Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Annonser

Det är nästan en månad sedan jag skrev ett inlägg här senast. Lite har förändrats.

Det har varit lite stressat nu i ungefär två veckor, en stress som gjort att jag inte hunnit med eller orkat med det andra som egentligen måste hinnas med. Eller nu ljög jag, hade de här två veckorna inte varit så stressiga så hade jag troligtvis inte gjort det jag måste ändå. Men jag hade åtminstone varit mer utvilad just nu. Det känns som stressen och pressen kommer från alla håll för tillfället, i de situationerna trivs jag inte alls bra.

Det håller förvisso mina demoner borta, men nu, just idag, alldeles för en liten stund sedan, kom de ifatt mig. Det brukar vara så, när jag väl kan slappna av lite lite så kommer de tillbaka. Samtidigt finns den där pressen, hur ska jag fixa allt? Jag kommer nog inte göra det helt enkelt… kommer jag klara av något alls?

 

Om inte alltför länge är det min födelsedag. De senaste åren har mina födelsedagar gått åt till att känna en ångest… en ångest över att ännu ett år tickat förbi utan att någon ens vänt en blick efter mig, utan att jag ens kommit ett steg närmre det där som ska kallas kärlek.
I några månader nu har jag bävat inför att jag snart ska skriva min ålder med en lite lite större siffra utan att det egentligen är någon skillnad i mitt liv mot den siffra jag byter ifrån.

Det här inlägget blev helkonstigt… demonerna är på jakt efter mig, de har börjat nafsa mig i bakhasorna, men när de verkligen får tag på mig, då kommer orden flöda lättare. Men ack så mycket svårare.