En sån dag

april 30, 2013

Vad gör man när det känns som man faller i småbitar, som att livet aldrig kommer bli bra, som att det inte finns någon lösning. När det känns som att en lösning, att det jag önskar är så långt bort att det inte finns någon som helst rimlighet i att det någonsin skulle inträffa. När man känner sig betydelselös, som att mitt syfte på den här planeten är…. ingenting, att aldrig räcka till som man är… Den människa jag är duger inte, är inte bra nog, förtjänar inte de chanser jag vill ha, får aldrig uppleva det jag vill uppleva.

När livet är utan mening, när det inte finns någon rimlig lösning, när alternativen känns som de inte finns. När apatin slår till men man ändå känner att även utan apatin så skulle det bara existera en tomhet, inte ens apatin spelar så himla stor roll.

Förhoppningsvis känner jag ganska snart att livet ändå går att uthärda, att det går att överleva och att det känns okej att överleva. Att jag kan nöja mig med väldigt lite. Men just idag känns livet inte värt att leva, att spendera andetag efter andetag för… det här? Det känns inte värt det, vad får jag ut av det?

Jag är så trött. Jag vill somna, men jag vill verkligen inte vakna.

Annonser

Tänk att vara så älskad så att man känner att en person vill vara med just mig, att en person skulle vara beredd att offra mycket för att få vara med mig. Välja att stå ut med att jag är som jag är, välja att ha tålamod med det, känna att det spelar ingen roll, det är värt det, du är en så underbar person att du är värd att väntas på. Att känna att den man är gör/gjort en sådan skillnad att man både förtjänar att väntas på, men även att motparten ger upp något för att få vara med just mig. Att känna sig vald och känna att det finns inget som rubbar det valet, det är mig personen vill ha.

Tyvärr måste väl en relation gå ganska långt innan man hamnar där, så pass långt att det aldrig kommer hända mig. Och en del av mig börjar tro att det känslomässiga inte alltid är det viktiga, det viktigaste är inte vad man känner för varandra, utan vad man investerat i tillsammans (med investerat syftar jag inte på pengar… även om pengar såklart också kan krångla till det).

Ett dåligt förhållande där man investerat mycket förtjänar fler chanser än ett bättre förhållande där man inte investerat lika mycket, eller på samma sätt.

Det handlar väl om någon sorts lojalitet, och det är väl som sagt så att det tar tid innan man når dit.

Jag tänker så otroligt mycket på såna här saker just nu, och har så gjort den senaste tiden.

Vad skulle krävas för att någon skulle göra en sådan uppoffring för mig? För att någon skulle känna att ”Jag väntar på dig oavsett, du är värd att vänta på”.

Jag kommer fram till många olika slutsatser, ingen av dem gör mig direkt gladare, många av dem får mig att inse hur långt bort det faktiskt är för mig och många av dem får mig att inse hur man kan se på saker olika, uppfatta saker olika och att man kanske aldrig ska känna sig säker, alltid vara orolig för att bli lämnad, det kan hända precis närsomhelst…. om man då inte lyckas med att investera sig så pass i ett förhållande att det i sig gör det svårare.

Eller ja, för att bli lämnad måste man ju först ha någon, egentligen kanske man skulle börja där innan man börjar oroa sig för att bli lämnad… men den senaste tiden har väckt många tvivel inom mig… vad skulle krävas för att jag verkligen skulle lita på en annan persons känslor för mig? Som jag konstaterat tidigare så är jag naiv, så jag har nog normalt haft lätt för att tro på såna saker, svälja snälla ord som sägs till mig, men jag är lite rädd nu att min tilltro till sånt sjunkit rätt kraftigt. Om en person skulle tycka om mig så mycket? Skulle jag kunna lita på det? Eller skulle jag vara konstant rädd för att personen skulle överge mig?  Ångra sig? Hitta något bättre?

Det är inte riktigt sån jag är, inte alls egentligen, som sagt jag har varit rätt naiv… men det känns som det finns en risk för att jag kan bli nästan raka motsatsen… jag vill inte det, men jag tror att det finns en risk för det.

