Och solen har sin gång

augusti 1, 2010

Tidigare i veckan åkte jag buss genom staden, vilket jag gör ganska ofta, men den här gången gjorde jag det på förmiddagen. Och inte bara det, det var en förmiddag med ett helt underbart väder. Det var så mycket rörelse, lång kö till något ställe, ett barn som lekte i en park med föräldrarna (gissar jag) sittandes på gräset en bit bort, folk som var ute och gick åt alla möjliga håll, sällan gåendes ensamma. Allt verkade så avslappnat, så njutningsfullt, så sommarsemesteraktigt på något vis. Det verkade härligt.

Just då slog det mig, det var nog första dagen den här sommaren jag passerade genom en stad eller ens något litet samhälle på en dag med härligt väder och när klockan var kring sen förmiddag / tidig eftermiddag. Jag hade glömt hur härliga de dagarna kunde vara på något sätt. Bortsett från det härliga vädret och njutningen av det även den här känslan av att alla andra verkar njuta och ha det skönt, när en hel stad på något sätt är full av positiv energi… När jag funderade lite längre såslog det mig också att, det handlade nog inte om första dagen den här sommaren, det kan mycket väl ha varit flera år sedan jag upplevde en sommardag senast (om man kan uttrycka det så).

*****

Just den här dagen har annars börjat jobbigt. Jag har saknat… dig. Du som jag fortfarande (bevisligen)  har känslor för trots att det gått många år. Jag kanske till och med lika många år som sedan jag senast upplevde en sommardag. Jag tänker på dig med jämna mellanrum, men ofta stannar det ganska bra där så jag kan hantera det, men just i dag så finns du konstant i mina tankar och precis allt påminner om dig eller får mig att tänka på dig. Jag har inte hört något från dig på… ja det måste vara över två år sedan nu, men det spelar tydligen inte så stor roll. Och får det här mg att låta som en sorglig ursäkt till människa så… är det än värre egentligen. Men det kan vi skippa.

Du

juli 4, 2009

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Skulle någon lära känna mig om denne satte sig ned och pratade med mig? Skulle någon lära känna mig efter många timmar av skrivande via msn? …. skulle någon lära känna mig om de läste min blogg?

Det är tre olika personer. Jag skulle kunna ta fler exempel och få ännu några varianter på den jag är… delar av mig lyser igenom i vilken situation som helst… men vissa saker återspeglar mig bäst, ibland känner jag att jag är mig själv.

Min blogg reflekterar inte den jag är. Den reflekterar mig i mina sämsta stunder, när jag måste få ur mig det som gör ont, och eftersom jag inte har någon att prata med så blir det en väldigt välbehövlig ventil. Min nyfikenhet tog precis över mig, ett väldigt lätt sätt att värdera sig själv genom någon annans ögon. Jag brukar visserligen värdera mig själv lågt, men det gör ändå lite ont att få bekräftelse på det.

Jag har varit inne på det förut, men jag får försöka banka in det i mitt huvud ett tag till. Jag borde inte försöka ta kontakt med människor, det slutar i princip alltid med att jag blir besviken/ledsen. Ord blir så värdefulla för mig, i mitt huvud övervärderar jag saker som andra undervärderar. Det slutar ofta i katastrof (för mig då). Mitt sinne är inte skapt för ensamhet, jag hatar det, jag vill inte vara ensam. Men hela mitt jobbiga väsen är som klippt och skuret för ensamhet, jag kan älska, men inte älskas tillbaka.

Livet känns ihåligt för stunden. Det känns som att jag väntar på saker som ska inträffa, saker som med största sannolikhet aldrig kommer inträffa. Antingen har jag gjort min del eller så har jag inte det, oavsett kommer ingen hand att sträckas ut mot min. Jag vet ju om det, men situationen känns som en lose-lose situation, vare sig jag agerar eller väntar så kommer jag stå kvar där som en förlorare (som alltid förvisso).

I den här väntan när jag inte vet hur/vad jag ska göra känner jag mig lätt vilsen… i vilsenheten bara trängtar jag efter närhet. När jag snart går och lägger mig kommer jag säkerligen att ligga och önska/drömma om att få somna tätt intill någon, precis som jag drömmer mer eller mindre varje natt.

Jag vet ju egentligen inte hur det är, vare sig det handlar om kärlek, attraktion eller bara vänskap, men likförbannat så kan hela min kropp och mitt sinne skrika efter den typen av närhet… den skriker efter något den aldrig upplevt… men egentligen är nog det jobbigaste att vakna i ensamhet. Om nätterna brukar tröttheten eller, i än sämre fall, tårarna segra. På morgnarna blir det ofta så mycket mer påtagligt, inte bara det där dag(natt)drömmande stadiet.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ur mig… och i ärlighetens namn, vem bryr sig? Bryr sig på riktigt alltså. I ensamhetens dunkel blir allt paradoxalt nog så klart emellanåt. Jag är alldeles för mig själv, alldeles ensam, vem skulle då offra mig en sekunds uppmärksamhet? Om jag verkligen är ensam så finns ju ingen där att bry sig.

 

…… jag drar ut mer och mer på avslutet av det här inlägget. Jag vill inte trycka på ”publicera” för det är ett steg närmre sängen, ett steg närmre en natt som vilken annan av alla mina andra tusentals nätter.. en natt i en tom säng drömmandes om något helt annat.