En dålig dag

februari 27, 2014

Den här dagen har verkligen inte varit bra. Miljoner tankar har passerat genom huvudet, men enkelt kan man sammanfatta det som att hela dagen har jag varit… ledsen. Tankar kring ensamhet, kring att aldrig duga, att vara oälskad, att ha så lite att erbjuda i form av eftertraktade egenskaper… inte för att jag riktigt vet vad en tjej skulle eftertrakta, men troligtvis ungefär allt det som jag inte är.

Jag har malt minnen, scenarion, drömmar, tankar om vad som kunnat hända, målat upp fantastiska och fasansfulla bilder i huvudet. Det fasansfulla representeras i dess omöjlighet, hur jag aldrig kommer få uppleva det och hur det enda jag kan göra är klamra mig fast så hårt jag kan kring drömmar om saker som inte kommer hända.

Den där törsten efter närhet som bara kväver mig.

Så jävla äcklig människa jag är… att jag ens skulle kunna få för mig att någon skulle vilja ha mig.

———————-

Random fact #1: De senaste månaderna har jag skrivit många inlägg i mitt huvud, men det blir inget mer än så… min energi räcker inte till för att skriva inlägg så ofta som jag skulle vilja/behöva… Jag undrar om det påverkar något, att inte få ventilera allt som bränner inombords.

 

Random fact #2: Den senaste… rätt långa tiden… så har jag stannat väldigt mycket vid min plats på jobbet… en väldigt lång tid där jag mer eller mindre aldrig tagit fikapauser, inte ätit lunch eller något sådant. I dag gick jag faktiskt på fikapaus på eftermiddagen… tre personer hejade på ett glatt sätt. Det var väldigt fint. En dag då jag varit ledsen hela tiden så var det nog dagens höjdpunkt, tre hej på ett glatt sätt.

Världen är mig övermäktig

februari 20, 2014

I inlägget jag skrev häromdagen skrev jag om en eventuell utbrändhet.

 

Just i detta nu känner jag mig svagare och mer orkeslös än jag någonsin gjort. Just i detta nu känner jag mig också precis så ensam som man kan vara och som något jag kommer få vara en lång tid framöver.

Det känns som en inte helt lyckad kombination.

Jag tror att jag är totalt ensam igen. Det senaste ungefärliga… 1,5 året (?) har det funnits någon jag haft kontakt med, en väldigt fin person som under en del av den här tiden, framförallt, betydde så oerhört mycket för mig. Jag kan faktiskt inte sätta ord på det för ord känns inte riktigt tillräckliga.

Efter det har det varit mer komplicerat. I dag skrev jag och förklarade hur jag såg på det, att jag såg ett problem i vår kontakt som jag inte visste hur man kunde lösa. Jag förväntade mig någon sorts diskussion, något antingen långt svar eller kanske kortare frågor… Tydligen var det däremot slut i och med det. Det var inget jag uttryckligen själv skrev men jag kan väl förstå varför det är den enklaste utvägen, den kanske framförallt smidigaste för den andra personen, och då framförallt på lite längre sikt. För mig känns det som det är många frågor som kommer förbli obesvarade som kommer gnaga i huvudet på mig. Men så är det ju, allt får man inte alltid veta. Synd bara att saker och ting kan gnaga i mig i så lång tid… det skulle inte förvåna mig om jag kommer fundera i flera år… kanske längre.
Å andra sidan känns det som det varit en reaktion som hänt ett par gånger tidigare, jag har uttryckt något där jag velat få svar, få en diskussion, men istället fått en kort men kraftig motreaktion, däremot få svar.

 

Men även om jag såg ett problem så avskyr jag den här lösningen. För jag förlorar en väldigt fin person, men jag är också tillbaka till den där totala ensamheten i mitt vardagsliv. Nu när jag lämnar jobbet kommer det inte ens finnas en chans att någon hör av sig (borträknat någon familjemedlem om det är något speciellt).

