Så går det några timmar och saknaden, längtan, trängtan efter henne växer sig så jag känner den fysiskt krypa under huden på mig. Att få höra hennes röst, hennes skratt, få prata om de viktigaste sakerna i livet, om en massa oviktiga saker, kärleksförklaringar. Att få känna hennes lukt, få vara nära, känna hennes kropp, hur mina fingrar känns mot hennes hud, få höra hennes andetag, se hennes ögon, hennes mun, se allt som gör henne så vacker. Att få känna hur hennes läppar smakar. Att få vara så viktiga pusselbitar i varandras liv.

Jag saknar dig så mycket, så outhärdligt mycket, jag saknar det fina vi hade.

Livet är så tomt utan dig, så fattigt. Kanske var det precis såhär tomt livet var innan vi träffades med, men skillnaden är att då visste jag inte vad jag kunde sakna.

Min saknad spelar såklart egentligen ingen roll, hon kommer ändå aldrig att vilja vara med mig, men när min saknad blir såhär påtaglig, när jag fysiskt känner den i varje cell i kroppen, då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Annonser

Det har gått ett år och några månader sedan den där dagen i mars. Det händer lite då och då nu att jag börjar inse att hon faktiskt inte kommer vilja vara tillsammans med mig någonsin. Jag har levt på ett hopp, och gör det till väldigt stora delar fortfarande, om att hon ska ångra sig, om att allt ska bli som förut. Men jag börjar inse sakta men säkert att det är kört.

Det gör mig lite ledsen att hennes känslor för mig var så förgängliga. Men jag antar att det är så vanliga människor fungerar. Man älskar, sedan känner man något annat och helt plötsligt gäller inte de där känslorna längre. Kanske har man kvar minnen, men känslorna är inte desamma.

Ibland önskar jag att jag fungerade så, ibland inte. Mina kärlekskänslor verkar aldrig dö ut, för någon. Det är jobbigt, för det gör det svårt att gå vidare, samtidigt är ju kärlek egentligen något fint, jag tycker om vissa personer så oerhört mycket… det är svårt att känna att det skulle vara något negativt. Samtidigt vill jag inte släppa taget, är så dålig på det. Ibland kan det vara svårt att veta vad som börjar vart.

Jag lyssnade ganska mycket på en låt månaderna efter att jag inte dög längre. Jag lyssnade precis på den igen och det var då jag fylldes av den där känslan att… hon har nog gjort sådär som vanliga människor brukar göra. Gått vidare. Chansen är noll.

Kanske tycker hon om mig, kanske har hon fortfarande någon sorts känslor för mig (i bästa fall?). Men den där oerhörda kärleken, den där drömmen om en framtid tillsammans? Den har nog dött ut från hennes sida för rätt länge sedan.

I de ögonblicken, när jag inser att hon inte vill ha en framtid med mig, när hon vill ha något annat i sitt liv. Som nu när tårarna rinner längs med kinderna. Då hoppas jag bara att hon finner någon annan som gör henne lycklig, jag var beredd att ge henne allt, allt det hon redan hade, men också allt det hon uttryckte att hon saknade när vi lärde känna varandra. Men jag är inte rätt person att ge henne det, jag är aldrig rätt person att ge någon det. Så då hoppas jag bara att hon får allt det där hon drömde om.

När vi träffades mådde hon inte så bra, men tillsammans med mig gav hon uttryck av att hon blev lycklig, hon förklarade att det var min förtjänst. När jag tänker tillbaka på de stunderna, på ögonblicken där hon förklarade hur lycklig hon var, när hon pratade om känslor så starka, då ser jag en så vacker människa framför mig, en människa som förtjänar allt det där, som förtjänar att få uppleva den lyckan.

Hon sa att hon var lycklig tack vare mig, jag ville att det skulle vara så för evigt och efter alla ord så började jag till och med att tro att det skulle vara för evigt. Men när inte jag är bra nog för att göra henne lycklig resten av hennes liv, då hoppas jag att hon finner samma lycka med någon bättre.

