Tänk att vara så älskad så att man känner att en person vill vara med just mig, att en person skulle vara beredd att offra mycket för att få vara med mig. Välja att stå ut med att jag är som jag är, välja att ha tålamod med det, känna att det spelar ingen roll, det är värt det, du är en så underbar person att du är värd att väntas på. Att känna att den man är gör/gjort en sådan skillnad att man både förtjänar att väntas på, men även att motparten ger upp något för att få vara med just mig. Att känna sig vald och känna att det finns inget som rubbar det valet, det är mig personen vill ha.

Tyvärr måste väl en relation gå ganska långt innan man hamnar där, så pass långt att det aldrig kommer hända mig. Och en del av mig börjar tro att det känslomässiga inte alltid är det viktiga, det viktigaste är inte vad man känner för varandra, utan vad man investerat i tillsammans (med investerat syftar jag inte på pengar… även om pengar såklart också kan krångla till det).

Ett dåligt förhållande där man investerat mycket förtjänar fler chanser än ett bättre förhållande där man inte investerat lika mycket, eller på samma sätt.

Det handlar väl om någon sorts lojalitet, och det är väl som sagt så att det tar tid innan man når dit.

Jag tänker så otroligt mycket på såna här saker just nu, och har så gjort den senaste tiden.

Vad skulle krävas för att någon skulle göra en sådan uppoffring för mig? För att någon skulle känna att ”Jag väntar på dig oavsett, du är värd att vänta på”.

Jag kommer fram till många olika slutsatser, ingen av dem gör mig direkt gladare, många av dem får mig att inse hur långt bort det faktiskt är för mig och många av dem får mig att inse hur man kan se på saker olika, uppfatta saker olika och att man kanske aldrig ska känna sig säker, alltid vara orolig för att bli lämnad, det kan hända precis närsomhelst…. om man då inte lyckas med att investera sig så pass i ett förhållande att det i sig gör det svårare.

Eller ja, för att bli lämnad måste man ju först ha någon, egentligen kanske man skulle börja där innan man börjar oroa sig för att bli lämnad… men den senaste tiden har väckt många tvivel inom mig… vad skulle krävas för att jag verkligen skulle lita på en annan persons känslor för mig? Som jag konstaterat tidigare så är jag naiv, så jag har nog normalt haft lätt för att tro på såna saker, svälja snälla ord som sägs till mig, men jag är lite rädd nu att min tilltro till sånt sjunkit rätt kraftigt. Om en person skulle tycka om mig så mycket? Skulle jag kunna lita på det? Eller skulle jag vara konstant rädd för att personen skulle överge mig?  Ångra sig? Hitta något bättre?

Det är inte riktigt sån jag är, inte alls egentligen, som sagt jag har varit rätt naiv… men det känns som det finns en risk för att jag kan bli nästan raka motsatsen… jag vill inte det, men jag tror att det finns en risk för det.

september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

Att vara tillbaka

augusti 5, 2012

Jag började jobba igen för två veckor sedan efter min ledighet och även om det är lite bakvänt, men ändå lite förutsägbart, så var det skönt att börja jobba igen. Det är skönt med ledighet, skönt att kunna styra över sin tid, kunna gå upp när man vill, vara uppe så länge man vill utan att behöva störas av ett alarm som skriker av tvång att kliva upp. Men när den där tiden kan fyllas med rätt så lite, och framförallt samma saker om och om igen, och kanske framförallt, när den där tiden till 98% spenderas i sällskap enbart med mig själv så blir det här med ledighet nästan bara destruktivt om den är alltför lång. En helg, som nu, är väldigt härlig, att få ladda batterierna, vila upp sig, och bara vara ensam i ungefär 2,5 dagar, det är ganska lagom. Kanske till och med någon dag till hade varit optimalt.

Men att komma tillbaka till jobbet, att vara sysselsatt, att få träffa människor på något sätt åtminstone, det kändes så väldigt härligt. Första veckan kändes det som jag nästan fysiskt ville omfamna varenda människa jag såg… jag höll mig från det dock.

Veckan som gick hade jag däremot förväntat mig kunde bli lite mer komplicerad, då började nämligen hon jobba igen, då kom hon tillbaka. Det är underbart på sitt sätt, jag blir lycklig bara av att se henne, och skitjobbigt, på ren svenska, på sitt sätt. Att veta att jag aldrig kommer kunna få henne, en tjej som henne.

