maj 28, 2007

Jag försöker åtminstone.. det kanske inte går så bra men det är väl en annan sak.. får väl se 0m jag sänker mig själv med det eller inte, men det lär visa sig.

Det kommer att bli en natt fylld av tårar, det känner jag redan nu. Jag har kämpat emot känslorna en liten stund redan nu ikväll och därför minimerat antalet tårar till bara ett par stycken.

Jag tycker jag önskar så lite, men istället önskar just det så mycket, jag är dömd till min ensamhet. Jag tror inte på ett öde, men jag tror på statistik, och om statistiken är tillräckligt överväldigande så blir den mer eller mindre som ett öde.. Min lott här i livet är kanske att aldrig få uppleva kärleken, aldrig få veta hur det är att ligga tätt intill någon, känna andetagen, få lukta på någons hår, få veta hur det är att kyssa någon.. Min lott här i livet är kanske ensamheten och att dö i förtid.. finns det något så korkat som ett öde så kanske mitt öde inte är att leva så mycket längre än de år jag fått uppleva hitintills.

Jag såg dem skriva om en sådan där träff.. det verkar skoj.. Jag skulle så gärna velat kunna vara där.. Och om man bortser från det faktum att det var långt långt bort från där jag är så skulle jag säkert ha fått komma.. jag hade inte passat in men jag hade nog fått vara med.. Men det bästa hade nog egentligen varit om jag suttit en 30-40 meter bort och bara tittat när de varit lyckliga istället.. fikat och pratat och skrattat och haft trevligt, så hade jag inte förstört något med min blotta närvaro. Det lät väldigt trevligt och skoj, men jag passar inte in… jag vill verkligen passa in och jag försöker.. men jag lyckas inte..

Och med försöker menar jag itne att jag försöker vara någon annan än den jag är… jag försöker bara vara den jag var när jag mådde bra.. men det går tydligen inte så bra det heller.. Jag försöker och jag gör mitt bästa, men det räcker inte, jag är värdelös och på sitt sätt vet jag det redan.. men jag vill egentligen inte ta till mig det.. för jag vill ju bara vara lycklig jag också..

Läser apropå något helt annat då och då om att trycka i sig tabletter eller skära sig i försök att ta sitt liv… Är det allvarligt ett försök att ta sitt liv eller är det ett sätt att dämpa smärtan på? Jag personligen skulle definitivt aldrig kunna ta en massa tabletter eller skära mig i ett försök att ta livet av mig.. det känns på tok för osäkert. Däremot kan jag förstå om folk gör det för att dämpa smärtan, dock är det inget jag heller skulle göra. Jag funderade på hur det skulle hjälpa att skära mig när jag mådde som sämst för lite drygt ett år sedan, men jag kom fram till att det inte skulle vara nog, den fysiska smärtan skulle inte bli tillräcklig för att kväva den psykiska. Men jag kan absolut förstå om det funkar för somliga.

Vad vill jag komma fram till med mitt luddiga resonemang? Jo, att om (när?)  jag tar livet av mig så vill jag veta att jag med absolut största sannolikhet också dör. Jag vet hur jag skulle/ska ta livet av mig om/när den dagen kommer, jag har stått vid det vägskälet redan och det jag kom fram till då känns rätt.

För att sammanknyta inläggets två delar.. Jag är faktiskt lite nyfiken på hur länge jag kommer att leva om jag fortsätter vara ensam. Om jag om 10år fortfarande inte har upplevt min första kyss, fortfarande inte har vetat hur det är att vara eftertraktad av någon, fortfarande inte vet hur det är att älska och bli älskad tillbaka, kommer jag leva då? Om 5 år? Om 3 år? Nästa år?

Jag såg det, jag hatar att jag såg det och jag hatar hur jag reagerade när jag såg det.

Jag önskar att jag kunde skriva ”en gång i tiden så var de orden ämnade för mig..”.. men inte ens det stämmer.. eller.. det kanske det gör.. men det är lite missvisande… ”en gång i tiden…” får det att låta som det var under en ändå hyfsat lång period i mitt liv.. Det stämmer inte.  Det var en kort kort kort period, Hon brydde sig så mycket kändes det som, hon skrev så fina saker, försökte hjälpa till.. fin vänskap.. Nu är det kanske ibland.. och kanske om jag har tur räcker Hon en hand.. en kylig hand.. Jag vill greppa Hennes hand för jag tror på något sätt att det kan finnas värme i den handen.. men jag tror att jag förbrukat min tid helt enkelt.

Jag tror aldrig att Hon kommer kunna vara mot mig som jag vill igen… aldrig någonsin. Jag hatar det… för jag älskade när Hon brydde sig, när Hon var den människa Hon var i cirka två veckor.. Det kändes verkligen som vänskap.. det gick snabbt uppför och snabbt utför.