Dessa ständiga helger

april 20, 2013

Det känns på något sätt otacksamt att vara jag. Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att oavsett vad jag vill så räcker jag aldrig till för det. Det är så jobbigt när man bygger upp någon sorts förhoppning som sedan bara raseras på en sekund, livet känns så meningslöst, och man känner sig så maktlös inför det. Jag kan börja fråga mig saker om mitt värde, vad jag är värd, om inte saker jag gjort spelar någon roll, att känna sig utlämnad från beslut. Helt enkelt maktlös.

Helgerna är så ambivalenta att det inte finns. Det är skönt att vara ledig, att få återhämtning, men en väldigt väldigt stor del av helgen går åt till att känna jobbiga känslor och jobbiga tankar. Att ifrågasätta sig själv, ifrågasätta vad man gör och värdet av det, att ifrågasätta vad jag själv är värd… kanske för att jag själv tror en sak men det ändå visar sig vara på ett annat sätt. Sedan kan det gå runt i en cirkel, att jag återigen börjar ifrågasätta mig själv. Vad jag än tänker för negativa tankar så landar jag ofta där. Känner jag mig besviken över något? Att jag tyckte att något annat skulle ha hänt? Ja då kan jag istället börja ifrågasätta mig själv. Varför i helvete tycker jag det? Varför skulle JAG vara värd det?

Men det kan smärta att inse att man är värd mindre än saker och ting som man trodde sig vara värd mer än… Det är sällan jag tror saker och ting om mitt eget värde, men ibland leds jag in i att tro saker och ting, eller åtminstone hoppas, helt enkelt sånt jag måste sluta med.

Jag har försökt beskriva den där känslan tidigare ett par gånger, det som står skrivet i det länkade inläggets andra stycke. En av de känslor som är som allra mest slitsamma. Som tur är så är den känslan ganska ovanlig, det går långt mellan gångerna jag känner den. I går var dock ett sånt tillfälle. När det känns som om hjärtat slutar slå, kroppen töms på allt blod och man blir totalt paralyserad. I går följdes det dock upp efter några minuter av en hjärtklappning jag sällan varit med om. Hjärtat rusade, slog väldigt fort och framförallt enormt hårt, det gjorde fysiskt ont i bröstkorgen, och så höll det på i flera timmar, det blev nästan lite obehagligt efter ett tag. Under de här timmarna fick jag konstant ta djupa andetag/sucka för att jag fick för lite luft, ungefär som någon sorts kontrollerad andnöd.

 

Utöver det så känns det just nu som att livet går ut på att banka ned sig själv så djupt ned i avgrunden man kan, det går ganska så bra dessutom. Jag börjar känna igen fler och fler mörka tankar, de slår sig till ro och gör sig mer bekväma. Jag börjar mer och mer hata mig själv och inse att jag är ämnad att vara ensam, på alla sätt och vis. Det har inte att göra med min vilja, det har att göra med min okunskap, med att vara socialt missanpassad, att inte kunna, inte förstå, att göra fel och vara allmänt misslyckad. Att bli missförstådd, att tro att man gör något klart som bara blir fel. Jag är duktig på att vara fel, att vara en börda. Jag är verkligen mitt alias, en pest som dödar allt som kunnat vara någon form av mänsklig kontakt. Jag är en vidrig ursäkt till människa som på något sätt ska försöka leva någon sorts liv? Till vilken nytta? Varför då? Det blir alltid bara fel, jag är alltid bara fel. Det skulle verkligen underlätta om jag bara försvann, slutade vara den jag är, slutade existera. Jag blir så jävla förbannad på mig själv. Kan du inte lyckas med något någongång? Varför måste det vara tisdag idag? Eller kanske snarare: Varför måste jag vara skötsam?

 

Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för… Bah, jag tycker det är ett fint uttryck, jag gör verkligen det, och det är sant, tyvärr är det ju svårt att älska människor som inte förtjänar det, varför det sällan infrias ändå. Det spelar ingen roll att en person behöver älskas om inte någon älskar personen så att säga, och hur jäkla enkelt är det att älska ett monster, ett fel.

