Det är ändå väldigt svårt att komma ifrån den där känslan. Att den där eviga drömmen jag har om kärleken kanske aldrig kommer bli sanning. Det är svårt när jag ser tjejer jag har haft.. eller har, känslor för, när jag hör ord som yttras, när jag ser bilder, när jag tänker och dagdrömmer. Det är svårt i sociala tillställningar när folk använder ord som ”vi”.

Svårast är det nog ändå när det är tankar och känslor som rör tjejer jag har känslor för. Att inse att de aldrig skulle kunna känna på samma sätt för mig, att inse att de aldrig skulle vilja dela vardagen med någon som mig. Det är sådana dagar som det är lättare att sjunka ihop med kroppen, fälla ned blicken i marken och notera de gruskorn jag sparkar framför mig. De dagar då livet känns lite extra meningslöst.

Det är det enda i livet jag verkligen vill, att få älska och vara älskad av någon, ha ett fint och lyckligt förhållande… att få uppleva kärleken. Jag skulle kunna försaka i princip allt i mitt liv, lämna saker bakom mig för det. Då är det också lätt att fråga sig, varför ska man leva när det enda som man verkligen verkligen drömmer om, åtminstone så starkt, är till synes omöjligt?

Avslutningen av den här veckans vardagar blev som väntat väldigt känslopendlande. Den innehöll… vi kan kalla det för en social tillställning, vilket emellanåt är trevligt, och emellanåt oerhört ångestladdat. Just det jag var på nu har jag bara varit på en gång tidigare, jag tänkte inte så mycket på det, men jag började fundera exakt när det var och det fick ett väldigt klart svar i en av de jobbigaste stunderna.

Det var ungefär två år sedan. Det var väldigt lätt att komma ihåg när jag med ångest smet iväg för att få ett par minuter att andas… då kände jag igen känslan, situationen, men även tidpunkten. Jag kommer ihåg det så klart för att det var när jag hade kontakt med Henne. Jag skrev till henne där och då om ångesten, hon läste och försökte förstå. Det var fint.

Det dyker upp många ögonblick under sådana dagar där jag kan inse hur jag hatar den människa jag är, hur okapabel jag är.

Det uppstår många jobbiga situationer, inte bara sånt som ger mig ångest, sånt jag har svårt att hantera (även om väl det mesta egentligen på ett eller annat sätt kan kategoriseras under det) men även bara att se en av de personer jag har haft/har känslor för i sådana situationer.

När jag inser hur extremt osannolikt det är att en tjej som hon skulle ha något som helst intresse av någon som mig. Men att se henne le, se henne uppklädd, se henne ha roligt… det får mig bara att känna saknaden av att ha någon som henne vid min sida. Men det blir också så tydligt, varför skulle hon vilja ha någon som mig? Vad skulle jag kunna erbjuda?

Den frågan är kanske felställd, jag känner att jag har väldigt mycket att erbjuda, väldigt mycket att ge, men vem på den här planeten skulle vara intresserad av det just jag har att ge? Av den människa jag är. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag skulle kunna ge om det inte är någon som skulle vilja ha just det.

Och varför varför varför skulle någon någonsin få för sig att vilja vara med någon som mig?

Saknaden av kärlek har varit väldigt stark de senaste veckorna. Tankar på hur mysigt det skulle vara att ha någon att dela livet med, att få vara nära, att få älska och känna sig älskad av. Tankar på hur livet i kontrast till det ser ut, hur omöjligt det känns att någonsin nå dit, att någon någonsin skulle känna så för mig.
Gud vad jag har trängtat efter närhet under de här veckorna. Om jag normalt har ett stort närhetsbehov så har det varit än mer påtagligt senaste tiden.

Det är dessutom en väldigt stress- och ångestfylld vecka jag är inne i nu. Den här arbetsdagen var extremt påfrestande. Den här dagen gav mig också en stämpel, ett bevis på vilket vrak jag blivit det senaste 1,5 året. Jag skulle inte ta illa upp eller ta det personligt men…. jag vet hur jag fungerar. Jag ser det som ett misslyckande, jag känner mig värdelös. Jag kan inte prestera och det spelar ingen roll hur omgivningen ser på det, det känns inte okej ändå. Jag känner mig värdelös.

I morgon blir väl en lite lugnare dag (kanske, det är inte helt säkert, men förhoppningsvis), men sedan avslutas arbetsveckan med en väldigt stor mental utmaning/påfrestning. Jag är rädd att det kan bli rätt jobbigt… eller, väldigt jobbigt.

När min trängtan efter kärlek varit så stark under en period så blir den enorm när jag har en jobbig vecka, jag skulle så gärna vilja ha någon vid min sida att få andas ut tätt intill.

I stället får jag spendera tid med mina tankar, de som bryter ned mig bit för bit.