Nu kommer det vara den där känslan. Jag stänger dörren när jag kommer hem och sedan är det dödstyst. Mobilen kommer inte spela någon roll vart jag har. Jag kommer troligtvis ha ett behov av att titta på den med jämna mellanrum en rätt lång tid framöver. Rätt som det är reflekteras ett ljus i den och pulsen går upp… innan jag inser att solen lyser in. Men den kommer vara stendöd… lite symboliskt, ungefär som mitt liv känns just nu.

 

Jag kommer sakna den här personen så mycket, så oerhört oerhört mycket. Inte heller här gör egentligen ord det rättvisa. Men det spelar egentligen inte så stor roll vad jag vill ha för lösning, det viktigaste är att den här personen nu slipper mig och det besvär jag leder till. Jag var aldrig bra nog, aldrig tillräcklig för att kunnat få uppleva det jag sett i mina drömmar.

Jag får fortsätta att istället drömma om det jag vill ha, tills mina drömmar tar slut eller tills den dag jag inte orkar med att bara ha drömmar att leva på längre.

Känslan av ensamhet är nog värre på många sätt. Fördelen däremot är att det kommer ju aldrig den här personen få veta om eftersom jag nu är ensam.

Jag har under en tid tänkt skriva ett inlägg med funderingar kring utbrändhet… problemet är bara att det är svårt att ta sig för något överhuvudtaget när det verkligen inte finns någon energi alls. Ända sedan förra våren har jag varit väldigt trött, väldigt matt, energilös… jag kan fundera på om det har med olika saker att göra, men många års illamående är nog inte en dum gissning som en orsak… desto mer självklart är att den där dagen i mars förra året troligtvis var vad som utlöste det hela.

När sommaren kom trodde jag att jag var trött för att jag inte hade haft semester på länge, att jag var trött av arbetet. Fyra veckors semester gjorde ingen som helst skillnad. Jag har länge trott att tröttheten bara märks i jobbet. Men det är nog egentligen inte sant. Skillnaden är bara att där är skillnaderna mätbara på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag har kunnat prestera förut, jag vet hur saker har känts tidigare.

Hemma lever jag ju ett stillsamt liv, ensamt och ganska händelsefattigt. Det är nog svårare att märka skillnaderna… men jag inser mer och mer att mitt liv fram till den där dagen i mars, och mitt liv sedan dess skiljer sig åt rätt mycket.

På jobbet just nu är det ungefär så att när jag påbörjat en arbetsuppgift så är jag helt slut inom kanske fem minuter. Uttrycket helt slut har fått lite av en ny innebörd för mig. När det verkligen finns noll energi, när det bara helt plötsligt tar… stopp…
Det är en sorts trötthet, matthet som jag inte upplevt tidigare. Jag orkar så oerhört lite. Tröttheten har som sagt snart pågått ett år, men den här extrema tröttheten nu de senaste månaderna, den skrämmer mig lite.

Ibland känns det nästan som att jag varken kan utföra mitt jobb på ett vettigt sätt eller för den delen ens ta hand om mig själv. Det finns ingen energi till något av det.

Jag lever på ett hopp. Ett hopp om att jag inte ska behöva vara ensam, om att det finns någon därute som skulle tycka om mig samtidigt som jag tycker om henne. Jag uttrycker det nu som ett generellt hopp men sanningen är att det i princip alltid manifesterar sig i något konkret. I någon konkret. Jag tänker i princip aldrig att ”kanske någon därute någonstans…”, det är mer eller mindre alltid någon jag har eller har haft känslor för och med tanke på att jag egentligen aldrig verkar komma över någon jag haft känslor för så är kanske ”haft känslor för…” lite fel uttryckt.

Den där naiva drömmen håller mig vid liv, men ibland slås den i spillror, ibland känns det väldigt påtagligt att jag faktiskt kommer få leva ensam resten av mina dagar. Det finns inte någon tjej som jag skulle tycka om som också skulle känna samma ömsesidiga känsla, ingen tjej som skulle ha tålamod, vara beredd att vänta på mig, vilja ha just mig. Det blir som allra mest påtagligt när en tjej jag har känslor för hamrar in en spik i kistan som är min dröm om ett oss, medvetet eller omedvetet.

