… hur ”annorlunda” man kan vara… En diskussion kretsar in på förhållanden, dejter, sex, hur knäppa tjejer eller killar är, det där spelet… ja massor med saker och jag känner totalt hur jag bara vill försvinna på en gång.. inte försvinna från situationen, eller försvinna från diskussionen, bara försvinna. Ofta kommer en liten gnutta ytlighet in i de här diskussionerna och det känns bara sämre.
Jag kan faktiskt förstå ytlighet.. till en viss grad. Men många gånger när diskussionerna kommer in på det så känner jag bara hur malplacerad jag är. Inte av den anledningen att jag inte hör hemma i diskussionen, för jag kan ju välja att argumentera emot istället. Nej, malplaceringen har inte att göra med diskussionen, den har att göra med sällskapet.

Tänk dig en person du verkligen tycker om, någon du respekterar, någon du verkligen vill ha som vän. På ett ögonblick känner du bara hur du inte är god nog åt den där vännen… eller dra det ett steg längre, tänk att du råkar ha känslor för personen i fråga. Pang säger det så har du fått en riktigt fet smäll i ansiktet,  hur mycket positivt som helst tar ett par sekunder att få att inse att det aldrig kommer hända.

Ibland kan jag verkligen önska att en ytlig tjej föll för mig (eftersom det är orealistiskt att ens tro att någon tjej ska kunna falla för mig så kan jag ju lika gärna begränsa det ytterligare lite). Varför? Jo för skulle hon falla för mig så kan jag inte tänka mig att det skulle ha någonting alls med yta att göra. En underlig tanke kanske men sånt kan man ju roa sig med om det ändå aldrig inträffar att någon faller för en, då kan man alltid leka lite med tankarna vad som skulle hända om x eller y inträffade.