Och vetskapen av att jag är världens sämsta människa på att komma över tjejer jag fått känslor för. Hur kommer man över någon när det bara är så att det av någon anledning inte kan bli jag och hon. När hon fortsätter vara samma underbara människa som jag fallit för, när jag fortsätter charmas av henne, jag förstår det inte, förstår inte hur man kommer över någon i ett sånt läge… Kanske behöver jag inte göra det heller, bara någon gång få plats i mitt hjärta även för någon annan, som kanske kan trycka undan allt annat i hjärtat litegranna åt sidan.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

FML

april 27, 2012

Det blir bara värre och värre. I mitt förra inlägg skrev jag att det var längesedan så mörka tankar hälsade på mig. I dag är det värre. Egentligen har jag hållt näsan helt okej ovanför vattenytan sedan dess, det har inte varit särskilt bra, men inte riktigt lika dåligt.

Tidigt i dag på morgonen när jag skulle gå för att hämta vatten såg jag min kollegas ryggtavla, hon jag fått känslor för. Jag vet inte om mitt hjärta stannade eller om det slog så hårt att revbenen vittrade sönder, men bara åsynen av hennes ryggtavla gjorde mig glad och ångestfylld på samma gång. När det sedan var dags för fika insåg jag att jag kunde se till så att åtminstone en kort del av fikat var samtidigt som hon hade fika. Där och då, precis innan jag skulle återgå till arbetet hintade en annan kollega till henne om en fest där ”någon” också skulle vara…Jag lyssnade inte särskilt lång stund innan jag gick (vilket jag ändå var tvungen att göra).

Därefter har dagen varit en mardröm, jag gick ned till lunchrummet lite senare för att äta och försökte göra det men det gick inte. Jag hade ingen matlust och har det inte nu heller. Jag tror jag kan känna magen värka, att jag egentligen är hungrig… jag kan bara inte få i mig någonting.
Arbetet efter den där händelsen var i princip omöjligt. Jag fick en ganska stor uppgift att genomföra som dessutom var rejält omständig (nästa gång snälla kollega, fråga mig innan du gör något som jag egentligen ska göra, så slipper jag reda ut det sedan), men jag kunde bara inte fokusera. Jag hann med en hel del (i och för sig lade jag också ned ett antal timmar på det), men tankarna var så splittrade att jag verkligen inte kunde tänka på jobbet under stora stunder. Jag kunde inte tränga undan alla jobbiga tankar.

Att det alltid blir såhär, att jag alltid misslyckas, att det aldrig är någon som får intresse för mig utan bara jag för andra, att det är så svårt att se varför man ska leva när det nästan aldrig känns bra att göra det, men väldigt ofta känns dåligt att leva.

I dag kommer jag försöka dränka mina sorger med alkohol, jag vet det, och det skulle inte förvåna mig om det blir precis tvärtom i slutändan, att det bara känns sämre. Jag dricker ganska sällan, men när jag mår riktigt riktigt dåligt blir alkoholen ändå en utväg… en dålig utväg… men utan andra alternativ så blir det ändå den väg jag väljer.

Med tanke på att jag säkert inte får i mig så mycket näring i dag så behövs det nog dessutom mindre alkohol än normalt sett.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Jag skrev för något inlägg sedan om det faktum att det faktiskt nu dykt upp en tjej som fångat mitt intresse lite extra (utöver de två som det annars varit under de senaste 5-6 åren). Vi jobbar på samma ställe, men det är inte alltid helt enkelt att träffa alla på jobbet, hon är inget undantag, och det känns som det bara går sämre och sämre när jag väl gör det. I början gick det ganska bra att i alla fall utbyta diverse artighetsfraser och kanske få dem lite längre än bara korta artighetssvar.

På mitt jobb går det att se någorlunda när folk har luncher och eventuellt när folk har fika, så många håller lite koll på det där för att t.ex. kunna planera det gemensamt om det passar väl in med någon man vill fika/luncha med. I dag såg jag att jag på eftermiddagen kunde ta fika när tjejen ovan troligtvis också skulle ha eftermiddagsfika. Jag gick dit lite tidigare, mest bara för jag inte vill missa en sekund av henne, jag hade inte ens sett henne på ganska många dagar. Mycket riktigt tog hon sitt fika då.