Jag älskar dig. Men jag vet min plats på jorden, egentligen gör jag ju det, skulle en tjej verkligen vilja leva med mig? Självklart inte. När jag inser att det faktiskt inte kommer bli vi två så börjar jag också acceptera min roll på den här planeten, jag börjar acceptera ensamheten och hur naiv jag faktiskt var som ens trodde att någon skulle vilja leva med mig. Nu när tårarna torkat så fnissar jag till lite när jag skriver den meningen. För det är lite komiskt, att tänka tillbaka på hur naiv, hur blind man kan vara.

När allt det här faller på plats så kan jag bara önska dig all lycka i världen. Jag hoppas att du i alla fall har någont fint minne av mig, av någon sorts egoistisk anledning skulle det kännas fint om du kom ihåg någonting av vår tid med lite glädje. I just den här stunden, i just de här ögonblicken så kan jag faktiskt det själv. Jag kan minnas stunderna tillsammans, minnas hur det kändes att få känna sig älskad och hur det var att få vara nära någon. Både rent fysiskt och mentalt.

Jag kan känna mig tacksam över att jag åtminstone fick chansen, fick prova på, hur det var att få vara tillsammans med en så underbar tjej.

Jag har jobbat på min arbetsplats i… ja vad kan det vara… fyra år? Fem år känns som det borde vara för länge. Det spelar inte så stor roll egentligen, flera år helt enkelt. Det ungefärliga senaste året när livet varit väldigt… svårt, av många olika orsaker så har jag i vissa avseenden blivit mer avståndstagande. Hållit mig lite mer för mig själv, hållit mig lite undan i vissa avseenden. Jag går exempelvis i princip aldrig och fikar längre.

Det började för ungefär ett år sedan på grund av diverse omständigheter som sedan fortsatte och… sedan blev jag som fast i det, även fast jag gillar att fika, gillar att komma bort från arbetsplatsen en stund, lyssna på andra prata, läsa någon tidning, så kan jag det inte längre. Nu har det gått så lång tid att det känns konstigt att gå dit själv, att dyka upp efter ungefär ett år och sitta där igen. Det skulle vara lättare om någon till exempel frågade ”ska vi gå och fika?” för då skulle jag ha en anledning att gå iväg, och jag skulle dyka upp tillsammans med något, inte hamna i centrum på något vis. Men det krävs ju att någon gör det vilket inte händer.

Jag nämner det här för att… om det var den här veckan eller om det var förra veckan så pratades det lite i en mindre grupp där jag var och en slutsats var ungefär ”… ja och alla gillar ju inte att fika, som X… eller som du” och syftade på mig. Jag sade ingenting då.

Men det väckte en tanke. Jag fikade på i princip varje förmiddag/eftermiddag i ungefär tre år, sedan gör jag det inte i ett år och helt plötsligt är det normen. Det är det som är det normala, den jag är. Det kändes konstigt, för ingen har pratat med mig om det (även om två personer har kommenterat senaste månaderna att de ser mig sällan vid fikat) och det personen drog sin slutsats ifrån var hur det sett ut det senaste året… men alla åren innan var som bortglömda.

Jag älskar att fika, älskar att umgås med folk, att bara vara omkring folk även när de bara pratar med varandra, och jag tycker till och med om att fika när jag är helt själv bara för att få komma bort lite och kanske läsa någon tidning.

Men det drogs en slutsats om mig som inte baserades på någonting jag själv sagt, och inte ens på hur jag agerat under all tid där, utan mest sannolikt baserades på hur saker sett ut det senaste året…

Och orsakerna är så mycket krångligare än att jag ”inte tycker om att fika”.

Egentligen bryr det mig ganska lite, jag har ju ändå fastnat i den situation jag nu är. Men det kändes dumt att åtminstone lite lite cementera den felaktiga bilden av mig för det känns som det bara riskerar att leda till att även omgivningen accepterar att jag inte vill fika, att jag vill hålla mig för mig själv (vilket är fel båda två).