Det spelar ingen roll vad jag drömmer om, jag hör hemma själv, jag bör vara ensam, så att den enda jag kan förgöra är mig själv.

Just nu känns det väldigt enkelt, tyvärr känner jag ju mig själv, tyvärr vet jag att i längden kan jag inte låta bli att drömma, för jag är så jävla korkad. Så sjukt naivt idiotiskt dum i huvudet, jag lär mig aldrig.

En helg är en helg

april 14, 2013

Den här dagen fortsatte lite som jag beskrev i senaste inlägget. Men nu ikväll har det vänt till de där hårdare, jobbigare känslorna. Känslor av att vara värdelös, misslyckad, oönskad, oälskad. De där känslorna att ens egen vilja och önskningar inte spelar någon roll, att känna att man är värd så lite, att det krävs så lite för att släppa taget, greppa tag i något nytt. Att hata att gå tillbaka till sitt gamla liv, på något sätt mer nu med så många jobbiga känslor kopplade till det, så mycket vetskap om att inte duga. Inte bara mina tankar, även svart på vitt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, jag har som sagt skrivit det mesta redan som jag känner att jag kan/vill skriva. På något sätt behöver jag bara vräka ur mig det igen.

Minnen

april 12, 2013

Ikväll är jag inte fylld av lika hårda känslor som dödslängtan eller självhat eller liknande. Ikväll är jag mer fylld av sorgsenhet, ikväll är jag lite ledsen. Jag har precis lyssnat på en vacker låt, jag har lyssnat på mycket musik ikväll, men jag har lyssnat till en vacker låt jag fick skickad till mig för ett antal månader sedan, jag har fällt några tårar och tänkt tillbaka på ögonblick. Framförallt ett, eller två, ögonblick som på något sätt innefattade något fint och sorgligt på en och samma gång. Egentligen är det två ögonblick, och egentligen kanske det andra var mer påtagligt på vissa sätt, men det första ögonblicket var ju trots allt det första, den första gången.

När jag inte är uppslukad av de där hårda känslorna utan mer ledsen så känner jag mig också mer sårbar, mer fragil. Som att jag bara än mer skulle vilja ha någon här, få vara svag, få stödja mig mot någon, vara nära. I brist på annat får man krypa ihop och göra sig så liten som möjligt, på något sätt ungefär som att man åtminstone vill komma sig själv så nära som möjligt rent fysiskt. Fosterställning eller liknande är bra på det viset, man kryper ihop, blir nära, kan på något sätt gömma sig, avskärma sig från verkligheten.

Egentligen borde jag sova, och egentligen kanske jag vill det. Ändå kan jag inte sluta sitta här och lyssna på musik.

april 7, 2013

Jag tycker inte om att helgerna har blivit så jobbiga sedan den där dagen för några veckor sedan. Vissa stunder lyckas jag sysselsätta mig och hålla tankarna borta, men alldeles för många stunder mår jag dåligt, riktigt dåligt.
Förra söndagen drack jag lite för mycket, och åt alldeles för lite, vilket ledde till att jag var bakis på måndagen (tur det var påskhelg). Jag kan inte minnas senast jag var riktigt bakis. Söndagnatten var inte så mysig heller.

Fördelen med att dricka för mycket och bli bakis är att jag brukar tappa suget efter alkohol på ett tag efter det. Igår var jag inte alls sugen på alkohol… ända tills klockan blev mycket, egentligen alldeles för mycket för att börja dricka för sig själv. Egentligen blev jag inte sugen på alkohol i sig, bara på något som dämpade, som fick mig att glömma lite och kanske falla in i någon dimma. Det gick väl sisådär.

 

Annars känner jag mig totalt värdelös, folks liv är så jävla bra utan mig. Antingen som att det inte skulle spela någon roll om jag försvann, eller kanske till och med bli bättre. Det känns ibland som att leva för att fylla en funktion för andra, spelar ingen roll vad jag vill eller känner, när den funktionen väl är fylld så är jag förbrukad, behövs inte längre, bort med skiten.

