Att bli avklädd

september 26, 2013

Det är en period där det blir värre och värre nu. Ständigt jobbiga tankar, ensamheten som får mig att vilja gråta om och om igen varje dag, saknaden som är ofattbar. Det finns ingen fristad, det är jobbigt på arbetet, det är jobbigt hemma. Det är så få stunder, så få ögonblick där jag kan få återhämtning, det jobbiga fortsätter att mala sönder mig.

Det finns så mycket som påminner om jobbiga saker, påminner om jobbiga känslor, påminner om hur misslyckad jag är, hur jag aldrig duger, hur jag inte är bra nog… om hur jag egentligen inte skulle ha en vettig chans hos någon av de tjejer jag drömt om i mitt vuxenliv…

 

I dag, på eftermiddagen strax innan jag skulle sluta så stötte jag på en tjej som jag föll väldigt hårt för för ett par år sedan. Hon har en magisk charm, men när hon frågade mig vad jag skulle göra i helgen så hade jag inget svar. Energin var slut, det fanns inga tankar där, jag hade inget svar. Normalt brukar jag kunna säga ”ingenting” med andra ord och troligtvis få det att låta lite mer okej, lite mer normalt… men den här gången blev det något tafatt ”jag vet inte riktigt…”…. För det var sanningen, jag hade ingen aning vad svaret var på hennes fråga, det var mer eller mindre samma svar som om hon hade frågat ”Vet du vad jag ska göra i helgen?”, eller för den delen om hon frågat mig om Rumäniens ekonomi på 1960-talet.

Jag känner att jag börjar ”försvinna” ibland, bli lite förvirrad, och det var ett sånt ögonblick hon fångade mig i. Jag glömmer saker, har svårt att fokusera, fastnar med blicken, fastnar i att göra något jag inte alls skulle göra utan att ens veta om att jag gör det… eller bara fastnar i jobbiga tankar, och det är precis samma sak där. Jag kan inte avbryta de jobbiga tankarna för jag är inte medveten om att jag tänker dem. När jag väl kommer på det så brukar jag försöka att tänka på något annat, men det är svårt när man på något sätt inte riktigt har kontroll över sig själv.

Det är en sån där dag då ensamheten känns som allra mest outhärdlig. Jag har levt majoriteten av mitt vuxenliv på det här sättet, och det går skrämmande fort som den lägger sig likt en tung mörk slöja över mig. Min mobil har mer eller mindre återvänt till vad den alltid varit, ungefär som en försäkring. Man betalar pengar för den men använder den aldrig, man bara har den utifall att man någon gång eventuellt möjligtvis kanske skulle ha någon användning av den.

Visst, det händer att någon familjemedlem hör av sig… men det är inget jag väntar på, inget jag längtar efter. Alltså glömmer jag att slå på ljudet, jag glömmer mobilen i jackfickan, glömmer den på sängen… om en familjemedlem hör av sig så ser jag det ofta tidigast när jag går och lägger mig eller när jag vaknar, ungefär när jag tittar efter om jag måste ladda den.

Det är på något sätt lite symboliskt. Det finns ingen jag förväntar mig ska höra av sig, ingen jag längre kan hoppas på ska höra av sig så det finns inget skäl för mitt minne att ens försöka komma ihåg den.

 

Ensamheten äter upp mig inifrån. Jag valde mitt alias här av en anledning, men på något sätt hoppas jag ändå att det ska gå… livet visar mig gång på gång att jag ska vara ensam. Att det  inte går att tycka om mig på det viset inte på något bestående vis.

Inte nog med att jag är en farsot, jag är korkad dessutom. För jag fortsätter hoppas, fortsätter vilja, drömma…. men jag fortsätter också att ge upp.

Tänk om jag bara vore en lite bättre människa, kanske hade jag isåfall varit bra nog för att någon gång lyckas.

 

Jag började kvällen med att lyssna på musik som borde ha gett mig energi men som inte gjorde det, följde upp med att lyssna på mer dyster musik som befäste känslorna på ett bättre sätt. Nu har musiken tystnat och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ensamheten förföljer mig oavsett.

För ett år sedan

september 17, 2013

Den senaste tiden har det varit ett antal ögonblick då jag sett tillbaka till sånt som skedde för ett år sedan oc känt en enorm tomhet, en enorm saknad, och ett enormt misslyckande. Det är sånt som bara kommer att bli värre och värre det närmaste halvåret. Och inte bara det… den här sommaren hade jag sett fram emot, den skulle bli något annorlunda, den skulle bli något väldigt bra. På samma satt fanns julen långt där borta som något positivt, något att se fram emot med lite spänd förväntan.

Julen är en sådan högtid som jag brukar tycka om. Det finnsm mycket positivt med den som nästan bara blir så av sig självt… men även det här året skulle den kunna bli annorlunda… om sommaren handlade om att kanske vända något negativt till något positivt så handlade julen mer om något nytt, lite spännande.

