Livet är verkligen inte särskilt roligt just nu. Den mentala utmattning jag känt i drygt ett år nu blir inte bättre med tiden. I torsdags kände jag knappt att jag fungerade som människa, min ork var slut i princip i och med att jag öppnade ögonen och att sedan utföra sitt arbete… det går på något sätt inte och även fast det inte är jobbet som gjort att jag mått dåligt (om möjligt kanske det är tvärtom) så skapar det ändå en sorts stresskänsla när jag inte känner att jag kan utföra mitt arbete på samma sätt som jag gjort tidigare.

Nog för att jag inte direkt haft så höga tankar om mig själv, men jag känner mig bara än sämre när jag inte klarar av att jobba lika effektivt som jag gjort tidigare, långt därifrån.

Ensamheten kväver mig långsamt, och saknaden efter henne är sinnessjuk. I dag framförallt kan jag inte tänka på något annat. Drömma, fantisera, föreställa sig vart vi kunnat vara i dag om saker hänt annorlunda. Att ständigt hoppas på att hon snart, alldeles alldeles snart, kommer ångra sig och inse att det är mig hon vill leva med.

Det är många lediga dagar just nu och jag känner bara att jag inte har någon ork att spendera dem med familjen, jag skäms för att skriva det, men alldeles för ofta så tar det energi när jag gör det, det ger mig nästan aldrig energi som det är just nu och med tanke på att jag knappt har någon energi över huvud taget så orkar jag inte.
Jag skäms över att skriva det för min familj är underbar.

Samtidigt känner jag mig ju väldigt ensam, och det finns ju ingen annan jag kan spendera dagarna med.

Det blir en konstig ekvation att få ihop. Å ena sidan vill jag inte vara ensam men väljer ändå ensamheten. Å andra sidan finns det egentligen inget val annat än familjen.

Jag väljer ensamheten, för då får jag lite lugn och ro, jag får ladda upp liiite liiite energi för att ta mig igenom den vecka som följer.

Jag väljer ensamheten men känner egentligen att jag inte har så många val att göra…

I ensamheten kan jag åtminstone drömma om att jag får spendera min tid med henne. I de korta ögonblick där verkligheten inte påminner mig så kan jag åtminstone förlora mig i sällskap med någon jag verkligen skulle vilja spendera tiden med.

Ibland kan jag drabbas av en känsla att jag inte borde få kommunicera med någon annan människa. När jag frågar mig varför jag öppnade munnen, varför jag skrev de där orden… varför jag lade mig i. Oavsett om ord kan vara välmenande, positiva, hjälpsamma eller liknande så behöver de inte alltid yttras… för varför skulle någon bry sig om min åsikt, om vad jag försöker säga/skriva?

Ibland får jag bara en sådan där känsla att när jag väl tagit mig mod att säga eller skriva något till någon att jag aldrig mer ska göra det. Varför försökte jag ens? Och hur j-a lyckat var försöket egentligen? Hur välgenomtänkt var den där ordföljden?

Oavsett om det är precis vad jag känner/tänker/tycker… varför skulle någon bry sig?

Myntet

april 22, 2014

Man skulle ju kunna vända på det också, se det positiva för andra. Om jag faller för en tjej så kommer hon inom relativt kort tid träffa sin drömpartner. Det är ganska fantastiskt när jag tänker efter på det, om jag tänker efter lite längre bakåt i tiden. De tjejer jag haft känslor för. Hur den kille de träffat efter att jag fått känslor för dem varit just den kille de sedan bildat sig en framtid med. Barn, ihopflyttande, förlovningar… det finns ett och ett halvt undantag. Undantaget är inte att det inte höll för dem, utan undantaget är att jag tappade kontakten med dem vilket innebär att jag i dag inte vet lika säkert hur deras liv ser ut (även om det kändes väldigt säkert då).

Så på sitt sätt kan man ju se min olyckliga kärlek som en garanti för någon annans lyckliga kärlek.

 

Nåväl. I min vardagliga kamp för att inte drömma om henne så vet jag inte om det hjälper att vissa förändringar på jobbet gjort att jag hamnat betydligt närmare två av de tjejer jag faktiskt haft känslor för under den vuxna delen av mitt liv.
Att få höra om framsteg de gjort, få höra dem prata i ”vi-termer”… bara att se dem.

Det är såklart dubbelt. Ungefär som att ha kontakt med henne. Jag vill ingenting annat, av den enkla anledningen att jag drömmer och hoppas på mer. Jag vill ha kontakt med henne för den där 0,00000000043% chansen att hon någonsin skulle vilja ha mig.
Man gör något som riskerar att kännas jobbigt, som riskerar att ge en vissa ångestkänslor för de där korta fina stunderna, och för den där mikroskopiskt lilla chansen av att det faktiskt skulle bli annorlunda.

