevant där. Väl på fritiden, utanför jobbet är det jag och mitt liv, vad jag gör, hur jag spenderar det, hur jag mår, allt känns ganska irrelevant. Det handlar bara om att jag måste få dagarna att gå bara för min egen skull… för det är bara jag som bryr mig, som lägger energi på mitt liv………….. och frågan är hur mycket jag bryr mig egentligen, det pendlar nog.

Att vänja sig vid det här kan låta som något positivt, men det är det nog egentligen inte, det skapar många känslor av uppgivenhet, av tomhet. På något sätt är det också som att resignera, att överge en del av hoppet… även fast jag inte kan ge upp det helt och hållet.

Så många tankar som väcks, så många känslor… att veta att man inte är lika viktig längre, inte lika prioriterad… många gamla tankar som går varv efter varv i huvudet, som har gjort det nu i ett par månader…. Kanske blir det aldrig helt bra…

Att inte höra hemma

maj 15, 2013

Idag är en dag då självhatet kommit tillbaka, och det gick lite väl fort. Idag är det känslor av att vara totalt socialt missanpassad, att inte veta hur man gör i sociala situationer, att inte känna sig hemma. Att inte känna tillhörighet där man skulle vilja känna tillhörighet men att inte heller ha någon aning om hur man ska lyckas vara del av de sammanhang man vill vara del av.

Att känna att mitt liv som är fyllt av ingenting gör mig totalt ointressant, vem skulle vilja lära känna mig närmare? Och varför? Och hur kan man lära känna någon när man dels är så dålig på det sociala spelet, och dels har ett liv som är så tomt att det knappt finns något att berätta?

Jag hatar den där känslan av att tränga sig på, att söka kontakt med någon där det känns som att man stör, som att det antingen vore lättast om jag inte var där, eller där det i bästa fall lite artigt utbyts meningar.

Ibland kan jag känna en liten tillhörighet, men alltför ofta gör jag det inte, och ofta är det ju där jag verkligen skulle vilja få kontakt med någon som jag inte gör det.

Och till det kommer ju kärleken, det jag vill få uppleva helst av allt, de situationer där jag önskar som mest att få kontakt med en människa…. det där det är så monumentalt svårt.

Inlägget handlade såklart inte bara om det, men på något sätt blir kärleken själva krönandet av mina misslyckanden inom sånt här, att försöka få kontakt med någon man tycker om… och så kapitalt misslyckas.

Egentligen var det ju inte det jag skulle skriva om… egentligen vet jag väl vad jag skriver om…. jag törs bara inte säga orden för mig själv.

Varför måste livet vara som det är… varför måste jag vara som jag är.

Pull me under

maj 10, 2013

Den här kvällen är lite ledsam, lite sorgsen. En sån kväll då jag bara skulle få vilja vara svag, då jag skulle vilja att det fanns någon som faktiskt kunde få mig att tro, som kunde vara nära, säga precis rätt ord.

Det här är en kväll då jag tittat och lyssnat på lite för mycket som får mig att tänka på kärlek. På allt det där jag vill ha, allt det där jag aldrig får, hur omöjligt det känns. Inte bara att ha någon, utan också att känna att man är någons. Allt jag aldrig verkar få uppleva, allt jag gått miste om. Att inte kunna förstå hur en tjej skulle kunna tycka om mig så pass mycket att hon stannade vid min sida, att inte kunna se hur det skulle hända, det kommer alltid finnas någon bättre, förr eller senare dyker det upp någon som passar bättre, någon att välja bort mig för… Jag får det nästan att låta som att jag ens skulle kunna bli vald som ett andra/tredje/sjuttiofjortonde val… men jag får väl drömma lite. Drömma lite drömkrossande drömmar.

Många dagar är så oerhört ensamma just nu. Så tysta, så dunkla. Som när man försöker skriva ett inlägg på en blogg en fredagskväll med tårar rinnande nedför ansiktet… när man bara vill få vara svag, vill få vara nära någon.
Jag har ett lite konstigt förhållande till tårar, jag har haft perioder där jag drunknat i dem och perioder där absolut ingenting kunnat framkalla dem. Men sedan den där händelsen i mars månad när jag behövde börja blogga igen har tårar fallit oftare än på väldigt länge.

Jag har knappt någon ork just nu, ingen energi, kan inte ta tag i något, jag skulle bara vilja ha någon nära, låtsas som allt kommer bli bra.

Det kommer det inte.

Helgerna är lite märkliga. Jag försöker fördriva tiden så gott det går i min ensamhet, försöker på något sätt få tiden att gå så snabbt som möjligt. Samtidigt finns där en bakomliggande känsla av att jag inte vill att tiden ska fortsätta springa iväg, att ju fortare tiden går, ju fortare springer allt iväg från mig.

Jag hatar att känna mig som ett problem, som något som allt blir bättre bara man kommer ifrån mig, kommer till något bättre. Jag hatar den där känslan av att vara så enkelt utbytbar, att ett beslut kan fattas på kort tid som jag inte kan påverka, där jag inte blir inblandad eller får vara del av beslutet, där min vilja inte spelar någon roll.
Jag hatar att jag är den jag är, den som inte duger, som inte är så bra som någon annan, den som faktiskt kan bli utbytt så snabbt.

Och jag hatar så många delar av ensamheten….

 

Livshat

maj 3, 2013

Den här dagen har varit en aldrigslutande upplevelse av känslotsunamis. Känslor som kastats över mig från alla möjliga håll, även gamla känslor, det tar aldrig slut. Jag känner mig mer och mer uppgiven, mer och mer ensam, det känns verkligen som det aldrig kommer bli min tur, som att jag inte duger, alls, åt någon… och inte heller som att jag någonsin kommer göra det, ens om jag försöker blicka framåt, ta sikte på någonting framåt i horisonten så känns det som att… vad är meningen med det? Varför skulle det vara någon skillnad den här gången? Varför skulle någonting helt plötsligt förändras?

Och mitt i allt finns det inget botemedel, ingenting att göra, bara känna hur man slits sönder i stycken. Känna sig som man bara är spillror kvar som jag inte kan hantera, det är överväldigande. Det är helg igen insåg jag precis, den här helgen kändes än jobbigare än föregående, jag hoppas det vänder även om jag inte förstår varför det skulle göra det.

Jag börjar tänka många mörkare tankar igen,på ett sätt som ibland känns lite för verkligt.