Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Den här ledigheten har nu börjat väcka tankar som jag inte är förvånad att de infinner sig. De har funnits där tidigare under ledigheten med, men med betydligt mer intensitet den senaste ungefärliga veckan. En känsla av ensamhet, uppgivenhet, men framförallt en känsla av att ledigheten är bortkastad, ungefär som stora delar av mitt liv i och för sig. Till en början under ledigheten var vädret sisådär (under större delen i ärlighetens namn) men nu senaste veckan har vädret varit fantastiskt.

När vädret är sämre är det kanske mer naturligt att bli inbunden i sin lägenhet men även under den tiden har det varit jobbigt med ensamheten, att inte ha vänner att umgås med, ingen kärlek. Men nu när vädret är som det är? Det blir bara än värre. Jag har gått ut på promenader ända sedan det blev bättre väder och det är en snarlik upplevelse som jag beskrev tidigare. Dels har jag märkt att jag rör mig bort från de mer centrala delarna, till lugnare områden eller till ställen där det knappt är folk alls. Att gå ensam bland folk känns konstigt ångestladdat… hade jag haft någon med mig tror jag däremot inte att det varit några som helst problem.

I alla fall så är det självklart så att det är superhärligt att vara ute när det är soligt. Jag är en sån person som faktiskt tycker om nästan ju varmare det är. Problemet är som jag beskrev tidigare med att gå på promenader, dels känns det lite tvunget, jag går ut på promenad för att jag borde göra det, man borde gå ut, borde vara utomhus när det är bra väder (även om promenaderna ibland bara blir ungefär 30 min långa), men det blir otroligt planlöst.

Det blir så väldigt tydligt såna här dagar hur min brist på social kontakt och min ångest över vissa saker gör mig hämmad. För de där promenaderna är det enda jag kan göra utomhus. Jag skulle så gärna vilja hitta på något, göra något, njuta av vädret och av att vara utomhus, gärna i sällskap med någon… men jag mäktar inte med det. Det slog mig i dag när jag var ute att jag vet inte ens vad jag skulle kunna göra.

Mitt liv känns så bortkastat på så många vis, och det känns inte som att jag själv förmår att lösa det. Det kan göra mig så ledsen att inse att vad en person hinner njuta av under fem dagar på en sommar är mer än vad jag hinner njuta av under fem somrar.
Det handlar inte om spektakulära saker, det är ingen tävling som handlar om häftigaste upplevelse eller liknande. Det handlar om ro, om att trivas, må bra, och njuta av sommaren, av livet.

Jag har inte höga krav på såna saker. Ofta när jag drömmer om det så är det bara att få umgås med någon man tycker om på ett hur enkelt sätt som helst… det behöver inte vara avancerat på något vis.

Tidigare i dag drömde jag om såna saker…. just nu drömmer jag bara om att få kramas med någon, vara nära någon…

Socialt missanpassad

juli 17, 2013

Jag tror det är vad jag oftast brukar kalla det, ett par gånger tror jag att jag istället har skrivit socialt otränad och det har säkert förekommit någon ytterligare snarlik benämning. Ofta lever jag ju trots allt mitt liv i ensamhet, utan någon större kontakt med människor. I jobbet visst, både kollegor och utomstående, men när det kommer till det där andra, att prata om sig själv, om livet, om andra, om vadsomhelst, då är jag hopplös.

Tystnader uppstår ofta, jag vill inte kalla det för en pinsam tystnad utan bara en total tystnad på något vis. Ungefär ”Jahapp…. nämen…… dåså…… då var alla ämnen slut att prata om (eftersom vi avverkat ett och ett halvt)……. och alla ord tog bevisligen också slut…”. Det dumma är att jag har ett stort behov av att på något sätt umgås med personer jag tycker om, jag vill kunna prata med dem, och jag älskar att höra folk berätta om sig själv, saker som har hänt… jag vet bara inte hur man gör det. Ibland funkar det, men det är undantag mer än regel.

