Dessa ständiga helger

april 20, 2013

Det känns på något sätt otacksamt att vara jag. Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att oavsett vad jag vill så räcker jag aldrig till för det. Det är så jobbigt när man bygger upp någon sorts förhoppning som sedan bara raseras på en sekund, livet känns så meningslöst, och man känner sig så maktlös inför det. Jag kan börja fråga mig saker om mitt värde, vad jag är värd, om inte saker jag gjort spelar någon roll, att känna sig utlämnad från beslut. Helt enkelt maktlös.

Helgerna är så ambivalenta att det inte finns. Det är skönt att vara ledig, att få återhämtning, men en väldigt väldigt stor del av helgen går åt till att känna jobbiga känslor och jobbiga tankar. Att ifrågasätta sig själv, ifrågasätta vad man gör och värdet av det, att ifrågasätta vad jag själv är värd… kanske för att jag själv tror en sak men det ändå visar sig vara på ett annat sätt. Sedan kan det gå runt i en cirkel, att jag återigen börjar ifrågasätta mig själv. Vad jag än tänker för negativa tankar så landar jag ofta där. Känner jag mig besviken över något? Att jag tyckte att något annat skulle ha hänt? Ja då kan jag istället börja ifrågasätta mig själv. Varför i helvete tycker jag det? Varför skulle JAG vara värd det?

Men det kan smärta att inse att man är värd mindre än saker och ting som man trodde sig vara värd mer än… Det är sällan jag tror saker och ting om mitt eget värde, men ibland leds jag in i att tro saker och ting, eller åtminstone hoppas, helt enkelt sånt jag måste sluta med.

En helg är en helg

april 14, 2013

Den här dagen fortsatte lite som jag beskrev i senaste inlägget. Men nu ikväll har det vänt till de där hårdare, jobbigare känslorna. Känslor av att vara värdelös, misslyckad, oönskad, oälskad. De där känslorna att ens egen vilja och önskningar inte spelar någon roll, att känna att man är värd så lite, att det krävs så lite för att släppa taget, greppa tag i något nytt. Att hata att gå tillbaka till sitt gamla liv, på något sätt mer nu med så många jobbiga känslor kopplade till det, så mycket vetskap om att inte duga. Inte bara mina tankar, även svart på vitt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, jag har som sagt skrivit det mesta redan som jag känner att jag kan/vill skriva. På något sätt behöver jag bara vräka ur mig det igen.

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.