Vi var ungefär 4-5 personer i fikarummet och under de 20 minuter vi spenderade samtidigt (alltså jag och hon), och under den tiden sade jag nog kanske 3-4 ord i stil med ”ja”, ”mm”… och inte som ett direkt svar till henne, utan mer som ett medhåll till de diskussioner övriga i fikarummet hade (inklusive hon).
Ibland tycker jag inte det är så konstigt att jag aldrig träffar någon och aldrig har gjort det. Vem skulle bli intresserad av mig? Vad gör mig intressant? Ingenting? När jag lyssnar på diskussioner om egentligen ingenting i tjugo minuter förstår jag hur socialt missanpassad jag egentligen är. Samtidigt förstår jag inte varför det kan gå så bra ibland, varför vissa faktiskt kan verka tycka om mig? Varför faktiskt ganska många verkar uppskatta mig, bara kanske aldrig sådär mycket så att det handlar om vänskap/kärlek…

Ibland förstår jag inte heller varför jag inte kan prata med en tjej som verkar vara så fin. Varför alla ord måste vara så perfekta, varför jag måste anstränga mig så otroligt hårt ens för att komma på en dålig fråga att ställa. Varför det kan gå halvhjälpligt om det bara är jag och hon, men om en enda annan person dyker upp så kan jag inte säga ett ord… till någon av dem.

Det är fint att gå omkring och tycka om någon, men det leder alltid till någon sorts självförakt och hat över någon sorts vetskap om att det aldrig kommer att hända, över att återigen i sonom tid få se en människa man tycker om så mycket finna någon annan.

Många gånger känns det bara så hopplöst… som att det verkligen inte finns någon chans för mig att få tjejer som de tre senaste jag fallit för, inte i det här universumet.

Jag är inne i en period nu (igen) där kärleken känns jobbig. Det går i vågor det där, i min naiva bubbla när jag inte tillåter mig själv analysera saker och ting kan jag faktiskt tycka om att ha känslor för någon. Det kanske låter alldeles självklart att det är en positiv känsla att ha känslor för en annan människa, men när de aldrig någonsin varit besvarade, då finns det många ångestkänslor som kan följa med kärleken. Ungefär som det varit nu senaste dagarna, senaste veckan.

Det finns två tjejer jag haft väldigt starka känslor för de senaste 5-6 åren, båda har jag skrivit om i den här bloggen och gör det även fortfarande ibland (dels för att de kan dyka upp i mina drömmar eller bara mina tankar närsomhelst… men även för att jag inte vet hur man kommer över någon, jag har fortfarande känslor för dem), men det finns faktiskt nu en tjej till som åtminstone väckt ett lite större intresse.

Men den senaste veckan har snarare varit fylld av frågor som… i vilket universum skulle egentligen tjejer som de här tre någonsin falla för mig? Så otroligt fina, snälla, mysiga, ödmjuka och roliga tjejer. Jag vill lägga till sagolikt vackra, problemet är bara att får jag känslor för en tjej så brukar hon automatiskt bli bland det vackraste jag sett, så helt objektiv kanske jag inte är, men i min värld är det inte desto mindre sant. Jag börjar se scenarion framför mig på vad som kommer hända, på vad som alltid har hänt och vad som alltid brukar hända.

Den där känslan när jag får veta att hon träffar/träffat någon. Känslan jag beskriver ovan, den som är lite en blandning av deppighet, noll självförtroende och en massa självhat, när den övergår i något betydligt mer hjärtekrossande. När det blir svart på vitt, när även den sista gnuttan naivt hopp kvävs.

Före allt det, så kan jag faktiskt må väldigt bra av att gå omkring och vara olyckligt kär, av någon väldigt märklig anledning egentligen. Inte egentligen så mycket för det där naiva hoppet, utan mer helt enkelt för att jag blir så väldigt glad av att se/höra en tjej jag tycker om så väldigt mycket. När hennes blotta närvaro gör mig glad, när jag bara vill få träffa henne lite lite till.

