Att vara naiv och godtrogen

november 26, 2007

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.

Somliga påstår att det är en hemsk värld vi lever i, somliga påstår att människor i grund och botten är onda.

Jag tycker personligen att det är en vacker värld vi lever i, den har sina skönhetsfel, precis som allting annat, men i det stora hela är det en vacker värld vi lever i. Jag tycker också att människor generellt sett är goda, det finns nötter men de är i minoritet, visserligen krävs det bara en idiot för att förstöra för väldigt många, men jag tycker generellt sett att människor är goda, både kvinnor och män.

Det är en vacker värld, problemet är bara att jag passar inte in. Det är inte hela världen det är fel på, det är inte alla andra människor det är fel på, det är mig det är fel på, det är jag som är problemet, jag som är misslyckad. Jag ser mängder av underbara människor, jag passar inte in, jag är en pest, en smitta, eller inte ens det, för jag inser inte ens själv att jag är en pest. Jag ger mig in, försöker ta kontakt med de underbara människorna, och vad händer? Jo de kommer i kontakt med en farsot. En farsot som snabbt sprider sig och tar död på vilken relation som helst.. kärleksrelation? Den är död innan den ens är påtänkt. Vänskapsrelation? Den dör sakta men säkert, sakta handlar om en väldigt kort tid, men för att vara en sjukdom så tar den ändå en liten stund på sig. Jag har trott att det eventuellt funnits folk som varit immuna mot den här farsoten, självklart inte när det gäller kärleken, det vore befängt att ens tro det, nästan så jag hånskattar åt mig själv för att jag ens behöver förtydliga det, kärlek? För mig? Haha, löjeväckande. Nej vad jag menar är att jag trott att det funnits vissa vänskaper som varit immuna mot den pest jag är, kanske är det också så, men jag har lärt mig att det är absolut inte något jag kan ta för givet.

Chansen är nog ganska stor att det inte handlar om en immunitet utan om en väldigt hög resistens. Det tar bara lite tid, men oroa dig inte, du kommer bli kvitt den där snälla, ärliga, trevliga killen, usch, hemska ord, men som sagt, oroa dig inte, det var inte ditt fel att du blev sjuk, man väljer inte att få en sjukdom. Men sjukdomen kommer att döda den här relationen, och på sitt sätt kan man säga att den då botar dig med.

Kanske är det så att pesten inte dödar det där.. kanske är det så att pesten räddar alla andra, men sakta men säkert dödar mig. Kanske kommer pesten att döda mig med mina egna händer till slut, det förefaller inte omöjligt.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.