 

Men min mentala trötthet gör att min saknad, min närhetstörst och min kärlekstörst  är kopiöst stor hela tiden. Den är i och för sig det jämt men nu när jag knappt har energi att sysselsätta sinnet med något ens för korta stunder så kapitulerar jag bara. Ge mig bara närhet. Hela tiden.

You will die alone pt. 2

april 16, 2014

Egentligen är det väl kanske ganska naturligt…. när det gått ungefär en och en halv månad sedan hon hörde av sig och när hon inte heller svarade på det jag skrev för en dryg halv månad sedan.

I jämförelse med ett par tjejer som jag haft känslor för tidigare som jag ser dagligen…

Men jag går ju trots allt in på den där appen varje dag för att försöka se något livstecken från henne… skulle hon så äntligen höra av sig så skulle ju tankarna återigen fastna vid henne… kanske beror splittringen på att jag oftast har noll uppmärksamhet från tjejer när det kommer till just kärlek… vilket innebär att när jag förlorat möjligheten till de tjejer jag haft känslor för så spretar känslorna åt alla håll… men skulle hon höra av sig så skulle mitt hopp återigen tändas och känslorna skulle bli mer fokuserade…

… och så fort jag sätter ord på det och ger det bara en liten stund så är det ju henne tankarna kommer tillbaka till, då är det henne jag saknar, henne jag vill ha nära…

… egentligen spelar det kanske ingen roll vem jag vill ha eftersom jag inte kan få någon jag vill ha… men det är hos henne mina tankar landar…

Ensamheten kväver mig just nu. Det har gått så lång tid sedan det som hände i mars förra året nu att… även fast jag har det på näthinnan fortfarande så börjar känslorna spreta lite. Framförallt sedan hon också slutade höra av sig. Jag har skrivit förr om hur dålig jag är på att komma över någon jag haft känslor för, vilket nu lett till att jag kan se drömmande igen på tjejer jag haft känslor för tidigare och samtidigt känna en enorm ångest över hur ensam jag är, hur jag inte varit bra nog i något fall.

Saker som hänt på jobbet, förändringar, den senaste korta tiden har prövat de här känslorna enormt. I dag gick mitt hjärta sönder över något så litet.

Jag vill inte vara såhär ensam… och det är inte bara det att jag inte vill vara ensam, jag vill vara tillsammans med någon jag tycker om så mycket som jag tyckt om de tjejer jag haft känslor för.

När det finns en enskild person som jag får känslor för, då brukar alla de här andra känslorna mer eller mindre försvinna… men när jag väl inser att jag inte kommer kunna få just den tjejen (vilket ju är oundvikligt eftersom jag inte är bra nog åt någon) så börjar känslorna spreta igen och jag tänker på alla de fantastiska tjejer jag haft känslor för.

Även om en tjej fortfarande kan dominera mina tankar så blir på något sätt alla de tjejer jag drömt om en sorts manifestation av hur misslyckad jag är när det kommer till sånt.

Det är svårt att förklara… det handlar om att se och tänka på tjejer som mina känslor aldrig dör för… att bara få leva med en dröm om hur det skulle kunna vara, och en verklighet där jag får inse hur totalt misslyckad och oönskad jag är på det sättet.

Och det handlar om känslorna om ensamhet som följer med det.

Jag skrev ett par inlägg ned om när jag drömde om henne… efter inlägget drömde jag om henne igen natten som följde med. Jag drömde om henne även i natt. Men den här gången var det en extremt kort dröm, egentligen bara som ett kort ögonblick och sedan vaknade jag direkt. En rätt märklig dröm, ett rätt märkligt ögonblick… det spelar ingen roll, det sätter igång alla tankar, accentuerar alla känslor.

Nu när jag sitter här, det är kväll och jag snart ska gå och lägga mig igen så funderar jag lite hur natten kommer se ut… troligtvis drömmer jag inte någonting, det är ju trots allt det vanligaste.

Men mest tänker jag på avståndet mellan mina drömmar och verkligheten. Det blir oftast som mest påtagligt när det är tyst omkring mig i lägenheten, när det inte kommer något ljud från varken TV, dator eller platta… oftast har jag något på åtminstone i bakgrunden. Nu när jag inte har ljud från någonting annat än en klocka i köket och knapptryckningar på tangentbordet så känns det så väldigt öde, så väldigt tomt.

Jag kan känna mig oerhört ensam även med ljud omkring mig, men i tystnaden kan det bli så väldigt påtagligt.

