Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.