Varför är jag så jävla misslyckad? Varför duger jag aldrig?

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.

When? Huh? What day?

mars 27, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen, vissa dagar går jag sönder inombords, andra är värre. Känslorna pendlar väldigt mycket fram och tillbaka, inte direkt upp och ned, utan snarare fram och tillbaka mellan många olika känslor. Jag tycker verkligen inte om att leva just nu, bara att vakna på morgonen är jobbigt. Jag brukar tycka om att ligga och dra mig lite, ta det lugnt på morgonen, nu är huvudet fyllt av jobbiga tankar direkt jag slår upp ögonen, och på morgonen framförallt har jag väldigt dålig ork att hålla de där tankarna borta.

Jag önskar jag kunde backa klockan och stanna tiden när allt var bra. Aldrig låta tiden ticka igen, bara vara fast i en naiv loop när jag trodde på något. För det är klart att jag skulle landa i det här, klart att det skulle bli såhär, egentligen är det väl fullt naturligt att jag skulle bli ensam, bortvald. Det är ju inte det som är det konstiga, tvärtom, det konstiga är ju att jag faktiskt började tro på motsatsen, att jag faktiskt trodde för mig själv att det kunde vara på något annat sätt.

Jag hatar mig själv så för att jag var naiv nog att börja hoppas, att tycka om det… jag vet och förstår att det har att göra med hur gärna jag vill att det ska vara så, att jag vill det så sjukt intensivt så att jag helt enkelt inte kan göra något annat än bara känna på det viset, att jag inte kan låta bli att tro på saker och ting trots att jag vet hur det funkar när det kommer till mig.

 

Något jag tänkt mycket på de senaste dagarna är att under tiden jag bloggat, och då kanske jag främst menar även den tid jag bloggade innan den här bloggen, min andra blogg, så har jag kommit i kontakt med många människor, än fler på den förra bloggen. Lite för ofta för att det ska kännas bra så har det funkat ungefär såhär. Jag bloggar om något som känns jobbigt, en person som också tycker att något känns jobbigt känner igen sig och kommenterar. Kanske växer det fram en vänskap, men så helt plötsligt så börjar den där personen må bättre, då är det som att jag inte behövs längre.

Ibland har det varit ganska uppenbart, och jag tror egentligen aldrig att det varit något planerat eller utstuderat, däremot har det hänt alldeles för många gånger för att det bara ska kännas som en slump… men det får mig att känna mig ganska betydelselös. Ungefär som ett verktyg man kan använda när man själv mår dåligt och sedan bara lämna och gå vidare när det känns bättre… det känns som det där jag trodde var på riktigt… det var bara på riktigt så länge motparten behövde det. För mig var det något jag hoppades mer på, men vad jag vill spelar ingen roll. Vad jag vill har väl aldrig spelat någon roll egentligen.

En annan sak jag tänkt på var den där tisdagen för tre veckor sedan när jag bloggade igen. Dagen efter den där hemska dagen. Jag mådde väldigt dåligt den tisdagen, men jag snubblade över ord som var skrivna för några månader sedan, ord kanske skrivna lite i oförstånd. Nu, såhär x antal månader senare så blev det verkligen ödets ironi, det var nog enda gången väl hemma den dagen som jag drog på smilbanden. Mitt i all tragik så blev det faktiskt lite komiskt, ödets ironi på ett tragikomiskt sett som fick det att kännas som någon högre makt bara lite retsamt ville räcka långfingret.

Så länge jag andas kommer jag nog aldrig lära mig vissa saker…

Sundae

mars 24, 2013

Den här helgen har hittills varit fruktansvärd. Gårdagen framförallt. Jag vaknade alldeles för tidigt, och vaknar jag nu och det inte är mitt i natten så är risken stor att jag inte somnar om, det är alldeles för många tankar, för jobbiga tankar och för intensiva tankar för att jag ska somna om.