Jag har funderat en del ett tag nu angående att jag under det senaste året vid två tillfällen fått höra ungefär att jag ser saker och ting som rubriken antyder. Absolut, svart eller vitt. Jag har hajat till båda gångerna, den första mer än den andra, för jag har alltid sett mig själv precis tvärtom, och jag har alltid fått höra motsatsen. Jag vrider och vänder på saker in absurdum, försöker se saker från alla vinklar, vill förstå alla parter, är extremt diplomatisk… törs inte uttala mig om något förrän jag känner mig helt säker på alla fakta.

Jag ser fortfarande mig själv på det viset, att jag vid två tillfällen fått höra motsatsen förändrar inte ett liv av att vara på det andra viset. Men det har ändå fått mig att tänka.

För båda gångerna det har hänt har diskussionen delvis handlat om mig, jag har varit inblandad på något sätt och det är något som har berört mig väldigt starkt rent känslomässigt.

Jag har tänkt på det väldigt mycket för den första gången jag hörde det så blev jag nästan totalt chockad… undrade om personen som sade det till mig verkligen kände till någonting över huvud taget om mig. En person som borde känt mig bättre. Men även fast jag känner att hon var lite ute och cyklade så kan det ändå finnas ett mått av sanning, som kanske återkommer till stycket ovanför det här.

För samma person som uttryckte det till mig hade långt tidigare faktiskt uttryckt raka motsatsen… men det vet jag inte om hon kommer ihåg. Men då hette det att det var det så härligt att prata med mig för jag såg saker ur andra synvinklar, jag tänkte på saker som inte hon tänkte på, att jag var nyanserad…

Men våra diskussioner då handlade mer om henne, vilket också kanske gjorde det enklare för mig att resonera mer nyanserat. Diskussionen när hon uttryckte att jag såg saker svart och vitt var jag själv extremt känslomässigt involverad i… sedan hjälpte det inte där att jag kände att jag inte fått svar på saker och ting, att det fanns konkreta frågor som blev hängande i luften… utan svar på dem fick jag aldrig någon fullständig bild men drog då slutsatser utifrån det enda jag kände till.

Jag ser verkligen inte mig själv som en person som ser saker svart och vitt, i grund och botten ser jag mig nästan som smärtsamt motsatt (alltså så pass att det kan hämma mig). Men det kan kanske ändå finnas en sanning i att jag kan falla in i sådant tänk i vissa speciella situationer.

Läser man min blogg så tror jag nog att det kan vara svårt att tänka sig det. Men då ska man komma ihåg att min blogg egentligen inte är en jättebra spegel av vem jag är. Den är en spegel av uppdämda negativa känslor som måste ut. Sorg, uppgivenhet, frustration, ensamhet… allt allt möjligt. Allt sånt som jag inte är när jag lämnar dörren till min lägenhet. Allt det jag inte visar.

Man lär känna en del av mig genom bloggen, men skulle man träffa mig så ger det kanske mer en förståelse för vad jag kommer ifrån, inte nödvändigtvis vem jag är.

Även fast det funnits små små ögonblick där ensamheten brutits den senaste tiden, åtminstone någon gång ibland… sådär varannan vecka… eventuellt… möjligtvis. Kanske.

Trots det så känns livet så ensamt, så tomt, så fattigt. Tankarna vandrar ofrånkomligen till henne för… vart ska de annars vandra? Hur fint det var, saknaden av att ha någon så, någon som även vågade dela med sig av allt, det var ett så fint förtroende. Saknaden av att ha just henne. Eller kanske mer rätt, saknaden av att hon ville ha mig.

Efter att hon hörde av sig senast och droppade en informationsbomb som hon sedan inte riktigt ville prata om och ändå halvbröt kontakten men ändå inte så har miljarder tankar malt i mitt huvud. Oro för henne. Tankar om varför hon valt att göra/inte göra på vissa sätt. Frågeställningar om hur lätt det egentligen var att komma över mig, att lasta över de enorma kärlekskänslor hon uttryckte för mig åt något annat håll och sedan inte ha så mycket kvar om det vi hade.

Betydde alla de enorma orden så lite jämförelsevis?

