Och solen har sin gång

augusti 1, 2010

Tidigare i veckan åkte jag buss genom staden, vilket jag gör ganska ofta, men den här gången gjorde jag det på förmiddagen. Och inte bara det, det var en förmiddag med ett helt underbart väder. Det var så mycket rörelse, lång kö till något ställe, ett barn som lekte i en park med föräldrarna (gissar jag) sittandes på gräset en bit bort, folk som var ute och gick åt alla möjliga håll, sällan gåendes ensamma. Allt verkade så avslappnat, så njutningsfullt, så sommarsemesteraktigt på något vis. Det verkade härligt.

Just då slog det mig, det var nog första dagen den här sommaren jag passerade genom en stad eller ens något litet samhälle på en dag med härligt väder och när klockan var kring sen förmiddag / tidig eftermiddag. Jag hade glömt hur härliga de dagarna kunde vara på något sätt. Bortsett från det härliga vädret och njutningen av det även den här känslan av att alla andra verkar njuta och ha det skönt, när en hel stad på något sätt är full av positiv energi… När jag funderade lite längre såslog det mig också att, det handlade nog inte om första dagen den här sommaren, det kan mycket väl ha varit flera år sedan jag upplevde en sommardag senast (om man kan uttrycka det så).

*****

Just den här dagen har annars börjat jobbigt. Jag har saknat… dig. Du som jag fortfarande (bevisligen)  har känslor för trots att det gått många år. Jag kanske till och med lika många år som sedan jag senast upplevde en sommardag. Jag tänker på dig med jämna mellanrum, men ofta stannar det ganska bra där så jag kan hantera det, men just i dag så finns du konstant i mina tankar och precis allt påminner om dig eller får mig att tänka på dig. Jag har inte hört något från dig på… ja det måste vara över två år sedan nu, men det spelar tydligen inte så stor roll. Och får det här mg att låta som en sorglig ursäkt till människa så… är det än värre egentligen. Men det kan vi skippa.

Det blev någon form av kraschlandning. Helt och totalt oannonserat, ändå egentligen så väldigt logiskt och väntat. På något vis hade bara inte tanken slagit mig, inte för en enda sekund. Det är väl ett bra tecken på sitt sätt, att jag inte ens kom ihåg att måla fan på väggen. Det dåliga med det hela är att tydligen gjorde det ingen skillnad ändå. Ibland är det ganska lätt att inse hur ensam jag är, att inse vad andra har, vad jag själv saknar. Att få det att övergå till hur patetisk jag egentligen är, hur patetiskt mitt liv egentligen är, hur patetiskt mitt liv på många sätt varit under mitt vuxna liv såhär långt.

En dag som denna är det svårt att ens ta tillvara på de där stunderna som faktiskt ändå är rätt bra på dygnet. Eller fel, egentligen handlar det inte om det. Vad det handlar om är att här, nu, i detta ögonblick så spelar det ingen roll. Även om/när jag anstränger mig så har jag svårt att ta till mig något från dagen. Det är nästan som att anstränga sig hårt, väldigt hårt, för att minnas något, men bara se en massa bilder, inte kunna sammankoppla dem med någon känsla alls. Det går verkligen inte.

I säg 8 fall av tio brukar avsaknaden av kärlek vara större än avsaknaden av vänskap. I dag är det dock en vän jag känner att jag skulle vilja ha. Jag tänker på hon jag bara hade kontakt med via mail/msn och inser att… den vänskapen skulle jag så gärna vilja ha i dag. (det säger inte den som läser det här någonting om vad jag menar för vänskap, men det spelar ingen roll)

Hade jag inte varit en sådan social katastrof så hade jag åtminstone kunnat konversera med mig själv.

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Trevlig midsommar!

juni 19, 2008

För någon dag sedan märkte jag hur skör, hur bräcklig jag är. Hade bara en sak gått fel så vet jag inte vad som hänt, vad jag gjort. Det var inte det mest sannolika utfallet som var tvunget att ske för att jag skulle falla över kanten, men inte heller ett osannolikt. Jag insåg i alla fall då vilken otroligt tunn lina jag balanserar på, och det är klart, inget har gjort linan större, starkare, så varför skulle den vara det?

Snart är det midsommar har jag förstått. Jag vet inte vilken dag det är i ärlighetens namn, det finns liksom inte så stor anledning att hålla reda på det, kanske är det nu i helgen? Kanske brukar midsommar alltid vara på en helg? Hmm… högtider i form av sådana här strödagar har aldrig varit min starka sida. Den här midsommaren blir i alla fall ”firad” helt och hållet med mig själv. Jag hade möjligheten att fira med mina föräldrar, men i ärlighetens namn hade jag ingen lust att fira på det sätt de tänkt göra. Nåväl.

Jag tror i ärlighetens namn att den här helgen kommer bli rejält dålig. Jag känner det redan nu, när tomheten och ensamheten sköljer över mig. Det finns helt enkelt ingenting, annat än slumpen, som kan sätta stopp för det just under de här dagarna. Ensamheten kommer inte försvinna, den har faktiskt precis blivit än mer påtaglig, och än är det bara torsdag. Jag såg precis en bild i mit huvud, hur mina dagar troligtvis kommer se ut i jämförelse med andras… Ibland känner jag mig själv alldeles för bra.

Så otroligt deprimerande.

Jag borde ha ätit något. Jag känner ingen aptit, ingen hunger, men rent logiskt så borde ju kroppen behöva någon form av näring. Jag får se till att peta i mig lite extra middag helt enkelt, eller försöka åtminstone.

Just nu känns det som det finns väldigt lite som ens går min väg.. livet är ganska så tomt och fattigt för tillfället och det som har varit mest som en form av rutin har mer eller mindre fallit samman. Klockan skulle behöva ticka baklänges för att det skulle kännas bra, varje sekund som går gör mig en liten aning mer… antingen stressad eller uppgiven.. det beror lite på min sinnesstämning. I just det här fallet är det förvisso inte helt och hållet mitt fel, det känns som en ganska stor del kan jag lägga över på annat håll. Men samtidigt är också (som alltid) en väldigt stor del mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Och vem är det som drabbas? Oavsett vems ”fel” det är så finns det bara en det drabbar, mig.

Jag skulle kunna förklara hur jag tänker, känner, resonerar men jag varken orkar eller vill inte. Dels är det någon detalj för mycket att berätta och dels varken orkar eller har jag någon lust att tala för döva öron.

Våren har förresten börjat kika fram, det fyller mig med en halvkonstig känsla.. För någonstans minns jag att våren och sommaren kunde vara ganska så härliga tidpunkter på ett år. Nu känns det mest som tidpunkter då jag inte har någon att avnjuta dem med.
En sommardag i en god väns sällskap… jag har för mig att det brukade vara härligt.