En sån dag

april 30, 2013

Vad gör man när det känns som man faller i småbitar, som att livet aldrig kommer bli bra, som att det inte finns någon lösning. När det känns som att en lösning, att det jag önskar är så långt bort att det inte finns någon som helst rimlighet i att det någonsin skulle inträffa. När man känner sig betydelselös, som att mitt syfte på den här planeten är…. ingenting, att aldrig räcka till som man är… Den människa jag är duger inte, är inte bra nog, förtjänar inte de chanser jag vill ha, får aldrig uppleva det jag vill uppleva.

När livet är utan mening, när det inte finns någon rimlig lösning, när alternativen känns som de inte finns. När apatin slår till men man ändå känner att även utan apatin så skulle det bara existera en tomhet, inte ens apatin spelar så himla stor roll.

Förhoppningsvis känner jag ganska snart att livet ändå går att uthärda, att det går att överleva och att det känns okej att överleva. Att jag kan nöja mig med väldigt lite. Men just idag känns livet inte värt att leva, att spendera andetag efter andetag för… det här? Det känns inte värt det, vad får jag ut av det?

Jag är så trött. Jag vill somna, men jag vill verkligen inte vakna.

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.

Sundae

mars 24, 2013

Den här helgen har hittills varit fruktansvärd. Gårdagen framförallt. Jag vaknade alldeles för tidigt, och vaknar jag nu och det inte är mitt i natten så är risken stor att jag inte somnar om, det är alldeles för många tankar, för jobbiga tankar och för intensiva tankar för att jag ska somna om.

Det är en helg med känslor av tomhet, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet, längan… trängtan, saknad, självhat, tvivel, dödslängtan och mycket annat. Ofta många känslor på en gång, samtidigt. Att känna att jag inte duger, inte är bra nog, att det finns andra som är så mycket bättre, på precis alla sätt som finns.

Att känna igen vissa saker från förr, att känna att man sett vissa saker tidigare, men ändå inte märker det. Att känna sig tillfällig, bra i brist på annat, utbytbar.

Att hata sig själv för den jag är, att hata mig själv för att jag är naiv, att hata mig själv för att jag inte inser saker, för att jag hoppas på saker, vill saker. Jag vill saker så galet intensivt, vill dem så att det är få andra saker som spelar någon roll… det blir aldrig som jag vill…. aldrig, det gör mig så ledsen, uppgiven och uppgiven.

Det här inlägget är bara ren galla utspydd, men det äter upp mig inifrån, jag behöver få ur mig det.

 

.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.

FML

april 27, 2012

Det blir bara värre och värre. I mitt förra inlägg skrev jag att det var längesedan så mörka tankar hälsade på mig. I dag är det värre. Egentligen har jag hållt näsan helt okej ovanför vattenytan sedan dess, det har inte varit särskilt bra, men inte riktigt lika dåligt.

Tidigt i dag på morgonen när jag skulle gå för att hämta vatten såg jag min kollegas ryggtavla, hon jag fått känslor för. Jag vet inte om mitt hjärta stannade eller om det slog så hårt att revbenen vittrade sönder, men bara åsynen av hennes ryggtavla gjorde mig glad och ångestfylld på samma gång. När det sedan var dags för fika insåg jag att jag kunde se till så att åtminstone en kort del av fikat var samtidigt som hon hade fika. Där och då, precis innan jag skulle återgå till arbetet hintade en annan kollega till henne om en fest där ”någon” också skulle vara…Jag lyssnade inte särskilt lång stund innan jag gick (vilket jag ändå var tvungen att göra).

Därefter har dagen varit en mardröm, jag gick ned till lunchrummet lite senare för att äta och försökte göra det men det gick inte. Jag hade ingen matlust och har det inte nu heller. Jag tror jag kan känna magen värka, att jag egentligen är hungrig… jag kan bara inte få i mig någonting.
Arbetet efter den där händelsen var i princip omöjligt. Jag fick en ganska stor uppgift att genomföra som dessutom var rejält omständig (nästa gång snälla kollega, fråga mig innan du gör något som jag egentligen ska göra, så slipper jag reda ut det sedan), men jag kunde bara inte fokusera. Jag hann med en hel del (i och för sig lade jag också ned ett antal timmar på det), men tankarna var så splittrade att jag verkligen inte kunde tänka på jobbet under stora stunder. Jag kunde inte tränga undan alla jobbiga tankar.

Att det alltid blir såhär, att jag alltid misslyckas, att det aldrig är någon som får intresse för mig utan bara jag för andra, att det är så svårt att se varför man ska leva när det nästan aldrig känns bra att göra det, men väldigt ofta känns dåligt att leva.

I dag kommer jag försöka dränka mina sorger med alkohol, jag vet det, och det skulle inte förvåna mig om det blir precis tvärtom i slutändan, att det bara känns sämre. Jag dricker ganska sällan, men när jag mår riktigt riktigt dåligt blir alkoholen ändå en utväg… en dålig utväg… men utan andra alternativ så blir det ändå den väg jag väljer.

