Jag har de senaste månaderna träffat en… jag tror han är psykolog… det har varit bra, han är bra och framförallt de senaste gångerna har han poängterat flera saker som varit nyttiga att få höra. Mycket han säger vet jag redan men det skadar inte att få höra det, och ibland hjälper det att bara ha någon att resonera sig fram med så mina egna tankar inte får bestämma verkligheten.

En sak jag lärt mig är att jag är hård mot mig själv. Extremt hård. Jag kan hata mig själv och bestämma mig för att jag är oälskbar, med fullt logiska resonemang för mig själv utifrån situationer som någon annan människa ens reflekterar över. Jag dömer alltså inte ut mig själv bara när jag gjort bort mig eller när jag gjort något fel, jag dömer alltid ut mig själv, även om jag gjort något bra, eller om det är en väldigt neutral situation där man egentligen inte kan säga någonting alls om den.

Jag vet om det där, men just ikväll spelar det ingen roll. Just ikväll hatar jag mig själv. Jag är så jävla värdelös så det finns inte. Det har varit en tillställning ikväll som jag tror att 99% tycker var jättebra, och jag kan nog också rent objektivt säga att den var bra, det är bara jag själv som är totalt värdelös. Ju längre kvällen led ju mer hatade jag mig själv, ju mer önskade jag att jag bara fick dö.

Den här natten är inte jätterolig.

Annonser