Många påstår ofta att det är lätt att dö, svårt att leva… Är det verkligen så? Är det inte så att det är lätt att dö, svårt att dö. Lätt att leva, svårt att leva. Jag tycker personligen att det är grisenkelt att leva, och väldigt svårt att dö… trots att livet ganska ofta känns rent förjävligt… Jag tycker alltså inte att det är roligt att leva, men själva levandet i sig är väldigt enkelt.. låt bara en sekund avlösa nästa. Men att dö känns svårt, många gånger skulle jag vilja det, men hoppet om en lycka för mig med håller mig vid liv.. Samtidigt är det svårt, jag vill vara 100% säker på att jag vill dö om jag bestämmer mig för det, jag måste ha gjort en rejäl golgatavandring för att komma fram till det beslutet. Dagen efter skulle folk isåfall hävda att jag tog den enkla vägen, tog lätta beslut… Au contraire, som jag ser det så är det den svåra vägen. Många ser det enbart som att fly ifrån något.. sitt liv, problem eller liknande.. Jag kan se den delen av det jag med.. Men jag ser det inte bara som att springa ifrån något, jag ser det också som att springa till något.. Förstår du inte så förstår du inte, förstår du så förstår du.

Samtidigt, livet är lätt att leva, men svårt att leva.. Inte på samma sätt som det är svårt att dö, men svårt för ju högre krav man ställer på livet, ju högre krav brukar det också ställa på en själv. Att leva är jätteenkelt, men ju mer man sedan vill ha ut av livet, desto svårare blir det.. Att dö är enkelt, men bara om man ser på det rent krasst, bara om man ser på det i form av handlingar.. lite robotmässigt..

Döden ger ofta den garanti man söker, men livet har inga garantier. Inga garantier.

Det är bäst på det här viset.. antar jag… jag är menad att vara ensam och jag är för komplicerad.. Väldigt enkel, men ack så komplicerad.

Många människor verkar vara så underbara… men de är lite för populära, jag passar aldrig in, är för liten, syns inte, förstås inte. Det är okej.. antar jag… Vad som gång på gång kväver mig är det där förbannade hoppet, jag vill ju också vara lycklig, vill ju också vara din (syftar inte på någon speciell) vän, vill också få en liten liten liten tårtbit av din uppmärksamhet, jag lovar, att isåfall skulle du få en stor tårtbit tillbaka.. om du ville alltså.. Men det är hoppet inom mig som talar, innerst inne inser jag nog hur omöjligt det är.. det är det som är det jobbiga med livet, det är så verkligt.

Man kan se sina drömmar, till och med vara fysiskt nära sina drömmar, men ändå alltid så långt bort. Man kan se ett liv, eller en del av ett liv, som man aldrig kommer få uppleva. Ibland offras det en sekund på en sådan som mig, jag vet inte varför, kanske är det ett elakt trick av någon gud som jag inte tror på.. För att höja mitt hopp igen och lika snabbt ta det ifrån mig.. få mig att lyfta på fötterna, placera en matta under dem och sedan snabbt rycka undan den.

Måste ni vara så underbara? Måste ni vara så j-a fina så jag trots allt inser att majoriteten av den här planeten är god. Kan jag inte få tro att mänskligheten är ond istället? Det skulle vara så mycket enklare. Ni är så underbara, om och om och om igen, jag vet inte om det är ännu ett hån från någon högre makt men… Jag är ingen alls, en nolla, en loser, en sådan som du inte ens kommer se om du vänder blicken mot mig. Det är en vacker värld, som till och med har plats för fula ankungar, men de osynliga.. de har ingenting här att göra.

I pray someday the sun will shine on me.

Någon sträcker ut en hand. Från ingenstans. Jag vill så gärna ta den, försöker, sträcker ut min hand så långt jag kan, kämpar för att nå. Jag vet inte vart den handen kunnat ta mig, men det spelar ingen roll, jag hade så gärna försökt med något, vad som helst… Men ännu ett misslyckande.. Jag kommer nog aldrig höra från personen i fråga..

Jag vet inte om du lagt ditt hjärta i mina händer redan eller om du än så länge bara håller fram det åt mig, erbjuder mig det. Men jag törs inte vårda det ömt, för jag är rädd att just det också skulle krossa det.

Jag har nog aldrig varit älskad, om vi pratar om kärlek, jag skriver nog för skulle det mot all förmodan ha varit så att någon haft känslor för mig så har de känslorna hemliggjorts på ett väldigt skickligt sätt. Jag har längtat och trängtat efter kärleken så mycket och så länge och aldrig har det ens funnits en antydan till den i min närhet. Därför är det ganska naturligt att min kanske största rädsla är precis vad som håller på att hända. Min näst största rädsla är att få leva ensam hela livet.