Det är en helg med känslor av tomhet, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet, längan… trängtan, saknad, självhat, tvivel, dödslängtan och mycket annat. Ofta många känslor på en gång, samtidigt. Att känna att jag inte duger, inte är bra nog, att det finns andra som är så mycket bättre, på precis alla sätt som finns.

Att känna igen vissa saker från förr, att känna att man sett vissa saker tidigare, men ändå inte märker det. Att känna sig tillfällig, bra i brist på annat, utbytbar.

Att hata sig själv för den jag är, att hata mig själv för att jag är naiv, att hata mig själv för att jag inte inser saker, för att jag hoppas på saker, vill saker. Jag vill saker så galet intensivt, vill dem så att det är få andra saker som spelar någon roll… det blir aldrig som jag vill…. aldrig, det gör mig så ledsen, uppgiven och uppgiven.

Det här inlägget är bara ren galla utspydd, men det äter upp mig inifrån, jag behöver få ur mig det.

 

Just nu känns det som det blir sämre och sämre för varje dag. Jag har ingen ork till något, varken fysiskt eller mentalt, och varje gång jag försöker ta mig för något så känns det som det leder till att jag ger upp lite ytterligare. Arbetet brukar vara en trygg punkt, något som faktiskt funkar rätt så bra, men även där känner jag mig less just nu.

Det är många bekanta jobbiga känslor. Ensamhet är ju egentligen ett ganska vitt begrepp, enamhet kan komma i många former. Jag duschade precis, och jag duschade väldigt länge för att vara jag. Inte för att det var så skönt, även om det var det på sitt sätt, utan för att jag fastnade, jag stod blick stilla med blicken framåt under en tid som jag inte kan uppskatta, jag satt ned på golvet med vattnet rinnandes över mig under en ännu längre tid, funderandes, fast i tankar med många jobbiga slutsatser.

Jag hatar att när jag är ledsen så sluter jag mig, trots att jag egentligen mer eller mindre aldrig vill vara ensam. Men jag drar mig tillbaka, blir mer tystlåten, mer för mig själv.

Jag hatar att känna mig så misslyckad, så värdelös, så oeftertraktad…. att känna mig som ett störningsmoment. Att inte veta hur jag ska agera, att inte förstå, att inte kunna….

Jag hatar att leva ett liv utan menng, att även om jag för någon dryg vecka sedan bara hade små planer så var de ändå planer, något att ta sikte på, någon helg framåt, någon månad framåt, framåt sommaren… hur mitt liv kunde se ut, vad jag kunde göra, saker som kunde få mig att må bra.

Nu är det istället ett ingenting, dock med en oro över det där ingentinget. Egentligen vet jag väl precis hur det där ingentinget kommer te sig, jag har ju trots allt levt mitt liv i tillräckligt många år för att lära mig, men det är väl just det som oroar mig…

TGIF

mars 15, 2013

Jag var inne på det i förra inlägget. Den här helgen skulle bli bra, den här helgen hade jag planer för, förhoppningar.

Sedan måndags har jag istället varit rädd för fredagen, för helgen. Jag är det fortfarande. Det är väldigt ovanligt att jag är rädd, det är faktiskt en ganska ovan känsla, men just nu känner jag mig svag, rädd för vad som ska hända.

Jag gruvar mig för att laga mat i dag. Det är en maträtt jag egentligen tycker mycket om och som jag dessutom inte ätit på ett tag, men jag känner ingen aptit alls när jag tänker på det. Jag har ingen större aptit alls just nu men just den här måltiden just den här dagen känns hemsk. Hade jag vetat hur helgen skulle bli så hade jag väldigt sannolikt inte ens handlat för att kunna laga till det… jag hade nog inte ens ätit något… möjligtvis värmt något i micron och tvingat i mig när aptiten sagt nej…
Planen med matlagningen var inte direkt så som den blivit, nu känns den totalt poänglös.

