Ångest

september 22, 2011

Den här veckan har varit full av jobbiga känslor, av ångestladdade känslor. Jag måste prata inför en grupp människor och jag avskyr det. En minut eller en timma, det spelar ingen roll, en minut är tillräckligt jobbig. Varje dag, i princip varje minut, den här veckan har jag haft ångest över det, och även när det väl är över, när jag väl är klar så kommer jag alldeles säkert ha kvar känslorna ett tag till. Jag har aldrig egentligen tyckt om det, men det fanns faktiskt en tid då jag stod ut med det, en tid då jag till och medd skulle vilja påstå att jag var duktig på det, men det var alldeles för längesedan, och jag har för dålig koll på vad jag ska säga, och kan därför inte riktigt förbereda mig. Jag vill bara slippa det.

Men egentligen, det jag skrivit ovan är inte problemet. Jag hatar det, har ångestkänslor över det, men det skulle jag nog kunna ta mig igenom om det bara var det. Under skoltiden t.ex. så tog jag mig igenom det (det var även då, delvis, jag var duktig på det, i slutet av skoltiden). Nej problemet här är att all ångest, alla de här dagarna drar upp en massa annan skit. Att gå omkring och må dåligt och ha ångest dag efter dag väcker alla andra känslor, sådant som faktiskt har gått ganska bra under flera månader nu. Jag känner mig än mer ensam, livet i allmänhet känns väldigt ihåligt och allt det där jag hållit borta och ignorerat blir bara så så påtagligt. Det handlar inte om att livet varit bättre under de senaste månaderna, jag har inte varit mindre ensam, men jag har kunnat leva med det. Men nu är allt återigen så påtagligt.

Jag är lite rädd att allt det här hänger kvar även när ångesten över att prata inför folk har släppt. Att jag ska vara tillbaka i det där jobbiga. Å andra sidan har ju ingenting egentligen löst sig heller så det kanske bara är/var en tidsfråga innan jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag har jobbiga känslor, jobbiga tankar, ledsna, besvikna, sorgsna, uppgivna och deppiga tankar… men jag har också dumma tankar, sådana jag inte borde ha men som ändå väcks till liv när jag mår sämre.

Det är flera meningar jag vill skriva, som jag uttalar i mitt huvud, men där får de stanna.