.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

.

mars 26, 2008

Tårarna gjorde mig sällskap idag för första gången på vad som kändes som en väldigt lång tid. Efter en liten snabbkoll insåg jag att det var ungefär en månad sedan, av mer eller mindre samma anledning som för en stund sedan. Likgiltigheten har bytts ut mot en nedåtgående spiral fylld av uppgivenhet, hopplöshet och mörka tankar. För någon vecka sedan var det bara några enstaka gånger tankarna vandrade iväg i fel spår, eller är det kanske rätt spår…

Men nu börjar det bli så att varje gång en stund fylls av ett lugn, min hjärna och mina tankar fylls med ro och jag börjar slappna av, så dyker de upp igen. De där tankarna som får mig att inse att det finns väldigt lite att leva för egentligen och att det är jäkligt korkat att varken kämpa för livet eller försöka hålla fast vid det men ändå fortsätta leva. Det enda jag skulle kunna kämpa för är hoppet, men hoppet ser jag inte som min bästa vän.

Jag tycker inte om det här, det påminner lite för mycket om den tid för ett par år sedan då jag mådde som allra sämst, då jag var på den djupaste botten jag hittills plaskat omkring på. Även den gången började det på ett liknande sätt rent känslomässigt, även den gången började det med att jag bit för bit plockade sönder det lilla som fanns kvar av mig. Skillnaden skulle då vara att den här gången är jag medveten om det (förutsatt att det fortsätter såhär, det kan ju faktiskt på något magiskt sätt ordna sig…), alltså skulle jag kunna agera, alltså skulle jag kunna försöka sätta stopp för det redan nu.

Men jag vet inte, varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja reda ut den här situationen? Varför skulle jag vilja kämpa hårt för att se till att få näsan ovanför vattenytan… för att sedan inse att högre än så kommer jag inte? Än så länge kan det inträffa mycket, och som jag varit inne på tidigare, det krävs inte mycket för att vända saker och ting åt rätt håll… å andra sidan inte heller för att vända det åt fel håll, men jag tror inte det gör så mycket skada just nu. Det skulle bara bli en liten knuff nedför en backe som redan lutar nedåt.

Somliga påstår att det är en hemsk värld vi lever i, somliga påstår att människor i grund och botten är onda.

Jag tycker personligen att det är en vacker värld vi lever i, den har sina skönhetsfel, precis som allting annat, men i det stora hela är det en vacker värld vi lever i. Jag tycker också att människor generellt sett är goda, det finns nötter men de är i minoritet, visserligen krävs det bara en idiot för att förstöra för väldigt många, men jag tycker generellt sett att människor är goda, både kvinnor och män.

Det är en vacker värld, problemet är bara att jag passar inte in. Det är inte hela världen det är fel på, det är inte alla andra människor det är fel på, det är mig det är fel på, det är jag som är problemet, jag som är misslyckad. Jag ser mängder av underbara människor, jag passar inte in, jag är en pest, en smitta, eller inte ens det, för jag inser inte ens själv att jag är en pest. Jag ger mig in, försöker ta kontakt med de underbara människorna, och vad händer? Jo de kommer i kontakt med en farsot. En farsot som snabbt sprider sig och tar död på vilken relation som helst.. kärleksrelation? Den är död innan den ens är påtänkt. Vänskapsrelation? Den dör sakta men säkert, sakta handlar om en väldigt kort tid, men för att vara en sjukdom så tar den ändå en liten stund på sig. Jag har trott att det eventuellt funnits folk som varit immuna mot den här farsoten, självklart inte när det gäller kärleken, det vore befängt att ens tro det, nästan så jag hånskattar åt mig själv för att jag ens behöver förtydliga det, kärlek? För mig? Haha, löjeväckande. Nej vad jag menar är att jag trott att det funnits vissa vänskaper som varit immuna mot den pest jag är, kanske är det också så, men jag har lärt mig att det är absolut inte något jag kan ta för givet.