Ibland, vid ytterst få tillfällen har det bara kommit sig naturligt, diskussionerna dör inte, ämnena kan avlösa varandra och det bara går att prata på. I 99% av de fallen är det för att motparten är drivande, den andra är pratsam, driven, tar för sig vilket gör att det inte blir så stor press på mig och jag kan bli delaktig på ett helt annat sätt.

När ett samtal med mig blir sådär tyst, då betyder inte det att jag inte vill prata, det betyder inte att det är jobbigt att prata (åtminstone inte på det viset) det betyder bara att jag inte kan komma på ett enda ord att säga… hur mycket jag än vill prata med personen så vet jag inte vad jag ska säga. Det jobbiga är ju just precis det, att jag faktiskt vill höra den andra personens röst, men jag klarar inte av att hålla diskussionen levande så att jag får det.

 

Socialt otränad kan det ändå ligga lite sanning i, min fritid spenderar jag ju trots allt i princip helt och hållet enbart med mig själv. Nu är jag ledig vilket innebär att mer eller mindre all mänsklig kontakt jag haft (bortsett från telefon) har på ett eller annat sätt varit tvingad om man nu kan kalla det för det. Jag blir mer och mer inbunden, mer och mer instängd, och det hjälper egentligen inte att umgås med vem som helst, jag skulle behöva umgås med någon jag vill umgås med…

Och jag hatar att de senaste månaderna, sedan den där dagen i mars, har gjort mig än mer ensam, och har gjort att det är så mycket mer komplicerat att ha kontakt med den människa jag faktiskt hade kontakt med dessförinnan. Att det blir mer och mer likt många andra kontakter, där jag inte vet vad jag ska säga, hur jag ska göra…

Och då är bara det den promillen av alla problem och jobbiga känslor jag brottas med. Roten till problemet är väl kanske något helt annat.

Livet är inte så bra, men det har åtminstone inte varit riktigt lika ångestladdat som när jag skrev de senaste inläggen. Men det krävs väldigt lite för att sänka mig, väldigt små saker kan väldigt plötsligt göra mig ledsen. Det behöver inte ens vara det uppenbara, sånt som jag skrivit om förut, det kan räcka med att någon har umgåtts med en vän, bara för att påminna mig om hur mitt liv är i kontrast till det, än värre blir det om det är någon jag själv önskar att jag kunde få umgås med, någon jag tycker om.

Men det går att ta det längre, en person behöver inte berätta att h*n har umgåtts med någon, behöver inte berätta att det varit kul etc, ibland räcker det med lösa saker kring det så kan det slå mig lika hårt när man kan lägga ihop ett och ett…

Jag vet inte om det är skönt eller inte att vara ledig. Jag vet att jag behövde det, att min energi mer eller mindre var slut, att jag behövde vila, men ledigheten handlar bara om att döda tid, och inse hur andra människor kan njuta av ledigheten, göra något roligt, umgås…

Det närmaste jag kommer att umgås med någon är umgänge som jag inte vill ha… det är sånt som man knappt får säga… men det är sånt umgänge som stjäl mer energi än det ger.

Jag får det att låta som det finns… eller, funnits, alternativ, vilket vore att ta i. Min ledighet består till väldigt stor del av tystnad och tittande på insidan av min lägenhet och att försöka fylla den där tystnaden med något som får tiden att gå.

Den här dagen har varit fruktansvärd. Känslan av ensamhet har känts upptryckt i ansiktet på mig vart jag än vänt mig. Känslan av att vara misslyckad, inte bra nog, att lätt kunna bli bortvald, att aldrig ha en chans, aldrig vara eftertraktad… också den där saknaden. Att sakna någon rent specifikt, men även det där enorma närhetsbehovet jag har som aldrig får mättas. Jag hatar de här känslorna, jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv. Jag känner mig så otroligt värdelös idag, som skräp, som något oönskat, något som inte ens är värt att ödsla tid på, något som inte är värt att kämpa för.

Jag hatar att må såhär dåligt, varje partikel i kroppen känns som den vill kräkas och ingenting får mig att må bra, ingenting får tankarna på annat håll. Även sånt som jag normalt tycker om att göra får mig att må dåligt. Jag hatar verkligen allt som har med mig och mitt liv att göra i dag, så pass att jag skulle vilja göra något dumt, få ur mig frustrationen, förstöra missfostret som är jag.