Det är till och med svårt att förlora mig själv i mina drömmar för det är så påtagligt hur orealistiska de är, hur sanslöst långt ifrån dem jag är och hur liten chansen är att de någonsin kommer inträffa… och när jag inte ens har min drömvärld, då har jag inte mycket.

Så blir sedan fredag till frekväll och ingen sysselsättning känns riktigt tillräcklig. Jag finner inte ro till att göra särskilt mycket, sådant som normalt brukar få sekunder att bli minuter att bli timmar. Jag bestämmer mig för att hyra en film. På helgerna brukar det alltid vara någon som håller tankarna någorlunda i schack ett par timmar, så även den här gången. Jag hyr en film som var stor för ett par år sedan, jag gör ofta så. Jag gör ofta så för att jag ser i princip aldrig filmer när de är nya. Jag tycker om att gå på bio men klarar inte av att göra det utan sällskap, vilket innebär att jag inte går på bio så som mitt liv ser ut. Det innebär oftast att jag ser filmer när de visas på TV eller när jag kan hyra dem på något sätt.

Jag tycker om att se på film, ändå var det många år där jag knappt såg på film alls men för några år sedan började jag att se på filmer lite då och då. Jag började se på filmer som det talats om, som varit stora, populära eller liknande av den enkla anledningen att jag kanske skulle ha något att prata om med någon, så enkelt var det. Jag gillar som sagt film så det var ju lätt att ta sig igenom filmer, men drivkraften var något annat än bara ren och skär filmentusiasm.
Det blev aldrig, och har aldrig blivit så mycket av det där med att prata om det med någon. Dels kan man ju som en lätt underdrift konstatera att det inte finns så många i mitt liv att prata med över huvud taget vilket försvårar det något. Men sedan upplever jag inte att det är något ämne som bara dyker upp sådär spontant.

I dag så hyr jag filmer halvregelbundet men nu är det mer för att sysselsätta mig själv och för att jag gillar att se en bra film… kanske med ett lite naivt hopp om något annat med.

Filmen jag hyrde i dag gillade jag, jag gillar de flesta filmer jag hyr. Den var på sitt sätt fantastisk, och på sitt sätt lite överskattad. Jag väljer dock att komma ihåg det förstnämnda.

Det är en sak som inte syns direkt i den här bloggen, för att bloggen handlar om mig själv. Men jag tycker om att se det positiva med saker och ting, det positiva även hos människor. Men det finns framförallt ett undantag från det, och det är när jag ser på mig själv.

Det har varit några lugnare dagar nu rent sysselsättningsmässigt. I dag var jag tillbaka i verkligheten igen och jag gillade inte vad jag mötte. Det har varit en dag med mycket ångest och många jobbiga känslor. Många ensamhetskänslor, känslor av att vara utanför, eller kanske egentligen bara malplacerad, att inte höra hemma eller fungera. Jag har tänkt så mycket på de tjejer jag haft (har) känslor för och mina misslyckanden kring dem. Hur jag är ämnad för att vara ensam, hur ointressant jag är när det kommer till sådana saker.

Så kommer jag hem. Efter en kort arbetsdag och en vecka som bara innehållit just en kort arbetsdag… och inser plötsligt att jag ligger ned i sängen. Efter att ha arbetat en kort arbetsdag på en hel vecka kollapsar jag i sängen utan att ens reflektera över det när jag kommer hem. Något jag i princip aldrig gjort förut… innan den här tröttheten. Men jag är faktiskt helt slut, helt färdig.

Även fast det kanske påverkar mitt mående så är det inte något i sig som jag mår dåligt över, utan det är allt det där andra, allt det vanliga.

Det var ett rätt bra tag sedan jag kom ihåg någon dröm jag hade. Som jag nämnt tidigare, när jag väl vaknar har jag normalt inte något minne av någon dröm alls. Inatt drömde jag och då drömde jag såklart om henne. Normalt när jag drömt om någon jag haft känslor för så brukar jag vakna med hjärtklappning, ångest och besvikelse. Besvikelse över att inse att det bara var en dröm. Den här gången var det sistnämnda lite annorlunda. När jag vaknade kunde jag inte avgöra om det bara varit en dröm eller om det faktiskt hade hänt på riktigt.

Jag hade kunnat räkna ut det med lite enkel slutledningsförmåga. Men jag valde att öppna mobilen och kika efter och inse att livet står kvar på samma plats som alltid. Detaljer om drömmen försvinner förvånansvärt snabbt, men den ser till att alla känslor ligger och bubblar inom mig, att jag fortsätter med mitt dagdrömmande, mitt fantiserande, att jag fortsätter att hoppas, vänta och längta.