Chansen är nog ganska stor att det inte handlar om en immunitet utan om en väldigt hög resistens. Det tar bara lite tid, men oroa dig inte, du kommer bli kvitt den där snälla, ärliga, trevliga killen, usch, hemska ord, men som sagt, oroa dig inte, det var inte ditt fel att du blev sjuk, man väljer inte att få en sjukdom. Men sjukdomen kommer att döda den här relationen, och på sitt sätt kan man säga att den då botar dig med.

Kanske är det så att pesten inte dödar det där.. kanske är det så att pesten räddar alla andra, men sakta men säkert dödar mig. Kanske kommer pesten att döda mig med mina egna händer till slut, det förefaller inte omöjligt.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Pathetic

augusti 26, 2007

Det är lördagskväll, jag ligger på en soffa i ett datarum och lyssnar på musik på lite för hög musik. Jag ligger och fingrar på en tennisboll, lite småsmutsig och väldigt välanvänd, sömmarna har börjat släppa nästan runt hela bollen. Jag ligger och tittar på tennisbollen och jag ser min framtid. Inte i en tennisboll. Jag ser min framtid i en lördagkväll i ensamhet lyssnandes på musik som stimulerar de känslor som är nära till hands. Känslor kring ensamhet, alienation. Jag är nere ikväll, det var förhållandevis längesedan jag hade en sån här kväll, allt över en vecka känns som länge med sådana här känslor.

Jag lyssnar på musiken, tittar på tennisbollen, vill bara gråta. Jag gråter inte. Inte än, känslan av apati måste släppa först, kanske gör den inte ens det. Tennisbollen faller till marken, det finns ingen att lyssna. Eller det är fel, alla kan lyssna. Det finns ingen jag kan öppna mig för, trots att ett fåtal redan vet.

Jag tänkte mörka tankar nyss, de hann bara inte bli mörka.. jag gjorde dem färglösa med hjälp av min håglöshet. Jag vet inte ens varför jag tänkte de tankarna, inte den här gången, de är ändå en bit från att bli realitet. Kanske beror den här kvällen på lite sömn.. eller, obefintlig sömn.. kanske det.. Men det slutar ändå alltid såhär, oavsett mängd sömn. Det är bara en tidsfråga.

It will never be my turn.

augusti 12, 2007

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Jag minns när du skrev till mig, när du hade läst vad jag skrivit någon annastans och sedan skrivit några små korta rader som värmde ett då blödande hjärta. Jag hade skrivit och försökt berätta hur jobbigt jag tyckte det var att vara osynlig, hur det var att aldrig ens få komplimanger annat än från familjen eller morföräldrar, källor som på intet sätt är särskilt opartiska..

Du skrev då och stöttade och gjorde mig till någon, fick mig att känna mig så värdefull. Du skrev att du skulle hjälpa mig att ta mig framåt, att du skulle hjälpa mig förbi eventuella hinder jag stötte på, du berättade om ditt tålamod som många underskattat. Jag trodde på dina ord.

Lite drygt två veckor orkade du. I mitten på Januari var det slut på någorlunda regelbunden kontakt.. Förstår du inte? Jag kände mig så osynlig, så värdelös, jag kände mig som ingen alls.. Så väckte du ett litet hopp, som du lika snabbt släckte..

Förstår du inte? Det där ordet jag skrivit lite lätt i min egen panna med bläck o s y n l i g, det brännmärkte du in i mig.. Du som nästan plussat för dig själv lite indirekt att du skulle kunna se mig.. Du som nästan blev förnärmad när jag sa att även om folk såg mig nu när jag skrev, så skulle ingen göra det i verkliga livet. Ingen.

Du klarade nog inte ens en månad.. Sedan någon gång i Februari så har jag kollat på min msn om du blockat mig eller tagit bort mig.. Det har du inte.. men varje dag som går är jag säker att du har gjort det. Allt du skriver, allt jag läser från dig säger att du hatar mig. För du skriver ofta och förklarar sånt du inte tycker om, ofta lite negativa tångångar.. och det känns ofta som pikar mot mig.