Det lär säkert innebära att jag på sin höjd kommer dricka för mycket och fortsätta må dåligt.

Jag vill inte vara med längre, jag vill inte vara det här jävla misslyckandet.

Den senaste tiden har livet känts väldigt meningslöst. Tiden som pågår just nu borde vara en rolig, härlig, njutningsfull tid… riktigt så är det inte. Ensamheten tränger sig på mer och mer för varje dag, och det blir så mycket tydligare när man har mer tid att spendera tillsammans med ensamheten. Ibland när jag blir mentalt matt, eller helt enkelt väldigt ledsen, kan jag lägga mig på sängen och lyssna på tystheten, sakna vad jag inte har, vad jag förlorat, sakna attt inte kunna ha någon nära.

All tomhet, ensamhet i kombination med känslan av att allt jag gör bara fyller en funktion att ta mig till nästa dag får allt att kännas så meningslöst. Det enda syftet till att jag finns på den här planeten just i dag är så att jag ska finnas här när dagen övergår till morgondag. Jag spenderar dagarna med att göra ingenting, och det där ingentinget ska få tiden att gå. Ingentinget är saker, men egentligen tämligen irrelevanta saker, även om flera av sakerna är sånt som jag tycker om, sånt som jag säkert skulle göra även om jag inte var ensam, så blir det ett problem när livet enbart består av det.

Jag känner mig väldigt likgiltig över att leva, ibland övergår det till dödslängtan, men för det mesta just nu är det bara en likgiltighet, en uppgivenhet, en känsla av meningslöshet. Jag lever men det finns ingen poäng med det.

Finns det saker som gör livet värt att leva, saker jag tycker om? Ja, visst. Finns det saker som gör att varenda jävla dag fylls av en känsla att man istället skulle kunna dö? Ja det med.

Problemet är att det där senare, det är där allt sånt som känns som det är viktigt i livet finns, det är sånt jag faktiskt skulle kunna leva för.

Sånt jag aldrig har.

Ensamheten kröp sig närmare inpå ikväll igen. Ironiskt nog när jag väl valde att lämna lägenheten för första gången på ett antal dagar… vilket det väl egentligen inte nödvändigtvis är något ovanligt med (för mig..).

När jag går på en promenad, vilket jag aldrig gör egentligen, för att jag aldrig har någonstans att gå.. När klockan är rätt mycket, det är hyfsat lugnt ute och man fylls av känslan att 99% av mina dagar har jag ingenstans att gå, ingen att gå med, ingen att prata med, ingenstans att gå, ingen som väntar när jag kommer fram, när jag kommer hem.
De senaste månaderna har jag gett mig ut på promenad ett par gånger, det är en lite märklig upplevelse. Jag gör det för att det är bra väder och för att man borde ge sig ut, för att jag någonstans intalar mig att det är positivt, att det bara är nyttigt… och det är det kanske, jag vet inte.
Men dels blir det den där märkliga känslan av att inte ha någonstans att gå, självklart kan man ge sig ut och gå ändå, men det förstärker ofta känslan av att det görs lite tvångsmässigt, men även att vara enam med sina tankar, planlöst irrandes omkring. Då är det nästan bättre att sitta inlåst i sin lägenhet i vissa avseenden, då vet jag ändå hur jag kan hålla mig hyfsat sysselsatt.

På en promenad är jag ju helt ensam med endast mina tankar som sällskap.

När jag väl kommer hem efter en promenad så ligger ofta den där känslan kvar av att det var lite tvångsmässigt gjort, ungefär som att ”nu kan jag bocka av det, nu har jag varit utanför dörren i dag”.

Det finns positiva saker med det också… men det är som sagt en väldigt blandad upplevelse.

Men det är ändå märkligt, att en kväll som denna, när jag hade någonstans att gå, när jag i viss mån inte var ensam alla dygnets timmar så gjorde sig ensamhetskänslan än mer påmind än den normalt gör… men som jag inledde med, det är inte första gången, och egentligen förvånar det mig inte.