Hon sa att hon kanske gjorde fel val men att hon stod för det. Självklart måste man stå för sina val. Men om det var fel då, så gjorde hon ändå inte det andra valet den här gången…

Det känns orättvist för vi hade något fantastiskt. Något som en annan person berövade mig, utan att jag ens fick vara inblandad i beslutet. Och när det tydligen var fel att välja bort mig… ja då var det av någon anledning inte ens rätt att välja mig.

Vi hade något som hon själv uttryckte var fantastiskt, jag kände att jag inte gjorde något fel, och ändå blev jag ståendes tomhänt, trots att jag kände att jag gjort allt jag försökte, att jag försökte vara så bra jag kunde, att det uppskattades så enormt av henne…

Men i slutändan kunde en annan person rasera allt det fina vi byggt upp under flera månader.

Jag tänker så så ofta på vart vi kunnat vara idag om hon valt mig. För vi hade byggt upp något så fint under flera månader, något som hon beskrev så att det nästan lät perfekt ur hennes synvinkel. Trots att hon velade när jag förklarade hur jag kände.

Om vi byggde upp något så fint under flera månader, som hon sedan försakade, och därefter konstaterade att försakandet var ett felval…

Jag får inte ihop ekvationen, inte ihop orden. Jag känner att jag inte gjorde något fel. Inte bara det, jag känner att jag verkligen försökte så hårt i flera månader, investerade mig själv så känslomässigt, försökte ta steg i rätt riktning i flera månader och lyckades med det… Och vad var allt jag hade gjort värt i slutändan? Ingenting. Vad vart det värt där när jag blev bortvald? Ingenting.

Vad var det värt när det var fel att välja bort mig? Inte särskilt mycket.

 

Jag kan bli så ledsen mitt i saknaden för att jag varken känner eller kan förstå att jag förtjänade att bli bortvald på det sättet. Efter all tid, all känslomässig investering.

 

Men jag måste ändå konstatera. Mitt största misstag är ändå att jag tillät mig själv att tro att en annan människa skulle välja mig, skulle känna på det sättet och att allt som lät så självklart också skulle vara så självklart. Jag är övertygad om att kärleken kan vara så självklar. Men om någon uttrycker den för mig så kan det omöjligt vara sant.

Jag har spenderat ett helt liv med att lära mig det så varför skulle jag helt plötsligt nu gå på det?

Jo det kunde ske för att jag är svältfödd på kärlek, för att jag aldrig har testats förut. Jag har aldrig behövt möta påståenden om att en tjej känner så starkt för mig, och när man tycker om en tjej så mycket och hon förklarar en kärlek på det viset… hur ska jag kunna stå emot?

Det går ju inte, för vad jag vill är ju ingenting annat än att det ska vara sant, att det faktiskt någon gång ska få vara min tur att få uppleva kärleken, få uppleva hur det är att vara älskad.

Jag skulle aldrig någonsin kunna få en tjej som henne, det skulle aldrig kunna hända. Helveten skulle frysa till is, grisar skulle flyga och allt det där…

Jag får försöka glädjas åt att under några månader så lyckades jag faktiskt lura mig själv. Jag trodde att det var på riktigt, att det var min tur. Även om jag inte riktigt kan gå tillbaka till de känslorna utan att det blir komplicerat med en massa andra känslor så kan jag åtminstone veta att under några månader av mitt liv så var livet bra. Jag började tro lite på mig själv, hon började locka fram självförtroendet sakta sakta och jag trodde att jag skulle få uppleva hur det var att få vara så älskad.

 

Det blir så abstrakt. Men även fast jag har svårt att tänka tillbaka på de lyckliga månaderna så tänker jag hela tiden på henne. På dagen när allt raserades, på vad som hade kunnat bli, vad vi hade kunnat bygga upp tillsammans. På varför hon gjorde vissa saker och varför hon inte gjorde vissa saker.