Det här inlägget känns lite likt ”Kan du inte bara säga att du HATAR mig?”… Det gör det för att det är det.

Jag försökte vara stöd åt dig ett litet ögonblick efter de där dryga två veckorna när du hade en lite jobbig period.. jag kände mig så j-a oönskad då när jag bara försökte vara snäll så du anar nog inte… Jag har försökt vara snäll, eller trevlig många gånger mot dig.. ofta går det förbi ohört.. Den senaste tiden, de fåtal gånger jag skrivit så har jag ljugit för mig själv a l l a gånger.. Varit trevlig, skrivit nästan motsatsen till hur jag känner.. Men jag har ju redan skrivit två långa jobbiga mail till dig, även om det var ett bra tag sedan senast.

Men jag vill inte skriva ett till egentligen.. Eller jo det vill jag, men jag vill inte vara den bördan, och den börda jag skulle vara blir så mycket mer påtaglig när jag skrivit två mail tidigare.

Jag tror inte du förstår, kanske inte någonsin kan förstå hur mycket jag tyckte om den människa jag lärde känna, hur bra hon fick mig att må när hon brydde sig, skrev små gulliga stöttande saker. Jag vet inte ens om den människa jag lärde känna existerar, sedan den perioden så har jag haft svårt att se henne ens gentemot andra.. Men var det bara ett spel eller något sådant så fine.

Men än en gång, jag vill ha ärlighet, säg som det är istället. Och hatar du mig… eller något liknande, SÅ SÄG DET DÅ.

Man ska lämna det skepp som sjunker…. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . och mitt liv ligger redan på botten, kanske dags att lämna det.

Idag skulle jag ha blivit fri från en massa tyngd som legat på mina axlar, det blev jag också. Men nu sitter jag här och har bytt ut ett ok som legat på axlarna ett bra tag nu mot ett annat, jag börjar helt enkelt må sämre och sämre igen. Det var kanske väntat.

 Det var kanske bra att jag försvann lite igår, för jag tror inte det hade varit bra för mig att vara där och självdö, smältas sönder och rinna genom marken långt ned i underjorden. Det lilla jag såg idag räckte långt.

Jag känner mig väldigt likgiltig just nu, det är både bra och dåligt. Dåligt för risken är att det vänder till det negativa, det är en ganska överhängande risk. Men jag känner just nu att det vore inte så dumt att dö egentligen, jag står vid gränsen mellan en känsla av likgiltighet inför döden och en dödslängtan. Jag vet redan hur jag skulle göra det, jag vet hur jag skulle avsluta mitt liv, och jag har varit inne på det.. inga tabletter och inga handleder, det känns för ostabilt. Tabletter och att skära mig har jag aldrig gjort eller ens övervägt, det har inte kännts som det skulle räcka. Jag har funderat på att om/när jag tar livet av mig använda mig av en kniv också, sticka mig själv i magen precis innan jag gör vad jag tänkt. På så sätt borde en relativt säker död bli en väldigt säker död. Ska jag stå vid livets yttersta kant vill jag inte att min död ska bli ”ett rop på hjälp”, utan då ska jag dö.

Det är fördelen med att ha haft självmordstankar förut, även om det var ett tag sedan jag hade dem, jag är bekant med känslan och det mesta är redan planerat.

Jag gillar den här bloggen, här kan jag må illa och vara precis den värdelösa, oälskade patetiska människan jag är utan att någon ska behöva låtsas bry sig, det känns bra, för jag är så jävla less på att bli besviken. Och mig själv kan jag inte bli besviken på, för jag vet hur extremt värdelös jag är.

Det kommer att bli en natt fylld av tårar, det känner jag redan nu. Jag har kämpat emot känslorna en liten stund redan nu ikväll och därför minimerat antalet tårar till bara ett par stycken.