Med tanke på att jag säkert inte får i mig så mycket näring i dag så behövs det nog dessutom mindre alkohol än normalt sett.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Ångest

september 22, 2011

Den här veckan har varit full av jobbiga känslor, av ångestladdade känslor. Jag måste prata inför en grupp människor och jag avskyr det. En minut eller en timma, det spelar ingen roll, en minut är tillräckligt jobbig. Varje dag, i princip varje minut, den här veckan har jag haft ångest över det, och även när det väl är över, när jag väl är klar så kommer jag alldeles säkert ha kvar känslorna ett tag till. Jag har aldrig egentligen tyckt om det, men det fanns faktiskt en tid då jag stod ut med det, en tid då jag till och medd skulle vilja påstå att jag var duktig på det, men det var alldeles för längesedan, och jag har för dålig koll på vad jag ska säga, och kan därför inte riktigt förbereda mig. Jag vill bara slippa det.

Men egentligen, det jag skrivit ovan är inte problemet. Jag hatar det, har ångestkänslor över det, men det skulle jag nog kunna ta mig igenom om det bara var det. Under skoltiden t.ex. så tog jag mig igenom det (det var även då, delvis, jag var duktig på det, i slutet av skoltiden). Nej problemet här är att all ångest, alla de här dagarna drar upp en massa annan skit. Att gå omkring och må dåligt och ha ångest dag efter dag väcker alla andra känslor, sådant som faktiskt har gått ganska bra under flera månader nu. Jag känner mig än mer ensam, livet i allmänhet känns väldigt ihåligt och allt det där jag hållit borta och ignorerat blir bara så så påtagligt. Det handlar inte om att livet varit bättre under de senaste månaderna, jag har inte varit mindre ensam, men jag har kunnat leva med det. Men nu är allt återigen så påtagligt.

Jag är lite rädd att allt det här hänger kvar även när ångesten över att prata inför folk har släppt. Att jag ska vara tillbaka i det där jobbiga. Å andra sidan har ju ingenting egentligen löst sig heller så det kanske bara är/var en tidsfråga innan jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag har jobbiga känslor, jobbiga tankar, ledsna, besvikna, sorgsna, uppgivna och deppiga tankar… men jag har också dumma tankar, sådana jag inte borde ha men som ändå väcks till liv när jag mår sämre.

Det är flera meningar jag vill skriva, som jag uttalar i mitt huvud, men där får de stanna.

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Jag kanske bara skulle ge upp. Sluta försöka, sluta vara mig själv och stänga in mig helt och hållet i mig själv. I mångt och mycket gör jag det redan idag, men jag försöker ibland öppna skalet en aning och vara den jag egentligen är, eller den jag kanske var… den jag vill vara. Att bry sig, att vara den snälla killen, jag vet inte längre, finns det någon poäng med det?

Vad som jag gör finns det egentligen en poäng med överhuvudtaget? Tomhet, öde, en öken. Jag är törstig, min själ behöver näring men någon näring finns inte att få, min själ svälter. En i början helt vanlig svält som med tiden blivit en blandning av just det och en form av påtvingad självsvält, den skulle behöva något… någon… men jag varken får eller tar något.

Jag vet inte ens om jag bryr mig för stunden. Vill jag uppleva kärleken? Vill jag vara lycklig? Vill jag ha en vän att prata med? Jag vet inte, jag bryr mig inte, jag orkar inte. Apati, håglöshet, kalla det vad som helst, det är saksamma. Om ingen annan bryr sig, varför skulle jag då bry mig?

 

Det finns ett svar på den frågan, men dolt av apatins dunkel klarar jag inte av att se det, jag klarar inte ens av att försöka.

Today would be a good day to die.

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Upp och ned och…

april 30, 2008

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.

.

mars 26, 2008

Tårarna gjorde mig sällskap idag för första gången på vad som kändes som en väldigt lång tid. Efter en liten snabbkoll insåg jag att det var ungefär en månad sedan, av mer eller mindre samma anledning som för en stund sedan. Likgiltigheten har bytts ut mot en nedåtgående spiral fylld av uppgivenhet, hopplöshet och mörka tankar. För någon vecka sedan var det bara några enstaka gånger tankarna vandrade iväg i fel spår, eller är det kanske rätt spår…

Men nu börjar det bli så att varje gång en stund fylls av ett lugn, min hjärna och mina tankar fylls med ro och jag börjar slappna av, så dyker de upp igen. De där tankarna som får mig att inse att det finns väldigt lite att leva för egentligen och att det är jäkligt korkat att varken kämpa för livet eller försöka hålla fast vid det men ändå fortsätta leva. Det enda jag skulle kunna kämpa för är hoppet, men hoppet ser jag inte som min bästa vän.

Jag tycker inte om det här, det påminner lite för mycket om den tid för ett par år sedan då jag mådde som allra sämst, då jag var på den djupaste botten jag hittills plaskat omkring på. Även den gången började det på ett liknande sätt rent känslomässigt, även den gången började det med att jag bit för bit plockade sönder det lilla som fanns kvar av mig. Skillnaden skulle då vara att den här gången är jag medveten om det (förutsatt att det fortsätter såhär, det kan ju faktiskt på något magiskt sätt ordna sig…), alltså skulle jag kunna agera, alltså skulle jag kunna försöka sätta stopp för det redan nu.

Men jag vet inte, varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja reda ut den här situationen? Varför skulle jag vilja kämpa hårt för att se till att få näsan ovanför vattenytan… för att sedan inse att högre än så kommer jag inte? Än så länge kan det inträffa mycket, och som jag varit inne på tidigare, det krävs inte mycket för att vända saker och ting åt rätt håll… å andra sidan inte heller för att vända det åt fel håll, men jag tror inte det gör så mycket skada just nu. Det skulle bara bli en liten knuff nedför en backe som redan lutar nedåt.

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

mars 24, 2008

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.