Och mer och mer tänker jag på allt som inte är bra nog med mig. Eller tvärtom, jag tänker på att det inte finns någonting med mig, någon egenskap, som är bra nog för att bli älskad på det sättet. Ingenting med mig som är lockande nog…

För några inlägg sedan skrev jag om hur vi inte hörts på ett ganska långt tag. Hon hörde sedan av sig, ett par veckor senare. Hon hörde av sig för att delge mig information, och sedan förklara att hon inte ville prata mer om det. Jag kände mig lite förvirrad av det, och avståndstagandet gjorde att jag inte visste om hon ville prata något med mig, om jag inte fick skriva något… När hon lade all information i famnen på mig så väckte det så sinnessjukt många tankar, samtidigt som jag knappt visste vad jag skulle säga… framförallt för att hon inte ville prata om det med mig.

Jag fick en känsla av att hon inte ville ha någon mer kontakt med tanke på hur snabb hon var att säga till om det och hur avståndstagande hon var. Att hon på något sätt ville få berätta och få sista ordet och sedan vara nöjd.

Det gjorde mig ledsen såklart. Därför blev jag på nytt förvirrad när hon kort därefter gjorde ett nytt litet kontaktförsök genom något som gör mig glad. Då visste jag inte riktigt vad hon ville, men det avbröt hon efter ett par dagar utan att säga något… jag förstår inte alls.

Jag vågar inte skriva något med tanke på hur tydlig hon var att hon inte ville prata med mig om det hon ändå delgav mig, och i och med hur tydlig hon var i vissa andra avseenden.
Om jag har svårt för det sociala spelet normalt, så blir det inte lättare när en person tar avstånd från kontakt med mig och inte heller själv inbjuder till något.

Jag får tolka det som att hon inte vill ha någon mer kontakt med mig och att jag inte bör störa henne på något sätt.

Men jag saknar henne… så som livet är så saknar jag henne så galet mycket. Varje dag, varje minut. Hennes röst, hennes lukt, hennes omtanke, hennes skratt, hennes…. allt…

Att livet kan vara så tomt sedan hennes kärlek försvann, att man kan vara så vilsen utan den.

Jag är verkligen totalt kraftlös just nu. Min energi i dag har varit totalt slut, både fysiskt och mentalt. Den mentala biten är ju det jag har dragits med i över ett år nu, men den fysiska biten blir bara mer och mer påtaglig. Det är nästan som att ha en väldigt konstant febervärk… det gör ont i kroppen och det känns som man inte har någon kraft. Man kan känna tyngden av en tröja, att bara tänka på att öppna en förpackning eller ett paket av något slag kan kännas som en omöjlig uppgift. Jag känner mig verkligen svag, på alla sätt och vis. Jag känner mig liten, betydelselös.

Den mentala utmattningen ter sig så fort jag måste göra någonting överhuvudtaget. När jag hör min kollega som sitter bredvid mig sucka så kan jag få ångest… för då vet jag att det är något hon måste beklaga sig över… det kan indirekt vara något komiskt, men det stjäl verkligen all min energi.
Och ett tecken på hur totalt lite energi jag har är att normalt sett är det inget problem, jag kan jobba med mitt, ha en konversation med henne och kanske pyssla på med något annat samtidigt… Men nu… om jag håller på med någonting, oavsett vad, och någonting annat dyker upp, någon annan person säger något så… det känns som att bokstavligt talat ha hundra bollar i luften samtidigt.

Det känns oerhört konstigt. För blir det mer än en sak jag måste göra, mer än ett moment, mer än bara ett ljud, då känns uppgifterna totalt övermäktiga. Det blir härdsmälta i huvudet, jag klarar inte av att hålla isär saker och ting… och om jag var sisådär på det sociala spelet tidigare så blir det verkligen inte bättre av att jag har noll energi…

 

Den där ensamheten sluter sig bara omkring mig, och jag önskar bara att jag kunde få närhet från någon… egentligen önskar jag det inte från vem som helst, jag önskar det från någon jag tycker om. Närhet, omtanke, lugn… kärlek…
Jag känner mig verkligen så liten, så betydelselös. Som om mina känslor och mina behov är sådär betydelselösa som de alltid varit.

Jag är så trött. Så galet trött. Klockan är strax före sex på eftermiddagen, om jag lade mig nu så skulle jag somna rätt omgående, och jag har ingen aning när jag skulle vakna.