Jag tycker jag önskar så lite, men istället önskar just det så mycket, jag är dömd till min ensamhet. Jag tror inte på ett öde, men jag tror på statistik, och om statistiken är tillräckligt överväldigande så blir den mer eller mindre som ett öde.. Min lott här i livet är kanske att aldrig få uppleva kärleken, aldrig få veta hur det är att ligga tätt intill någon, känna andetagen, få lukta på någons hår, få veta hur det är att kyssa någon.. Min lott här i livet är kanske ensamheten och att dö i förtid.. finns det något så korkat som ett öde så kanske mitt öde inte är att leva så mycket längre än de år jag fått uppleva hitintills.

Jag såg dem skriva om en sådan där träff.. det verkar skoj.. Jag skulle så gärna velat kunna vara där.. Och om man bortser från det faktum att det var långt långt bort från där jag är så skulle jag säkert ha fått komma.. jag hade inte passat in men jag hade nog fått vara med.. Men det bästa hade nog egentligen varit om jag suttit en 30-40 meter bort och bara tittat när de varit lyckliga istället.. fikat och pratat och skrattat och haft trevligt, så hade jag inte förstört något med min blotta närvaro. Det lät väldigt trevligt och skoj, men jag passar inte in… jag vill verkligen passa in och jag försöker.. men jag lyckas inte..

Och med försöker menar jag itne att jag försöker vara någon annan än den jag är… jag försöker bara vara den jag var när jag mådde bra.. men det går tydligen inte så bra det heller.. Jag försöker och jag gör mitt bästa, men det räcker inte, jag är värdelös och på sitt sätt vet jag det redan.. men jag vill egentligen inte ta till mig det.. för jag vill ju bara vara lycklig jag också..

Läser apropå något helt annat då och då om att trycka i sig tabletter eller skära sig i försök att ta sitt liv… Är det allvarligt ett försök att ta sitt liv eller är det ett sätt att dämpa smärtan på? Jag personligen skulle definitivt aldrig kunna ta en massa tabletter eller skära mig i ett försök att ta livet av mig.. det känns på tok för osäkert. Däremot kan jag förstå om folk gör det för att dämpa smärtan, dock är det inget jag heller skulle göra. Jag funderade på hur det skulle hjälpa att skära mig när jag mådde som sämst för lite drygt ett år sedan, men jag kom fram till att det inte skulle vara nog, den fysiska smärtan skulle inte bli tillräcklig för att kväva den psykiska. Men jag kan absolut förstå om det funkar för somliga.

Vad vill jag komma fram till med mitt luddiga resonemang? Jo, att om (när?)  jag tar livet av mig så vill jag veta att jag med absolut största sannolikhet också dör. Jag vet hur jag skulle/ska ta livet av mig om/när den dagen kommer, jag har stått vid det vägskälet redan och det jag kom fram till då känns rätt.

För att sammanknyta inläggets två delar.. Jag är faktiskt lite nyfiken på hur länge jag kommer att leva om jag fortsätter vara ensam. Om jag om 10år fortfarande inte har upplevt min första kyss, fortfarande inte har vetat hur det är att vara eftertraktad av någon, fortfarande inte vet hur det är att älska och bli älskad tillbaka, kommer jag leva då? Om 5 år? Om 3 år? Nästa år?

Om man kämpar för noll och ingenting, om livet kommer fortgå på precis samma sätt och jag kommer dö ensam utan några drömmar uppfyllda, varför inte dö nu istället isåfall? Varför dra ut på lidandet om det ändå aldrig kommer bli någon skillnad?

 Och jag vet att jag inte kan veta… Att jag inte kan veta vad framtiden har för mig, teoretiskt sett skulle allt kunna lösa sig med början imorgon.. t e o r e t i s k t sett.. Men alla mina dagar hittills har lärt mig att så inte kommer att bli fallet.

Säg att det kommer lösa sig, att allt kommer bli bra, men kanske först om tio år, skulle jag orka kämpa så länge till?

Jag tror inte det. Varför kämpa för ingenting.. jag är ju ingenting själv, bara en insida, så kanske är det helt enkelt rättvisan som ger betalning. En fin insida kommer man inte långt med, i mitt fall ingenstans, och jag klandrar inte någon.. Det är så det är helt enkelt.