Nu finns det en risk att julen bara blir en stor fet påminnelse om att vara misslyckad, om tomhet, om att inte räcka till, vara bra nog…. en jul av saknad… oavsett om den som vanligt spenderas med min familj som jag tycker om.

Livet fortsätter på något sätt bara utför, och det känns som jag kommer att fortsätta vänta på den chans jag tycker jag var värd i ungefär en evighet till. Det var verkligen så oväntat, det är som om jag fortfarande bara väntar på att det var ett misstag, för det var verkligen så otroligt, så osannolikt, som en blixt från klar himmel.

Det finns en risk att den här spiralen fortsätter nedåt ett bra tag till, att jag kommer fortsätta vänta, hoppas, drömma länge länge länge länge till…. För mig är allt så påtagligt. Jag kan ta på början av det här året, saker som hände, som om det var för bara ett ögonblick sedan. Bokstavligt talat som om det var för minuter sedan, jag kan känna det fysiskt i kroppen.

Om ett halvår kan kännas som minuter så är frågan om det kommer ta år av hopp, år av en fruktlös väntan innan jag ger upp.

Jag tycker att jag förtjänade mer, jag trodde att jag var värd mer. Jag kan inte förstå logiken i det som hände, i det som inte hände, att det måste vara som en ond dröm. De ord jag nu skriver skriver jag med en indirekt innebörd av att det spelar ingen roll vad jag känner, mina känslor och tankar är överkörda… men jag kan inte ta till mig det, inte förstå det… därför fortsätter jag vänta, och hoppas… det kan inte vara sant.

 

Däremellan kommer livet, det där jag trots allt verkar leva. Där och då blir allt väldigt ensamt, då blir det väldigt tomt och väldigt väldigt tyst.

Hold me

september 12, 2013

Den här veckan har spenderats med ångesten som sällskap, ångest inför morgondagen. Det är en dag som syftar till något som ska vara kul, och så tror jag att de flesta skulle se på det. Delar av dagen känner jag så för, tyvärr är det delar som också väcker den där ångesten, och det gör att det enda jag kan fokusera och tänka på är det där som väldigt sannolikt kommer bli jobbigt.

Dagen hade kunnat vara trevlig, rolig, mysig, kul eller vad som helst… men det räcker bara med något eller ett par element som är jobbiga så har jag ångest över hela dagen. Och ångesten sträcker sig från det ögonblick jag får veta att det jobbiga kommer ske, tills åtminstone efter dagen är över, ibland längre än så.

Jag avskyr sånt här, att ha ångest som maler länge länge i en väntan på att något ska inträffa som man inte vill ska inträffa.

Tomheten

september 8, 2013

Livet är väldigt mycket tillbaka på ruta ett, eller noll, eller minus ett… jag vet inte riktigt. När jag kom hem i fredags efter en lång arbetsvecka så var det något sorgligt bekant över det. Jag låste dörren till lägenheten och insåg att den inte skulle komma att låsas upp förrän måndag morgon. Jag insåg också att det skulle bli väldigt tyst, väldigt tomt och väldigt ensamt.

Det tar lite tid att sjunka in i det mentalt… men livet är så som det är, jag är väl där jag hör hemma egentligen, där jag inte vill vara.

Suffocation

september 3, 2013

Livet är tillbaka till den där väldiga tomheten, den där ödsligheten, den där ensamheten. Jag har ångest över mycket nu, och jag känner hur jag verkligen avskyr den här ensamheten, hur jag önskar att jag kunde få vara nära någon, hur jag önskar att jag kunde få vara svag hos någon en stund.

Den kontakt jag har med folk är ju genom jobbet, och även där känns det sådär konstigt ensamt även ibland mitt bland alla kollegor. Det kan kännas som att inte vara en del av något, många som har partners, dejtar, har familjer, har vänner, hittar på saker… mycket som händer som jag inte är en del av, och som absolut inte händer i mitt liv.

Sedan följer tiden jag spenderar utanför jobbet, den som spenderas till 99% med mig själv. Mobilen är i princip död numer. Jag har fortfarande kvar reflexen att stirra ned den vid minsta lilla reflektion av ljus i skärmen, men nu är den precis så som den egentligen alltid varit.

 

Jag fattade ett dåligt beslut, tyvärr var ju det bra beslutet tagit från mig, jag kunde bara välja den här ensamheten som äter upp mig inifrån. Jag blev satt i en sits där det kändes som det enda val jag hade. Jag uttryckte det tidigt att jag såg inga bra val. Jag sa det så många gånger.

Ändå tog det så lång tid att faktiskt göra ett aktivt val, för vem vill göra ett dåligt val? Även om det är det enda man kan göra så… hur väljer man något man inte vill välja?