Jag vill bälga i mig alkohol. Inte för att jag är sugen på det, och inte egentligen för att jag tror att det skulle göra något bättre (oftast blir det ju bara värre, som att känslorna snarare förstärks än dämpas) utan för att det finns någon sorts föreställning i mitt huvud att det är någon märklig lösning på något. Det vore nog inte en så bra idé, men det kan sluta med det oavsett medvetenhet.

Sedan känner jag mig i ärlighetens namn ganska värdelös. Värde lös, utan värde. Med såna där klyschiga egenskaper som känns som de just saknar värde. Jag hatar verkligen mig själv när jag inser sånt här. Jag kan önska att de kvaliteter jag har värdesattes högre, samtidigt som det väl bara är att acceptera att världen ser ut som den ser ut, det är inte hela världen det är fel på, det är mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, i dag när jag var på jobbet så ville jag bara därifrån, men jag ville inte heller hem, hem till tomheten och ensamheten, hem till en planerad helg i spillror. På något sätt vill jag inte vara någonstans, det finns inget ställe jag vill fly till heller… det är som att jag bara vill försvinna helt och hållet.

Samtidigt som jag inte vill vara ensam, allt blir ju bara värre då.

För ögoblicket är det få saker jag vill, men det är mycket jag inte vill. Det senare får jag däremot mycket av.

Another day in paradise

oktober 25, 2012

Det fortsätter på den inslagna vägen.

Den här dagen var kanske jämförbar med många andra i vissa avseenden, jag såg henne, fick ont i hjärtat och hade en hel del jobbiga tankar på grund av det, men den här dagen har det varit så mycket och när många saker är jobbiga skapar det ångestkänslor som annars kanske inte ens hade funnits.

Det är den där ensamheten kring kärleken, det är ensamhet i allmänhet, att inte ha vänner, att höra saker som folk varit med om… eller kanske framförallt föreställa sig det och sedan jämföra med sig själv. Och sedan att så mycket på jobbet tärde på mig i dag. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… vilka känslor ledde till vilka känslor? Hade vissa av känslorna inte ens uppstått om inte de andra infunnit sig?

Det föder ångest inför vad som komma skall, en ångest som jag hittills klarat mig ganska bra ifrån.

Jag kan tänka så mycket på alla fina liv så många lever, inte problemfria, men fina, med upplevelser, vänner, kärlek, träffar… Ibland önskar jag inte bara att jag hade sånt själv, utan att jag även fick vara en del av just deras liv, framförallt då människor jag tycker om. Människor som inte delar den tanken.

Det var ingen jättebra dag i dag, när det gäller kärleken har det nog gjort ondare andra dagar senaste tiden, men sammanslaget är kanske den här dagen ändå i slutändan sämre… och det är inte bara att jag är ensam. Jag känner mig så ensam med alla känslor.

Jag är inne i en lite sämre period nu under några veckor, säg strax innan förra inlägget jag skrev. Jag kan ha sämre dagar normalt, när ensamheten blir påtaglig, dagar med ångest eller andra jobbiga känslor, uppgivenhet. Problemet nu är bara att de där dagarna är lite för många och kommer med lite för jämna mellanrum. Ensamheten känns så nära så ofta, någon vacker själ på jobbet gör sitt bästa för att få bort de känslorna (trots att hon inte direkt vet om dem). Men så är det ju också den där tjejen, Hon.

Som den där dagen när jag precis kommit på plats på jobbet och såg ut genom fönstret och såg Henne. Såg när Hon vandrade till jobbet och hjärtat stannade, när det gjorde fysiskt ont i bröstkorgen. Den där dagen när chefen sa Hennes namn och jag blev alldeles kall och hjärtat började slå otäckt fort. När Hon pratar och inleder meningar med ”vi”. Eller som många dagar, bara jag ser Henne, hör Hennes röst, ser Hennes leende. När jag blir förälskad och går sönder i samma ögonblick.

Hon är så fin, och det känns som jag är lika kär i henne som närsomhelst tidigare. Som att jag när jag väl tog mig till ruta ett blev fast där. Så som det varit de senaste tre gångerna jag fallit för en tjej, känslorna sitter kvar, och ger inget sken av att vara i närheten av att försvinna.