Fan att jag ska ha så enkelt att tycka om folk…

Å ena sidan tycker jag inte om att jag reagerade som jag gjorde bara för att jag såg det, läste det.. Men å andra sidan är det ganska givet.. problemet är inte att någon annan får höra fina stöttande ord, det unnar jag verkligen den person som fick dem, problemet är att jag aldrig någonsin får höra sådana ord längre… och jag önskar verkligen att jag fick det.

Om man kämpar för noll och ingenting, om livet kommer fortgå på precis samma sätt och jag kommer dö ensam utan några drömmar uppfyllda, varför inte dö nu istället isåfall? Varför dra ut på lidandet om det ändå aldrig kommer bli någon skillnad?

 Och jag vet att jag inte kan veta… Att jag inte kan veta vad framtiden har för mig, teoretiskt sett skulle allt kunna lösa sig med början imorgon.. t e o r e t i s k t sett.. Men alla mina dagar hittills har lärt mig att så inte kommer att bli fallet.

Säg att det kommer lösa sig, att allt kommer bli bra, men kanske först om tio år, skulle jag orka kämpa så länge till?

Jag tror inte det. Varför kämpa för ingenting.. jag är ju ingenting själv, bara en insida, så kanske är det helt enkelt rättvisan som ger betalning. En fin insida kommer man inte långt med, i mitt fall ingenstans, och jag klandrar inte någon.. Det är så det är helt enkelt.

Men jag är less på att vara den snälla killen som inte kommer någonstans.. snälla pojkar får ju inte kyssa vackra flickor.. Jag borde bli ett svin egentligen, lära mig att utnyttja folk eller att bara bete mig kallt och känslolöst.. Tyvärr kan jag inte det, det är inte jag… Men jag duger inte, har aldrig gjort och kommer nog aldrig göra. Jag får leva mitt liv i ensamhet, utan att få uppleva den enda dröm jag har.. kanske slipper jag leva alltför länge till. Jag fixar att kämpa utan att få något för det ett tag till, det gör jag.. men vad är poängen med det egentligen?

Jag har inga riktiga självmordstankar än, men dödslängtan, den har växt sig starkare. Den där känslan av att det vore ganska skönt om någon bil råkade köra på mig när jag korsar en väg, känslan av att om någon satte en pistol mot mitt huvud och tvingade mig göra något (tömma fickorna eller vadsomhelst) så skulle jag bara kunna säga nej.

Jag kan inte känna den känsla som många beskriver som ”det vore skönt att slippa allt”, jag kan egentligen bara känna ”det vore skönt att dö”.. försvinna..

Om döden knackar på så kommer jag att öppna.

8 st Ev. 11

6/4

Doomed.

maj 4, 2007

Ord. Hårda. En bitter sanning?

Allt är mitt fel, men inget är mitt fel.

En av mina största rädslor är att det stämmer, vilket förefaller ganska troligt.. det skulle kunna innebära slutet för mig. Jag är rädd att det är sant, och är det sant så måste jag ta all tyngd från backen och lägga den på mina axlar, jag måste klara av att bära den tyngden.. Jag tror inte att jag klarar av det i längden.

Ett enda litet snedsteg så tror jag att tyngden blir för mycket, och sannolikheten för att jag ska ta ett stapplande snedsteg när jag lär mig gå för första gången, den är hög.

Det känns som att hur jag än gör så kommer det att bli mitt fall. Lose lose.

Suck..

maj 2, 2007

Det finns så många underbara tjejer, det visar sig gång på gång på gång…

Tjejer med en utsida som får en att bli alldeles knäsvag, ansikten som blicken inte kan slita sig från, ögon som berättar så mycket, eller så litet, ögon som väcker ett ivrigt eller nyfiket intresse. Tjejer med kroppar i alla dess former som man bara skulle vilja komma nära, få mysa tätt intill. Blondiner, brunetter, rödhåriga.. det tar adrig slut, så många vackra tjejer, det borde inte kunna vara möjligt.

Det finns tjejer med en insida som gör att deras utsida blir helt oemotståndlig. Tjejer som sprider glädje, tjejer med humor, tjejer som är sådär underbart snälla och omtänksamma med en värme som skulle kunna både smälta polarisarna och sedan koka vattnet som blev kvar. Tjejer med talets gåva som pratar mycket och dessutom säger rätt saker, tjejer som får en att känna sig sedd, kanske t.o.m lite önskvärd, det finns tjejer som inte behöver säga ett enda ord och det är ändå så mycket mer än tillräckligt.

Och alla är de bevis på tjejer jag aldrig kommer kunna få… det vore så mycket enklare om tjejer helt enkelt kunde låta bli att vara sådär förbannat underbara..