I kväll är en sådan kväll, i kväll är en kväll där jag faktiskt fått känna väldigt säkert att det verkligen inte går att tycka om mig på det sättet. Det kan gå att säga snälla ord om mig, men jag är verkligen inte tillräckligt bra för att vilja vara tillsammans med, jag är absolut inte bra nog. Jag har inget att komma med. Inte ens när det verkar som mest glasklart så är det klart nog.

Jag måste lära mig att om en tjej någonsin skulle uttrycka det, kanske måla upp mig som en själsfrände så är det en hägring, en sak som är fina ord i väntan på något helt annat.

Någon bättre, någon värd att spendera sitt liv med, någon värd att kämpa för, att hålla fast vid… för det kommer jag aldrig bli, jag kommer aldrig vara den som någon vill ha så mycket att man är beredd att kämpa för det, alldeles oavsett vad som påstås. För ord är bara ord, och uttrycks sådana ord mot mig så måste jag lära mig att det är inte sant, det är en total omöjlighet att det kan vara sant, det är inte en möjlighet, inte något som fungerar i det här universumet.

Mitt hopp är ju problemet där, för uttrycker någon de ord jag vill höra så är risken stor att jag tror på dem… men jag får inte göra det, för det kommer förgöra mig den dag det oundvikligen visar sig vara tomma ord, visar sig vara osanning.

Jag får det nästan att låta som ett problem. Men herregud, vad är ens chansen/risken att någon kulle yttra sådana ord till mig fram till den dag jag blir senil? Det kommer inte att hända, det är ett ickeproblem.

Eller. Egentligen är det ju det jag borde inse som problemet, att jag kommer vara oälskad till den dag jag dör, oavsett om jag dör för egen hand eller av naturliga skäl.

Snart har det gått ett år. De senaste månaderna har varit väldigt jobbiga, det har funnits många dagar som alltför jobbigt påmint om hur livet såg ut för ett år sedan. Snart har det gått ett år sedan en helg då livet kändes så bra… jag har skrivit om det här förut, och att använda ordet bra känns så ovant för mig, det känns nästan som att jag vill stoppa mig från att skriva det för jag vill inte överdriva. Men sanningen är ju att livet för första gången i mitt vuxna liv kändes bra. Det var en helg som väckte så många tankar kring min framtid, positiva tankar.

Snart har det gått ett år sedan en helg, tätt efter den här, där allt det där positiva förstördes, där jag lämnades i mina egna spillror med en illusion av ord jag hade trott på.

Snart har det gått ett år, vart befinner jag mig i dag? På precis samma ställe som i mars förra året. Ledsen, sårad, omväxlande uppgiven och omväxlande… hoppandes på att det inte var sant. Saknaden är fortfarande lika stark, varje dag går bara ut på att vänta på att allt ska bli precis som förut igen, att allt var ett misstag, att det var fel att behandla mig på det sättet, att inte ens prata med mig om ett beslut som kraftigt påverkade mig, att trots månader av oerhört stora ord så spelade jag, mina känslor, min vilja, mina tankar inte någon som helst roll i slutändan.
Det känns nästan som någon konstig form av självskadebeteende. Nästa gång mobilen blinkar till, då är tillfället som allt vänder.

Okej, det var inte den där gången… men nästa… om bara en liten stund blinkar den till igen. Besvikelsen, uppgivenheten av att vänta på något dag ut och dag in, timme efter timme och varje timme känna misslyckanden och besvikelser skölja över en när det inte inträffar.

För varje dag, i snart ett år.

Jag gör mitt yttersta för att sysselsätta mig, spendera min tid på någon enkel underhållning som håller insikterna borta. Jag spenderade säkerligen över en timma tidigare ikväll bläddrandes sida efter sida bara för att hitta en film jag kunde hyra och se på som kunde få mig att inte tänka så mycket på ensamheten.
På sitt sätt har det varit en bra helg för sådana saker, det har funnits gott om saker som jag kunnat sysselsätta mig med, saker som vid blänkande skärmar teoretiskt sett kunnat underhålla mig… till viss del har det också blivit så… men till viss del har det inte heller hjälpt, därav att letandet efter en film nästan blev lite maniskt.

