En dålig dag

mars 31, 2009

Jag skrev det förra inlägget, viftade bort eventuella tankar och körde på som vanligt. Det höll i ungefär två timmar, sedan snubblade jag över något, då kändes det som att springa in i en vägg, men det är nog snarare att springa utför ett stup. Jag har inte slagit i någonting, än, men det går utför, oj vad fort det går utför. Det finns många känslor jag inte tycker om, men det här är en av de mest obehagliga. Det är en variant på en känsla jag beskrivit här i bloggen (kommer inte ihåg hur jag beskrivit den exakt, men när det känns som kroppen töms på alt blod etc.), men den här känlsan är något snällare, en något mildare variant på den känslan.

Mitt liv står still, tiden tickar framåt långsamt långsamt men ändå går den på tok för fort, samtidigt lever människor sina liv så fort så fort. Jag funderar fortfarande på hur om jag kommer få uppleva min första kyss, hur det isåfall kommer kännas, andra flyttar fram och tillbaka, träffar någon speciell, bryter upp med honom/henne, träffar någon ny, flyttar till hus, förlovar sig, skaffar barn, bil(ar?), husdjur och åker utomlands. Fortfarande när något år tickat förbi sitter jag på samma stol och skriver och funderar på hur det är att vara i ett förhållande.

Mentalt sett har jag varit redo för allt det där jag beskrev ovan en tid nu, men samtidigt vill jag få uppleva ett helt vanligt förhållande, allt det där underbara som görs mellan två människor genom deras kärlek, oberoende av framtid eller dåtid. Men allt det, ska man inte ha upplevt det i tidig ålder? Borde jag inte ha upplevt det redan? Klart det inte kommer att handla om att bilda familj på en gång om jag träffar någon, det är inte så jag menar.

Trots allt kolliderar det ju i mitt huvud med, för jag vill ha både och jag med… men jag vet inte om tiden tillåter det.

Det är nästan ett halvår sedan jag skickade ett mail, efter att ha räknat lite så är det ganska exakt ett halvår sedan jag skickade ett mail. För mig känns det som igår. För personen jag skickade mailet till är det nog mer eller mindre bortglömt redan, det har sannolikt hänt rätt så mycket under den tiden.
Jag sitter och drömmer om samma sak, i det här fallet må det ha gått ett halvår, men det känns som det bara var förra veckan. I hennes fall har sannolikt livet tickat på som vanligt, precis som jag var inne på i stycke två.

 

… mitt liv är verkligen ingenting.

Annonser

Att jag är socialt otränad blir så smärtsamt tydligt så ofta. Ibland känns det som det var så längesedan det bara flöt på att jag undrar om någonsin haft haft den där sociala förmågan överhuvudtaget… det finns det nog andra som gör med. Men jo, den finns där, någonstans. Men pinsamma tystnader, jobbiga situationer och hackande/stakande diskussioner bara sänker mig gång på gång. Avslutningen på förra veckan var slitsam, på många sätt, men på något konstigt sätt handlade det mesta om det det inte skulle handla.

… hur jag än skriver inlägget blir det bara osammanhängande, stycket här ovan säger säkert väldigt lite för den som eventuellt läser det, det är på sitt sätt rätt snurrigt för mig med. Men jag bevisar gång på gång för mig själv hur kass jag är i vissa situationer. Jag skulle behöva någon med lite tålamod, någon som lät mig vara osäker, för jag kan (kors i taket) vara den skämtsamma, den omtänksamma, dentrevliga eller den nyfikna bara jag tillåts det, bara jag kan växa in i rollen själv och känna mig säker i umgänget.

…. och jag inser nu att det här inlägget säger inte alls det jag vill att det ska säga, så jag avslutar på en gång istället så det inte blir fjorton stycken som inte säger någonting egentligen…

It hurts… it really does…

Jag kan låtsas som det regnar, förtränga allt och försöka sysselsätta mig med meningslösheter, but only for so long. Det gör verkligen ont emellanåt när jag inte längre kan trycka mina tankar och mina känslor åt sidan, det gör ont att alltid vara ensam.

Fel ansikte, fel historia… eller fel…. det kan vara väl så rätt men ändå vara som något vasst rakt in i ett skrumpet hjärta. Varje dag kan ses som ett misslyckande från föregående dag. Jag skulle vilja känna på hud, lukta på hår, lyssna till andetag… jag kan intala mig att jag bara skulle vilja få en chans… men det är inte sant, jag kan inte stanna där, en chans känns bara som ett förstadium till ett nytt misslyckande. Dessutom känns det lite för realistiskt, lite för nära… det blir lite för verkligt, lite för påtagligt att jag aldrig får någon chans. Då är det bättre att drömma om allt det där underbara (eller ja, som jag föreställer mig är underbart… som folk brukar beskriva som underbart…), det som jag kan tro på i mina drömmars världar åtminstone.

Jag läser, jag lyssnar, jag ser, och du anar inte vad jag skulle vilja ha dina problem. Självklart finns det problem även i förhållanden, självklart finns det problem i mer eller mindre alla situationer, men du anar inte hur gärna jag skulle vilja ha de problemen.

Det kan göra så ont, det kan göra mig så ledsen, att aldrig få uppleva hur det är att bli sedd på och mötas av ett spontant leende, att inte få uppleva mysiga stunder… det kan göra ont att tänka på allt det här, önska att någon fanns och samtidigt bara känna en mjuk osynliggörande slöja täcka mig.

Ska vi leka kurragömma?

… vem pratar du med egentligen?