Det går som sagt i vågor… men den senaste veckan har enbart gått åt till att ifrågasätta allt. Varför jag ens försöker, varför jag ens hoppas, vad är egentligen meningen med det? Det har även övergått till mig själv, varför gör jag saker ens för mig själv? Vad är poängen med att ta hand om sig själv om mitt liv ändå inte spelar någon roll för mig när jag lever i den ensamhet jag gör?

Om jag inte tar hand om mig själv för någon annans skull, och inte bryr mig egentligen för min egen skull, vad är då poängen?

Varför inte bara… ge upp.

Beröring

februari 4, 2012

Jag har ju egentligen ingen erfarenhet, inga referenspunkter, men jag inbillar mig väldigt starkt att jag har ett stort närhetsbehov. När jag drömmer om kärleken, som jag gör varje dag som går, så är det oftast närhet inblandad på ett eller annat sätt. Bara nu när jag skriver om det så är det som att kroppen trängtar efter det, som om jag skulle vilja sträcka mig ut och omfamna någon, jag känner det fysiskt, i armarna och i princip hela överkroppen, en evinnerlig trängtan efter något jag egentligen aldrig upplevt.

Jag tror att ovanstående är varför jag kommer ihåg vissa saker så tydligt. Som den där dagen strax före förrförra julen (alltså drygt ett år sedan), jag minns det så tydligt, jag skulle nog kunna rita en cirkel på marken och ringa in mer eller mindre precis var jag stod. Var jag stod när hon den underbara tjejen, den senaste jag föll för sådär alldeles för hårt, lade sin hand på min arm. Rörde det sig om en period längre än två sekunder så var det inte med mycket, men oj vad känslan av det var alldeles för himmelsk för att det egentligen skulle vara häslosamt. Jag minns lika tydligt när samma tjej lade handen på min arm på liknande sätt nu hösten som var, för en upplevelse om sisådär två likadana sekunder.

När jag tänker efter så är det kanske de enda fyra sekunder som någon jag har haft intresse för har rört vid mig. Möjligtvis när jag var liten att jag kanske dansade med någon jag hade känslor för (dock tveksamt), men annars har jag nog aldrig ens rört vid någon, eller blivit berörd av någon jag haft känslor för. Inte ens en kram eller en handskakning vad jag kan minnas… och det borde jag minnas isåfall.

Det var egentligen inte vad jag skulle skriva om, men jag insåg det här och nu att… så måste det vara…

Det brukar märkligt nog hända lite då och då. Den där underbara helt fantastiska tjejen som jag föll så hårt för för ungefär fem år sedan, hon som jag nog aldrig riktigt kommit över. Ibland kan det gå en period utan att jag tänker på henne (särskilt mycket). Det brukar nästan alltid sluta på samma sätt, precis som det gjorde den här gången, precis som det gjorde i natt. I natt drömde jag en lång och intensiv dröm om henne, den här drömmen var intressant för hon sa inte ett enda ord i hela drömmen (vad jag kan minnas), men så intensiv och så smärtsam. Jag vaknade upp och svettades, kroppen, huden verkligen brann, hjärtat slog så hårt att det nästintill gjorde fysiskt ont. Jag kunde inte somna om. Det enda positiva med att drömmen var så lång var att jag inte behövde ligga vaken hur länge som helst innan jag ändå var tvungen att kliva upp.

Problemet är att det väcker så många tankar och känslor. Mest kring ensamheten i stort, kring avsaknaden av vänskap och avsaknaden av kärlek. I dag har allt varit så mycket mer påtagligt, jag har sett tjejen jag föll för efter hon jag skrev om här ovan, och bara blivit ledsen över det, känt mig så tom. Jag har insett hur många som får uppleva kärleken, som åtminstone får någon form av bekräftelse, som får någon form av bevis på att de finns… att de duger.

Också har jag återigen tänkt på henne. Det slår aldrig fel, går det en för lång period där hon inte finns i mina tankar så drömmer jag om henne, intensivt. Jag kan knappt förklara drömmarna, det är inte de i sig som är spektakulära, himlastormande eller passionerad, nästan tvärtom. nej problemet är att de känns så verkliga. Det spelar ingen roll om drömmen bara handlar om att sitta tyst och sippa på en kopp te tillsammans med henne (har jag å andra sidan inte drömt… än…), bara drömmen i sig är så verklig… hon, är så verklig. Jag har hjärtklappning varje gång jag vaknar och har drömt om henne. Som tur är kommer jag sällan ihåg vad jag drömt.