Men nu kanske det omöjliga håller på att hända att en tjej har fattat intresse för mig. En underbar, snäll, go, rolig, trevlig, mysig tjej som är helt fantastisk… som vän. Jag tycker verkligen hon är helt underbar, men jag har inga känslor för henne, det skiljer många mil emellan oss och självklart kan det vara så att känslorna kan växa fram istället. Även om jag inte tror det i det här fallet så betyder ju inte det att det är omöjligt. Men jag ser henne som en underbar vän, inget mer.

Eftersom känslorna ändå kan växa fram någon gång så kan man ju tycka att jag ska ta chansen, se vad som händer.. Men, jag tror verkligen inte att jag kommer kunna känna något mer för henne.. och då känns det som att det enda jag kan göra genom att försöka är att såra henne, och det är precis det jag inte vill. Jag vill inte såra henne. Jag vill inte såra någon, framförallt inte en så underbar person som henne.

Det är orättvist, vissa tjejer behövar bara fira av ett leende så faller man som en pimpsten genom chokladsås medan andra kan vara några av planetes underbaraste tjejer utan att man känner några känslor likt kärleken.

Min mardröm är att det här är den enda chansen till kärlek jag får i mitt liv, att den chansen jag får är en kärlek jag inte ens själv känner.. Att jag om jag vill få uppleva kärleken måste göra ”fel val” men om jag vill fortsätta leva i ensamhet och ledsamhet måste göra ”rätt val”.

Jag tycker om dig, kanske till och med älskar dig, men bara som vän. Stryk ”bara”. . . . jag ser det inte som att du ”bara” är min vän.. din vänskap betyder enormt mycket för mig.

Jag är nog en telefonförsäljares mardröm. Den ultimata kunden torde vara en kund som kommer med ett så snabbt beslut som möjligt, vare sig det handlar om ett ”ja” eller ett ”nej” så ska det gå så snabbt som möjligt.

Jag är en kund som säger nej, men som drar ut på det och hela tiden får det att låta som att jag är intresserad. När en telefonförsäljare börjar berätta en massa fantastiska saker med vad de säljer och hur otroligt bra produkten, erbjudandet, tillfället, jag, han och hans hamster är, och sedan följer upp det med ungefär ”låter det här intressant?”

Då kan jag inte låta bli att tänka ”ja det låter väldigt intressant, men inte ens hälften är väl sant, och är det sant så är det en sanning fylld av eufemismer som ska få det att låta det bättre än det är.. Så ja, det låter intressant, men jag vet redan nu att det egentligen inte är det, och jag kommer aldrig någonsin att köpa produkten du erbjuder”. Men svaret blir då ett kort ”Ja..”

Så då måste han offra kanske flera minuter till på en kund som han verkligen tror/hoppas på ska köpa men där kunden redan vet att någon affär inte kommer att bli av. Jag fortsätter låta intresserad och trevlig och när försäljaren så inte hört ett negativt ord från mig så ska denne så gott som bara ha en bekräftelse från mig om att jag helst och gärna vill ha hela lagret av produkten.. och d å börjar jag lite tveksamt få fram något nekande svar.. så det dröjer ytterligare en stund innan försäljaren får ett klart och tydligt svar.

Har försäljaren otur så tror denne att jag är intresserad men bara tvekar lite eftersom beslutet tvingats frm så fort eller liknande, då erbjuder sig den snälla, men intet ont anande, försäljaren att ringa upp om några dagar istället. För att få ett lika härligt samtal den gången bara för att få fram det där nekandet.

Jaja, försäljaren får ju i alla fall känna sig som en duktig försäljare en stund, alltid något.

Ja.. tänk vad man kan lura sig själv ibland.. jag…. Det hade jag aldrig trott… eller… Chockad är jag inte, men jag trodde ärligt talat jag tagit mig förbi det.

Finns det människor man aldrig kommer över? Även om man bara svischat förbi dem… eller om det i det här fallet var så att hon svischade förbi mig.. Det låter mer troligt. Men det gör ont, och ont på ett konstigt sätt.

Jag hatar dig… eller mig… vilket som..

When l..

juli 18, 2007

Mycket som går sönder kan man laga, men så finns det vissa saker som man hur man än gör till slut kommer att ha en ihoplappad trasig sak. Kanske fungerar den men ihoplappade saker har en tendens att gå sönder igen och igen tills det inte går att laga mer.

Ungefär samma sak gäller med kroppen, mycket går att laga så det blir nästan som nytt, men inte allt går att fixa ens här.

Samma sak gäller med själen, vissa saker går att laga, andra inte eller bara hjälpligt. Vad det är och hur det påverkar oss är helt olika från person till person och från situation till situation.