När filmen var slut slog jag på musik och satte mig vid datorn, det höll mig någorlunda frånvarande från verkligheten i åtminstone en timme. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till däremot… jag skulle kunna sova, klockan är bra precis tolv, jag har fått i mig ett glas alkohol av någorlunda hög procent, jag skulle nog kunna somna rätt snabbt utan problem. Eller ja, utan problem är väl relativt, men inom relativt kort tid åtminstone. Men jag vill inte.

Det finns fortfarande något jag skulle kunna titta på som skulle vara underhållning i säkert ett flertal timmar, men jag vet inte om jag vill det heller. Det enda jag egentligen skulle vilja är att inte vara så ensam just nu. Vad jag än funderar ut att hitta på så är det ju tid jag spenderar i ensamhet, det känns meningslöst vad det än är. Ensamheten har varit så påtaglig den här helgen och det får tiden att kännas som den går alldeles för fort och så oerhört långsamt på en och samma gång.

Å ena sidan är ledigheten som helgen innebär segdragen och tärande, den där ensamheten. Å andra sidan springer livet i väg fort, och från samma sida sett så skulle jag vilja krypa ned tätt intill någon jag tyckte om och bara dra ut helgen i en eon av tid.

Hur kan man bedöma sin självkänsla när det är den enda man har? När man inte har några vänner som sätter ord på vem man är, vad man är. När man aldrig varit särskilt eftertraktad oavsett om det handlat om lust eller kärlek. När de enda sanningar man har om sig själv är de man också skapat själv. Någon strökomplimang får jag ibland, i princip alltid på jobbet när man gjort någonting, men det rinner av, men att inte vara åtrådd, önskad, att ha spenderat en så stor del av mitt liv med en vetskap om att det finns inte någon därute som just nu vill vara här hos mig. Att inte få höra från någon annan som ser mig i ögonen säga varför jag är bra, varför jag är värd att spendera tid med, varför jag gör någon glad… det gör till slut att det är svårt att känna sig värd så mycket. Det gör att jag känner att den människa jag är inte duger som jag är, inte är bra nog.

Jag skulle spontant säga att mitt självförtroende är väldigt dåligt. Men det är nog inte helt sant. Mitt självförtroende kan faktiskt vara riktigt bra i vissa fall, det krävs bara väldigt mycket för att jag ska nå dit. För när jag tar mig an någonting nytt är risken stor att mitt självförtroende är väldigt lågt, om det inte råkar handla om något snarlikt något annat jag råkar vara duktig på. För när jag väl känner mig säker på något så är normalt inte självförtroendet ett problem, problemet är snarare att även om jag har ganska lätt för att lära mig saker så har jag väldigt stora krav på mig själv, det räcker inte att jag klarar av något ”okej”, det räcker inte att det är ”bra”… då finns risken att jag sluter mig, kanske ger upp (beroende på om det framkallar för mycket ångest att ta ännu ett steg), jag måste känna mig helt helt säker för att det normalt ska kännas riktigt bra, för att jag ska känna mig självsäker på vad jag gör.

Många rent praktiska saker, eller för den delen teoretiska, kan man lära sig, där går det att nå rätt långt när det gäller den biten. Men att lära sig att fungera som människa, så att någon ska kunna tycka om mig för den jag är, det är svårt att googla sig till… framförallt med mina krav på mig själv.

Men kanske allra främst för att… om jag misslyckas med något rent praktiskt, något jag vill lära mig, så sker det normalt i min kontrollerade miljö, exempelvis hemma. Jag kan bli besviken, irriterad, eller vad som helst, men jag kan också försöka på nytt. Om jag istället misslyckas med något där en eller flera andra personer är inblandade, då vill jag dö, bokstavligt talat, och får leva med den känslan en väldigt lång tid efteråt.

Egentligen är det lite ironiskt, för det var längesedan jag slutade vara rädd för att dö… så vad är isåfall problemet egentligen?

Jag är livrädd för att misslyckas.