Ensamheten har varit lite mer påtaglig annars den senaste tiden, även bortsett från avsaknaden av kärleken, så jag behövde inte det här nu. Men å andra sidan är väl aldrig timingen för det bra.

Men jag hatar mig själv för att jag saknar att ha kontakt med henne… trots att det gått många år sedan jag hörde från henne sist. Trots att det gått flera år sedan jag öppnade mitt hjärta… från det ögonblicket har jag aldriig hört något mer från henne.

Men jag saknar henne… alldeles för ofta.

Du är så fin

maj 17, 2011

Livet går upp och det går ned, såsom det alltid är. Även om det aldrig är bra så är det antingen okej eller så är det… inte alls okej. Nu var det längesedan jag skrev även om det emellanåt funnits ett sug att göra det, att få skriva vissa saker.

Jag har fått känslor för en tjej. Egentligen var det ganska längesedan jag fick det, men dels dröjde det ett tag innan jag insåg det själv, och dels har jag inte vågat erkänna det för någon annan heller. Jag insåg hur starka känslor jag hade för henne för många månader sedan när jag såg henne få ett sms. Någon frågade om det var från hennes ex varpå hon kort svarade ”Nej” och sken upp i ett så underbart härligt leende. Det var från någon hon träffade. Hon såg så genuint glad ut, och inom mig gick jag bara sönder. Det är en av de känslor jag har jobbigast för, att se någon man tycker om så mycket bli så glad, och själv bara må så dåligt av det. En människa man vill ska må bra, vill ska vara glad…

Efter det har jag inte pratat så mycket med henne om sådant, eller ingenting alls egentligen. Jag har haft på känn en tid att hon är tillsammans med någon, fått små indikationer på det… och nu är jag mer eller mindre säker. Jag skulle väl kunna beskriva det på många sätt men jag kan väl helt enkelt skriva: Jag är ledsen.
Egentligen kanske det är något mer, som jag skulle tycka var än jobbigare… men det vet jag inte, och det törs jag inte fråga om heller, jag är rädd för svaret och vad det skulle göra med mig.

Alltid denna olyckliga kärlek. I det här fallet blev det mest bara dumt, men oavsett hur kärleken har tett sig för mig de få gånger jag fått känslor för någon så är ju den enda kärlek jag fått uppleva just den olyckliga. Jag hatar det här, fullkomligt avskyr det. För jag vet att det har tagit flera månader redan, och det kommer ta flera till  (minst) innan jag kommer över henne. Jag hatar att att jag mår så bra av de tillfällen då jag är i hennes närhet, att hon är så fin och så himla härlig.

Det tog flera år innan jag föll på riktigt för någon den här gången… och det skulle inte förvåna mig om samma sak skedde nu igen. Jag bara orkar inte med det, jag vill så gärna få uppleva kärleken… jag får det aldrig. Får aldrig uppleva min första kyss, somna tätt intill någon, känna lukten från någons nacke, ligga tätt intill och lyssna på andetag…
Och ja, jag klandrar mig själv för allt det här, ingen annan… så var det utrett.

Men jag vet inte om jag orkar… jag förstår inte ens varför jag kämpar, varför jag fortsätter leva. Vad är poängen? (jag menar inte att jag vill dö, utan att jag inte ser någon poäng med att leva) Det känns fruktlöst. En dag avlöser en annan utan att jag någonsin får uppleva något jag vill, utan att någon någonsin ser mig. Verkligen ser mig.

Jag älskar dig…

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.

Och solen har sin gång

augusti 1, 2010

Tidigare i veckan åkte jag buss genom staden, vilket jag gör ganska ofta, men den här gången gjorde jag det på förmiddagen. Och inte bara det, det var en förmiddag med ett helt underbart väder. Det var så mycket rörelse, lång kö till något ställe, ett barn som lekte i en park med föräldrarna (gissar jag) sittandes på gräset en bit bort, folk som var ute och gick åt alla möjliga håll, sällan gåendes ensamma. Allt verkade så avslappnat, så njutningsfullt, så sommarsemesteraktigt på något vis. Det verkade härligt.

