Dessa ständiga helger

april 20, 2013

Det känns på något sätt otacksamt att vara jag. Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att oavsett vad jag vill så räcker jag aldrig till för det. Det är så jobbigt när man bygger upp någon sorts förhoppning som sedan bara raseras på en sekund, livet känns så meningslöst, och man känner sig så maktlös inför det. Jag kan börja fråga mig saker om mitt värde, vad jag är värd, om inte saker jag gjort spelar någon roll, att känna sig utlämnad från beslut. Helt enkelt maktlös.

Helgerna är så ambivalenta att det inte finns. Det är skönt att vara ledig, att få återhämtning, men en väldigt väldigt stor del av helgen går åt till att känna jobbiga känslor och jobbiga tankar. Att ifrågasätta sig själv, ifrågasätta vad man gör och värdet av det, att ifrågasätta vad jag själv är värd… kanske för att jag själv tror en sak men det ändå visar sig vara på ett annat sätt. Sedan kan det gå runt i en cirkel, att jag återigen börjar ifrågasätta mig själv. Vad jag än tänker för negativa tankar så landar jag ofta där. Känner jag mig besviken över något? Att jag tyckte att något annat skulle ha hänt? Ja då kan jag istället börja ifrågasätta mig själv. Varför i helvete tycker jag det? Varför skulle JAG vara värd det?

Men det kan smärta att inse att man är värd mindre än saker och ting som man trodde sig vara värd mer än… Det är sällan jag tror saker och ting om mitt eget värde, men ibland leds jag in i att tro saker och ting, eller åtminstone hoppas, helt enkelt sånt jag måste sluta med.

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.

Att vara naiv och godtrogen

november 26, 2007

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.