Tänk att alltid vara ensam, att aldrig få uppleva det. Klockan tickar högt ikväll.

september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

Att vara tillbaka

augusti 5, 2012

Jag började jobba igen för två veckor sedan efter min ledighet och även om det är lite bakvänt, men ändå lite förutsägbart, så var det skönt att börja jobba igen. Det är skönt med ledighet, skönt att kunna styra över sin tid, kunna gå upp när man vill, vara uppe så länge man vill utan att behöva störas av ett alarm som skriker av tvång att kliva upp. Men när den där tiden kan fyllas med rätt så lite, och framförallt samma saker om och om igen, och kanske framförallt, när den där tiden till 98% spenderas i sällskap enbart med mig själv så blir det här med ledighet nästan bara destruktivt om den är alltför lång. En helg, som nu, är väldigt härlig, att få ladda batterierna, vila upp sig, och bara vara ensam i ungefär 2,5 dagar, det är ganska lagom. Kanske till och med någon dag till hade varit optimalt.

Men att komma tillbaka till jobbet, att vara sysselsatt, att få träffa människor på något sätt åtminstone, det kändes så väldigt härligt. Första veckan kändes det som jag nästan fysiskt ville omfamna varenda människa jag såg… jag höll mig från det dock.

Veckan som gick hade jag däremot förväntat mig kunde bli lite mer komplicerad, då började nämligen hon jobba igen, då kom hon tillbaka. Det är underbart på sitt sätt, jag blir lycklig bara av att se henne, och skitjobbigt, på ren svenska, på sitt sätt. Att veta att jag aldrig kommer kunna få henne, en tjej som henne.

Och vetskapen av att jag är världens sämsta människa på att komma över tjejer jag fått känslor för. Hur kommer man över någon när det bara är så att det av någon anledning inte kan bli jag och hon. När hon fortsätter vara samma underbara människa som jag fallit för, när jag fortsätter charmas av henne, jag förstår det inte, förstår inte hur man kommer över någon i ett sånt läge… Kanske behöver jag inte göra det heller, bara någon gång få plats i mitt hjärta även för någon annan, som kanske kan trycka undan allt annat i hjärtat litegranna åt sidan.

Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

Ledighet

juni 29, 2012

Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte varit helt säker på hur det verkligen känns att snart få vara ledig, har jag sett fram emot det, varit orolig över det, känt mig likgiltig över det? Jag har svarat det standardmässiga om hur skönt det ska bli, men hur har det egentligen känts? Det kanske inte har känts så mycket alls, men nu är dagen kommen… och det känns inte så bra. Det känns som min ensamhet i dag befästes ytterligare lite, och sedan gick jag hem, lämnade en stor tomhet bakom mig, nu är det i mångt och mycket bara… jag. Det behöver inte betyda att den här ledigheten kommer vara jobbig, ofta kan jag ändå lyckas sysselsätta mig på något vis så att tiden i alla fall går… men just nu känns det bara jobbigt, ensamt, ödsligt..

Det finns många aspekter med ledighet jag tycker om, även om jag inte gör så mycket under den, men just såhär, vid längre ledigheter än bara säg en långhelg så kan det lätt bli så, att jag fylls av en känsla av tomhet.

Mitt jobb är trots allt en av få saker (lite större/mer betydande saker) i mitt liv som känns bra. Det är kanske den enda plats jag egentligen träffar människor på. När jag väl kommer hem sedan så blir det lätt väldigt tyst. Det kan gå ett antal veckor mellan sms som dyker upp i mobilen (som dessutom kan vara reklam), telefonen ringer i och för sig då och då, men till 95% är det telefonförsäljare eller liknande, och då låter jag bli att svara, så man kan egentligen se den som tyst även den.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Det framgår nog redan av inlägget, jag är ledig, det känns inte sådär jättebra (än, det ka bli bättre) och det känns väldigt… tomt.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.