Just då slog det mig, det var nog första dagen den här sommaren jag passerade genom en stad eller ens något litet samhälle på en dag med härligt väder och när klockan var kring sen förmiddag / tidig eftermiddag. Jag hade glömt hur härliga de dagarna kunde vara på något sätt. Bortsett från det härliga vädret och njutningen av det även den här känslan av att alla andra verkar njuta och ha det skönt, när en hel stad på något sätt är full av positiv energi… När jag funderade lite längre såslog det mig också att, det handlade nog inte om första dagen den här sommaren, det kan mycket väl ha varit flera år sedan jag upplevde en sommardag senast (om man kan uttrycka det så).

*****

Just den här dagen har annars börjat jobbigt. Jag har saknat… dig. Du som jag fortfarande (bevisligen)  har känslor för trots att det gått många år. Jag kanske till och med lika många år som sedan jag senast upplevde en sommardag. Jag tänker på dig med jämna mellanrum, men ofta stannar det ganska bra där så jag kan hantera det, men just i dag så finns du konstant i mina tankar och precis allt påminner om dig eller får mig att tänka på dig. Jag har inte hört något från dig på… ja det måste vara över två år sedan nu, men det spelar tydligen inte så stor roll. Och får det här mg att låta som en sorglig ursäkt till människa så… är det än värre egentligen. Men det kan vi skippa.

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Failure

juni 27, 2010

Jag satt på en buss på väg hem i… torsdags måste det ha varit. På bussen var vi inte fler än en handfull personer när den stannade för att plocka upp ett par med barnvagn i säg 25-30 års-åldern. När jag såg dem sitta bredvid varandra, hålla varandras hand, utbyta någon liten puss, när jag såg honom dra henne till sig en kortare stund, då slog mig en tanke, en insikt.

– Det där kommer aldrig inträffa för mig. Det där kommer jag aldrig få uppleva.

Det var inte en sådan där ”jag kommer aldrig finna kärleken”-känsloyttring som var och varannan människa verkar göra med jämna mellanrum (för att sedan någon/några månader senare träffa kärleken, men det är en annan historia), utan det var en insikt som slog mig väldigt plötsligt, varifrån vet jag inte, men det kändes verkligen som en absolut sanning. Den insikten gjorde mig lite ledsen där på bussen. Ungefär som när jag häromveckan insåg att det spelar ingen roll om jag är snäll/omtänksam, det spelar ingen roll om jag kan ha humor och vara skämtsam när jag är så fruktansvärt ointressant… vem blir intresserad av en då? … Det lyckades jag åtminstone förtränga ett tag, men de där tankarna från bussen följde mig under den där resan.

Det blev lite dubbelt. För jag är inte en sådan person som tycker det är jobbigt eller störs av andra människors kärlek. Men nu blev det så att jag å ena sidan tyckte det var fint och vackert, men å andra sidan blev ledsen över att jag aldrig fått, får eller kommer få uppleva det.

Solitude

maj 5, 2009

Ensamheten gjorde lite ont igen helgen som var… hmm, var det valborg helgen som var? Jo det måste det ha varit…
Att förtränga hur verkligheten ser ut har jag varit så duktig på i flera månader nu, det har blivit något litet djupdyk här och där men jag har kunnat hålla tankarna borta ganska så bra. Men nu i helgen kunde jag inte hålla emot, så många tankar på att få spendera tid tillsammans med någon. Så många tankar på dig. Bland det jobbigaste jag vet är att akna upp på en ledig dag. Att gå och lägga sig är på något sätt enklare, då kan jag lägga mig och se på tv och hålla hjänan sysselsatt och tankarna borta, men att vakna i tomhet och tystnad och att bara drömma om närhet och värme… det är svårt, på morgnarna har jag ingen riktig energi för att hålla tankarna borta.

Jordens vackraste tankar. De gör mig bara ledsen, för det är bara tankar, har alltid varit.

Morgonstund

april 23, 2009

Snart är det helg… helgen som var gick faktiskt ganska bra. En väldigt ointressant och händelsefattig helg tror jag med i princip vilket annat ögonpar som helst. Men för mig funkade den. På morgnarna däremot är jag lite extra sårbar, i ett nyvaket zombietillstånd låg jag i söndags morse och drog mig och ju mer jag piggnade till desto mer började tankarna vandra iväg, det var inte första gången en morgon utspelade sig på det viset. Just på morgonen har jag dessutom väldigt svårt för att hålla bort alla tankar om de väl börjat rota sig.

