Jag gick i graven och gjorde det tyst för säkerhets skull. För min egen säkerhets skull, hade jag gjort motsatsen så hade summan av kontentan varit densamma med den enda skillnaden att det hade varit ytterligare ett slag i solarplexus att få det absoluta nollintresset bekräftat än en gång.

Det är bättre såhär helt enkelt, en tyst bortgång och en tyst uppståndelse så slipper folk låtsas att de bryr sig och så kan jag sitta i mitt hörn av egen vilja iställfet för att bli satt där av vända ryggar. Och jag förstår dem. Jag önskar att det var annorlunda, att jag synts även om jag varit mig själv, men så funkar det inte.

Jag sitter som sagt hellre ensam här i mitt hörn än känner mig delvis övergiven. Nu har jag åtminstone valt min osynlighet.