Uppgivenheten

maj 11, 2014

I slutändan kommer jag i alla fall att ha vetskapen av att jag under mitt vuxenliv fick jag åtminstone prova på hur det var att må bra under en period om ett par månader, och jag fick känna hur fantastiskt det var att få göra någon annan lycklig, att få vara den enda för någon.
Jag har svårt att locka fram de där minnena, jag gör det ibland men det finns så mycket smärta av allt som följde som gör att.. förr eller senare så gör minnena ont om jag tänker på dem. Ibland kan jag ändå inte låta bli, förlorar mig i de där fantastiska stunderna, de roliga stunderna, de mysiga… Efter en liten stund hugger livet till med ett knivstick i hjärtat. Jag vet inte om det är värt att minnas tillbaka egentligen, om det är värt smärtan, men jag kan inte låta bli.

Troligtvis kommer det aldrig hända igen. Det var min enda chans här i livet, och en perfekt chans, hon hade aldrig känt för någon som hon kände för mig. Ändå lyckades jag sumpa det. Eller sumpa det, det blev ju egentligen aldrig något avslut, utan jag fick finna mig i vad hon bestämde. Jag tror att det är det som gör det omöjligt att komma över.

Om hon hade gett oss precis så många chanser som hon gett… andra… och faktiskt helhjärtat satsat på oss, på mig som hon uttryckte var en så viktig del i hennes liv, mig som hon uttryckte att hon kände så starkt för… om hon hade gjort det, och vi gemensamt kommit fram till att det av någon anledning inte funkade, om vi tillsammans hade känt att vi hade verkligen försökt satsa på oss två men av någon anledning gick det inte… då hade jag nog kunnat leva med det. Troligtvis hade vi kunnat vara väldigt väldigt fina vänner med om det varit något vi faktiskt diskuterat och varit en del av båda två.

Nu blev det aldrig så, och jag känner fortfarande att jag förtjänar mer, förtjänar bättre… och jag vill mer…

Troligtvis var det den enda chans jag får här i livet och trots allt jag gjort, trots all lycka hon förklarade att jag skänkt henne så var jag inte värd mer när det väl kom till kritan.

Det säger nog en hel del om mig, om hur eftertraktad någon som jag är… och det understryker bara hur osannolikt, hur omöjligt det är att det skulle hända igen. Vilken normalfungerande tjej skulle välja en kille som mig? En slamråtta är mer tilldragande, mer intressant än vad jag är.

Jag hatar det, jag hatar att den människa jag är också är så fruktansvärt omöjlig att falla för och vilja vara tillsammans med. Men jag måste förstå det, måste acceptera det. Om en annan människa har en puls så är den människan mer intressant än vad jag är. Den enda gång jag skulle duga är om jag är den sista människan på den här planeten… och inte ens då är det särskilt självklart att jag skulle vara tillräcklig.Förhoppningsvis, innan just min puls slutar slå, så kan jag minnas hur det var den där enda gången, minnas det med glädje så kanske jag i alla fall kan få dö med ett litet leende på läpparna, med en positiv känsla.

Ibland skulle jag vilja säga att det känns lite tragikomiskt, men egentligen tycker jag inte det är något som är komiskt med det, ironiskt, och kanske med någon väldigt sjuk sorts humor, men jag kan inte riktigt se det roliga med det.

Att inte klara av att hålla kontakten med en person på grund av en viss orsak. När det är jag som inte klarar av det på grund av sånt som är jobbigt för mig. När sedan den orsaken försvinner, när saker blir annorlunda… då är fortfarande kontakten svår, men av helt andra orsaker. Helt plötsligt är det jag som känner att jag inte kan/får uttrycka vad som helst, inte vet vad jag ska säga. Vad som är okej.

Jag antar att efter så lång tid så i princip försvinner mitt värde för den här personen. Från att i princip dela allt med varandra till att känna att… personen inte vill dela något med mig.

