Det sticker lite i mina ögon när jag ser vissa människor beklaga sig över att de aldrig får uppleva kärleken. Självklart kan precis alla sakna kärleken och alla kan längta efter den, det är inget konstigt i det alls, vare sig man har varit singel i en vecka eller 10 år så kan det vara väldigt jobbigt att vara singel, det har jag full förståelse för.

Men då och då snubblar jag över människor som beskriver hur de aldrig funnit kärleken, hur de alltid haft otur med sina ex (jag pratar inte om extremfallen här med t.ex. fysisk eller psykisk misshandel, utan bara när förhållandet av olika anledningar inte funkar), hur de går på dejter som aldrig leder till något mer, hur deras känslor inte blir besvarade, eller tvärtom, hur de inte kan besvara andra personers känslor.

Allt detta sker samtidigt som den här personen ser så många i sin omgivning som finner kärleken och verkar leva så lyckliga förhållanden.

1. Du har högst sannolikt upplevt kärleken, väldigt sannolikt om du haft ett förhållande och än mer sannolikt om du någon gång blivit dumpad.

2. Om du inte köper tesen i #1 så kan du inte påstå att andra människor som dyker in i förhållanden heller finner kärleken… (om man applicerar samma resonemang som du verkar använda på dina egna före detta förhållanden).

Jag kan många gånger bli ledsen när jag ser det där och jag förstår att människor inte värdesätter sina erfarenheter, sina upplevelser. Jag såg en tjej skriva ett inlägg på en blogg för en ganska bra tid sedan där hon frågade sig hur så väldigt många kunde gå från att älska en människa till att helt plötsligt hata densamma?

Hon hade precis brutit med den pojkvän hon var tillsammans med, och i mitt tycke hade hon goda anledningar att känna ett visst agg mot honom, och visst var hon irriterad/ledsen kring vissa saker. Men hon menade att alla fina stunder de upplevt tillsammans, alla roliga stunder de haft, de värdesatte hon fortfarande, och de känslor hon haft för honom hade varit äkta. Då när hon nyligen brutit upp med honom fanns där inte samma känslor längre, men det betydde inte att hon förkastade deras tid tillsammans eller de känslor hon haft tidigare.

 

Från min sida av singelskapet sticker det som sagt i ögonen när folk går igenom några förhållanden, går på mängder av dejter, har spännande kvällar och nätter tillsammans med desamma och sedan klagar så väldigt på att h*n aldrig finner kärleken. Motsatsen, som jag beskrev i stycket ovan, det gör mig desto gladare.

Ibland när folk skriver om hur de aldrig upplever kärleken och verkligen lyckas skriva det som om de är ensammast på den här planeten så skulle jag bara vilja skriva att jag inte vet hur mycket jag skulle ge bara för att ha fått uppleva hälften av det h*n har upplevt.

Jag skulle kunna göra en lång  lång lista här med massor med mysiga saker som jag aldrig upplevt. Aldrig. Men ni förstår säkert poängen ändå.

 

Jag svarar förresten på kommentarerna till förra inlägget lite senare, ikväll har jag ingen ork till det. Ber om ursäkt för det.

Ibland kan jag känna en avsaknad av att ha någon att… vad ska jag säga… identifiera mig med? … Äh, det låter så dumt, låter fel, men jag skulle vilja ha någon som jag kände var som mig, så jag slapp känna mig ensam om att vara som jag är, ensam om den här sortens ensamhet. För att finna människor som upplever en jobbig ensamhet, att finna människor som är ganska lika mig på olika sätt, det går… men ju mer jag skrapar bort från ytan, desto mer ser jag olikheter.

Ibland kan jag känna så.. men jag undrar om det helt enkelt inte bara är så att jag saknar någon som förstod.. Någon som förstod och orkade lyssna åtminstone lite lite. Saksamma om det skulle vara herr eller fru Perfekt, saksamma om det skulle vara farbror eller fröken… Inte-lika-perfekt, skulle personen i fråga bara lyssna och förstå någorlunda så tror jag att det skulle hjälpa väldigt väldigt mycket. Att bara ha någon att prata med lite, någon som inte dömde.. eller rättare sagt någon som inte lät så fördömande… För jag förstår, tro mig, att folk menar väl med de flesta orden de säger, men ”ryck upp dig” kommentarer och ”ta tag i ditt liv” kommentarer, de hjälper inte ett dugg, rakt tvärtom, lägger en liten extra vikt på redan tyngda axlar.

Men någon som lyssnade…

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.