Men jag är less på att vara den snälla killen som inte kommer någonstans.. snälla pojkar får ju inte kyssa vackra flickor.. Jag borde bli ett svin egentligen, lära mig att utnyttja folk eller att bara bete mig kallt och känslolöst.. Tyvärr kan jag inte det, det är inte jag… Men jag duger inte, har aldrig gjort och kommer nog aldrig göra. Jag får leva mitt liv i ensamhet, utan att få uppleva den enda dröm jag har.. kanske slipper jag leva alltför länge till. Jag fixar att kämpa utan att få något för det ett tag till, det gör jag.. men vad är poängen med det egentligen?

Jag har inga riktiga självmordstankar än, men dödslängtan, den har växt sig starkare. Den där känslan av att det vore ganska skönt om någon bil råkade köra på mig när jag korsar en väg, känslan av att om någon satte en pistol mot mitt huvud och tvingade mig göra något (tömma fickorna eller vadsomhelst) så skulle jag bara kunna säga nej.

Jag kan inte känna den känsla som många beskriver som ”det vore skönt att slippa allt”, jag kan egentligen bara känna ”det vore skönt att dö”.. försvinna..

Om döden knackar på så kommer jag att öppna.

Tårarna hade tydligen bestämt sig för att göra mig sällskap idag igen, likaså de härliga känslorna. På många sätt är de internetvänner jag fått bland det bästa som hänt mig, men på många sätt också det sämsta. Internetvänner eller bekantskaper är vad som har krossat mig totalt här i livet. Men även lyckats lyfta upp mig, kanske bör poängtera det. Men i verkliga livet händer det aldrig.. kanske finns det förklaringar till det med, en förklaring kan jag ana själv, men jag förnekar den anledningen en stund till.

Jag känner mig så oönskad, och det värsta är att ingen säger det. SÄG det istället för att nonchalera mig. Jag hatar att jag måste ha så lätt för att tycka om folk, när de uppenbarligen har så svårt att tycka om den pest som jag är.. Jag har nog i alla fall tagit ett kliv i fel riktning idag och vet inte riktigt hur jag känner, om jag vill vara med eller inte.. Som jag ser det kan man antingen ha (i den sits jag är.. annars kan man självklart känna raka motsatsen med):

 Självmordstankar, då man aktivt söker vägar för att avsluta det hela själv. Det måste inte innebära försök att göra det, men kanske planering, hur ska jag göra, när ska jag göra det? . . . Som tur är har jag hållit mig härifrån ett ganska bra tag nu, men jag tvivlar ibland på att alltför många skulle höja på ögonbrynen om jag föll dit… Inte för att det skulle vara väntat… utan för att ingen skulle bry sig.

 Dödslängtan, man vill dö men man vill inte ta saken i egna händer, men man kan nästan be till någon högre makt att den där bilen äntligen ska träffa en när man går över gatan, man kan hoppas att det äntligen ska hända, äntligen få ett slut. Det är väl det här stadiet jag kanske kom ett steg närmare nu ikväll..

 Eller så kan man känna en likgiltighet inför döden, jag kan dö idag, det spelar ingen roll, men jag kan leva med, stå ut med livet en dag till. Det är inte så kul, men det funkar och jag kan stå ut med min ensamhet en dag till. Det är i det här stadiet jag befunnit mig den senaste tiden. En seger med tanke på hur länge jag befann mig i stadiet ovan.

Men att vara så osynlig, oönskad, värdelös.. att vara den här katastrofen det tär på mig. Jag skulle så gärna vilja fortsätta skriva till vissa. Men de vill inte se något mer från mig, så då slipper de mina jobbiga ord.. För jag kan förstå dem, det är säkert inte roligt. Och det spelar ju ingen roll om jag finns där för dem gång på gång, jag har ju fortfarande ingen rätt att kräva något tillbaka.