Jag får väl förstå det. Och jag får väl förstå att jag är en rätt komplicerad människa…. även om allt var väldigt okomplicerat till dess att saker och ting vändes upp och ned. Men jag får väl förstå det, förstå att det är jag som är felet i vår relation, jag som först inte dög för att upprätthålla det vi hade, för att det inte skulle vara tillräckligt att hålla fast vid, och sedan att med tiden så dör känslor ut för mig. Har man någon gång tyckt om något med mig så mattas det ut när man får lite tid och distans till mig, man inser mina brister, inser att jag är en rätt tråkig och ointressant person.

Det känns ironiskt, för när jag inte klarar av relationen på grund av X så spelar det ändå ingen roll när den förutsättningen ändras… tydligen klarar inte relationen av det ändå.

Det säger nog en del om mig och hur katastrofal ursäkt till människa jag är, och det säger nog en del om varför jag är dömd att leva ett liv i ensamhet.

Med handen på hjärtat så är ändå känslorna dubbla kring den olyckliga kärleken. Egentligen är det väl inte känslorna kring just den olyckliga kärleken som är dubbla, de är nog enbart jobbiga. Men jag skrev i ett inlägg rätt nyligen att min olyckliga kärlek verkar vara en garanti för någon annans lyckliga kärlek. Så är såklart inte fallet, det finns självklart inget samband mellan det, det är bara något jag tänkt på som ett lustigt fenomen.

Men sanningen är ju att det rört sig om tjejer jag tyckt om sanslöst mycket, tjejer som fått mitt hjärta att både stanna och slå overkligt fort bara genom sin existens, genom ett leende, genom en blinkning på mobiltelefonen, genom en etta i inkorgen på mailen… Tjejer som är så sagolikt vackra människor att i grund och botten vill jag att de ska få vara lyckliga. Helst skulle jag vilja att de kunde vara lyckliga tillsammans med mig, men det går inte, det är omöjligt.

Det kan göra mig ledsen, besviken, frustrerad, bitter, uppgiven och få mig att må väldigt dåligt. Men jag är van. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, den som inte duger, inte är bra nog. Om inte jag duger att göra dig lycklig så önskar jag att du hittar någon annan som är bra nog åt dig och som kan ge dig allt det där du önskar. Det spelar ingen roll om jag är beredd att ge dig allt det där om det inte är av mig du vill ha det.

Livet har som sagt lärt mig att det är aldrig av mig någon vill ha det och varje gång det händer, varje gång det inträffar så blir jag så oerhört ledsen… Men det är bara jag, jag är ingenting på den här planeten, det spelar ingen roll hur jag känner. Om inte jag kan få dig, vilket är en av grundlagarna det här universumet är uppbyggt på, då vill jag att du ska vara lycklig med någon annan som är perfekt för dig, som ger dig precis allt det där du vill ha.

Det tar inte bort alla jobbiga känslor hos mig kring den olyckliga kärleken. Men det är faktiskt en tröst för mig om du hittar ditt livs stora kärlek och lyckan hos någon annan om det nu inte ska vara vi.

Under de första ungefärliga par åren efter att jag gått ut gymnasiet fastnade jag i ett tänk som vissa fastnar i ibland. Enkelt sammanfattat i ett uttryck om ”snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor”. Jag insåg dock ganska snabbt att det var ett grovt förenklat sätt att se på saker och ting. Däremot är jag fortfarande övertygad om att det finns sanning i det, även om det verkligen inte går att generalisera det och säga att det är alltid är på det viset. Men jag är övertygad om att en ”snäll kille” riskerar att vara ensam, medan en ”bad boy” alltid kommer dra till sig åtminstone någons intresse. Även fast det inte är någon absolut sanning så tror jag att det rent generellt lutar åt det hållet.

Ju längre tiden har gått så har jag börjat inse att det måste vara större fel på mig än bara att jag är en snäll kille. Jag har sett tjejer som verkat uppskatta de saker jag ofta får höra som positiva sidor om mig själv, då måste det kanske finnas andra saker som gör mig totalt ointressant eller värdelös? Fast samtidigt som det så blir jag ofta förvånad över hur många tjejer jag hör som har varit tillsammans med ”bad boys”… farliga killar, kriminella, killar som behandlat dem illa etc.