Resten av söndagen gick sedan ganska bra, men en olustig känsla satte sig i kroppen, i sinnet, och den har klamrat sig fast hela den här veckan med. Ibland så….. äh… jag orkar inte skriva mer.

The memory remains

april 9, 2009

Jag minns mycket för tillfället. Sådant jag kanske borde minnas, sådant som kanske borde göra sig påmint dyker upp i mina tankar i korta stunder, men främst är det ändå det som jag nog egentligen borde glömma som mina tankar ständigt återkommer till. Ibland kan jag inte låta bli att varva minnen med drömmar, ändra på det förflutna och för en stund befinna mig i en så vacker värld av overkliga verkligheter. Jag minns och jag drömmer och väldigt lite verkar handla om nuet. Verkligheten är grå och tråkig, men i mina tankar är allt så mycket bättre, där kan jag förlora mig och tänka på hur saker kunnat vara, någonstans i ett annat universum, någonstans där reglerna är definierade på ett annat sätt.

Jag minns, sedan gör jag mitt bästa för att återvända till något helt annat. Jag fokuserar på allt som inte påminner mig om hur tomma mina minnen är idag. De saknar en form av betydelse för det finns ingen gemensamhet, jag delar minnena enbart med mig själv.
De saknar en form av betydelse, men har en annan. När jag befinner mig i mina minnens eller i mina drömmars landskap kan jag värdesätta dem, där och då kan jag känna hur starkt jag älskar, jag kan känna den positiva sidan av det, i viss mån kan jag känna den positiva sidan även av olycklig kärlek, för det handlar fortfarande om att älska någon. Väl där tror jag minnena börjar blandas med drömmar, när jag själv kan sätta gränserna för kärlek, när jag själv kan tillåta mig att få uppleva kärleken på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Jag kan föreställa mig närhet till någon jag tycker om, någon jag älskar. Jag kan föreställa mig värmen av att få höra, eller att få säga, de där orden.

På något sätt fastnar jag i det för stunden, på något sätt förtränger jag verkligheten, hur livet egentligen är. Jag minns istället, och eftersom minnena egentligen knappt innehåller någonting så övergår de snabbt i ett drömmande, men jag trivs där, jag trivs där i brist på annat.

It hurts… it really does…

Jag kan låtsas som det regnar, förtränga allt och försöka sysselsätta mig med meningslösheter, but only for so long. Det gör verkligen ont emellanåt när jag inte längre kan trycka mina tankar och mina känslor åt sidan, det gör ont att alltid vara ensam.

Fel ansikte, fel historia… eller fel…. det kan vara väl så rätt men ändå vara som något vasst rakt in i ett skrumpet hjärta. Varje dag kan ses som ett misslyckande från föregående dag. Jag skulle vilja känna på hud, lukta på hår, lyssna till andetag… jag kan intala mig att jag bara skulle vilja få en chans… men det är inte sant, jag kan inte stanna där, en chans känns bara som ett förstadium till ett nytt misslyckande. Dessutom känns det lite för realistiskt, lite för nära… det blir lite för verkligt, lite för påtagligt att jag aldrig får någon chans. Då är det bättre att drömma om allt det där underbara (eller ja, som jag föreställer mig är underbart… som folk brukar beskriva som underbart…), det som jag kan tro på i mina drömmars världar åtminstone.

Jag läser, jag lyssnar, jag ser, och du anar inte vad jag skulle vilja ha dina problem. Självklart finns det problem även i förhållanden, självklart finns det problem i mer eller mindre alla situationer, men du anar inte hur gärna jag skulle vilja ha de problemen.

Det kan göra så ont, det kan göra mig så ledsen, att aldrig få uppleva hur det är att bli sedd på och mötas av ett spontant leende, att inte få uppleva mysiga stunder… det kan göra ont att tänka på allt det här, önska att någon fanns och samtidigt bara känna en mjuk osynliggörande slöja täcka mig.

Ska vi leka kurragömma?

… vem pratar du med egentligen?

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.