Så börjar jag fundera, de tre saker jag får överlägset mest komplimanger om (jag får det att låta som jag ofta får komplimanger, men det har snarare att göra med att jag i princip aldrig får komplimanger för något annat) är att jag är snäll/omtänksam, att jag är intelligent/klok och att jag har humor. Sådana saker som låter bra, men kanske också sådana saker som är lite för trygga…. lite för tråkiga… Sådana egenskaper som gör mig möjligtvis eftertraktad som vän, men absolut inte som någonting mer.

Jag är 100% övertygad om att om jag varit en farligare kille så hade jag fått åtminstone vissa tjejers intresse, jag hade fått uppleva hur det varit att leva i ett förhållande. Man kan definitivt fråga sig om det verkligen varit samma sak som det jag drömmer om att få uppleva i dag om jag varit en sådan person, men jag är övertygad om att jag varit mer intressant. Jag har skrivit om rättvisa när det gäller kärleken och hur det ju egentligen bara är ett begrepp, inte någonting som existerar eller åtminstone balanseras. I vissa fall känns det rättvist, i andra orättvist. Men det här är en sådan sak som jag kan tycka känns orättvis.

När man kan höra/läsa/se någon vara eller varit i ett förhållande med någon som behandlat dem illa… och samtidigt känna att det är aldrig någon som får för sig att prova med mig.

Det gör att jag ibland, om än ganska sällan, kunde önska att jag var mer av en bad boy, att jag inte brydde mig om någon annan, att jag var mer känslokall, kanske till och med lite småelak. Bara för att få uppleva någon form av kärlek.

Men jag är den där snälla, tråkiga, ointressanta, gråa, oälskbara, vidriga, äckliga killen som i bästa fall får nöja sig med att vara vän. Le och titta på den tjej jag aldrig kommer kunna få för att jag inte är bra nog, inte är intressant nog, inte är möjlig att tycka om på det sättet. Att istället få leva med hoppet om det omöjliga, att en tjej jag har känslor för också skulle kunna ha känslor för mig.

Patetiskt. Jag borde ge upp, borde få in i mitt korkade envisa jävla huvud att jag aldrig kommer vara intressant för någon tjej på det viset, men vill ha en så patetiskt äcklig ursäkt till människa som mig?

Mitt förhållande till döden har i mitt vuxenliv pendlat mellan att vilja dö och likgiltighet inför att vilja dö. Med undantag av perioden då Hon fanns i mitt liv. Ju förr jag inser meningen jag skrev här ovan, att ingen någonsin kommer vilja ha en människa som mig, ju förr kommer också mitt liv att ta slut.

Jag lever för en dröm om kärleken, om jag bara kan släcka den drömmen så kommer jag också att släcka mitt liv, och med tanke på hur misslyckad ursäkt till människa jag är och hur värdelös jag är på att leva det här livet så lär det väl vara bättre ju förr det händer.

Idag är en väldigt jobbig dag… så många tankar kring att inte duga, att känna att jag inte var bra nog, att de eventuella kvaliteter jag har inte är värda någonting. Jag började ju nästan tro att när jag fick intalat mig hur många saker som var bra med mig att… att det faktiskt betydde så mycket som det lät.

Det hela kulminerade precis… den där jobbiga känslan jag skrivit om någon gång tidigare där det känns som blodet bara blir fryst till is, alternativt bara rinner ur kroppen.

Saknaden är så stark, drömmen om tvåsamhet enorm… och vetskapen om att jag som alltid är ensam om de tankarna gör mig så sjukt ledsen. Ge oss bara chansen… snälla…

Jag skriver till mig själv, pratar med mig själv, i hopp om att alla de där enormt stora orden faktiskt betydde något, faktiskt hade sanning bakom sig.

Jag har inte ätit någon lunch, däremot funderade jag på att äta en tidig middag istället… men nu har all min aptit försvunnit.

 

Jag ber till någon sorts högre makt jag inte ens tror på att hon ska välja mig igen.

… vad ska jag annars göra?