Jag sitter med ett pussel som inte går att lägga, bitarna är söndertrasade så de inte längre passar ihop. Man kan fuska även i pussel, tvinga ihop bitarna på olika sätt, men resultatet kommer aldrig bli bra.

Aldrig.

Jag skulle vilja skriva en gång till… svara… men jag märker på din ton att det vore ett misstag.. Du skulle bara bli irriterad på mig.. Du brukar ha ett öppet sinne vanligtvis, brukar ha förståelse för många saker som jag ibland knappt kan begripa hur du kan ha förståelse för.. och nej, jag pratar inte om ”klassiska” extremer att ha förståelse för.. betydligt.. hmm, vad kan man kalla det… Betydligt djupare saker.. kanske..

Men i det här fallet känns det som vad jag än skriver blir fel ord.. det känns redan nu som du irriterar dig på mig, och jag hatar att vara en börda för folk. Det känns som du irriterar mig på vad jag skrev, och jag hatar mig själv för det.

Jag försökte diskutera, filosofera lite.. men det blev bara skit av allt.. tydligen..

Jag minns när du skrev till mig, när du hade läst vad jag skrivit någon annastans och sedan skrivit några små korta rader som värmde ett då blödande hjärta. Jag hade skrivit och försökt berätta hur jobbigt jag tyckte det var att vara osynlig, hur det var att aldrig ens få komplimanger annat än från familjen eller morföräldrar, källor som på intet sätt är särskilt opartiska..

Du skrev då och stöttade och gjorde mig till någon, fick mig att känna mig så värdefull. Du skrev att du skulle hjälpa mig att ta mig framåt, att du skulle hjälpa mig förbi eventuella hinder jag stötte på, du berättade om ditt tålamod som många underskattat. Jag trodde på dina ord.

Lite drygt två veckor orkade du. I mitten på Januari var det slut på någorlunda regelbunden kontakt.. Förstår du inte? Jag kände mig så osynlig, så värdelös, jag kände mig som ingen alls.. Så väckte du ett litet hopp, som du lika snabbt släckte..

Förstår du inte? Det där ordet jag skrivit lite lätt i min egen panna med bläck o s y n l i g, det brännmärkte du in i mig.. Du som nästan plussat för dig själv lite indirekt att du skulle kunna se mig.. Du som nästan blev förnärmad när jag sa att även om folk såg mig nu när jag skrev, så skulle ingen göra det i verkliga livet. Ingen.

Du klarade nog inte ens en månad.. Sedan någon gång i Februari så har jag kollat på min msn om du blockat mig eller tagit bort mig.. Det har du inte.. men varje dag som går är jag säker att du har gjort det. Allt du skriver, allt jag läser från dig säger att du hatar mig. För du skriver ofta och förklarar sånt du inte tycker om, ofta lite negativa tångångar.. och det känns ofta som pikar mot mig.

Det här inlägget känns lite likt ”Kan du inte bara säga att du HATAR mig?”… Det gör det för att det är det.

Jag försökte vara stöd åt dig ett litet ögonblick efter de där dryga två veckorna när du hade en lite jobbig period.. jag kände mig så j-a oönskad då när jag bara försökte vara snäll så du anar nog inte… Jag har försökt vara snäll, eller trevlig många gånger mot dig.. ofta går det förbi ohört.. Den senaste tiden, de fåtal gånger jag skrivit så har jag ljugit för mig själv a l l a gånger.. Varit trevlig, skrivit nästan motsatsen till hur jag känner.. Men jag har ju redan skrivit två långa jobbiga mail till dig, även om det var ett bra tag sedan senast.

Men jag vill inte skriva ett till egentligen.. Eller jo det vill jag, men jag vill inte vara den bördan, och den börda jag skulle vara blir så mycket mer påtaglig när jag skrivit två mail tidigare.

Jag tror inte du förstår, kanske inte någonsin kan förstå hur mycket jag tyckte om den människa jag lärde känna, hur bra hon fick mig att må när hon brydde sig, skrev små gulliga stöttande saker. Jag vet inte ens om den människa jag lärde känna existerar, sedan den perioden så har jag haft svårt att se henne ens gentemot andra.. Men var det bara ett spel eller något sådant så fine.

Men än en gång, jag vill ha ärlighet, säg som det är istället. Och hatar du mig… eller något liknande, SÅ SÄG DET DÅ.

Man ska lämna det skepp som sjunker…. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . och mitt liv ligger redan på botten, kanske dags att lämna det.

Jag kan omöjligt veta hur det känns i ditt hjärta, men jag skulle så gärna vilja försöka förstå, många gånger vill jag att du, att någon, stimulerar min hjärna att förklara för mitt hjärta hur det känns, även om det rör sig om något trivialt. Jag vill veta vad som får ditt hjärta att slå, även om det handlar om att få hjärtat att slå i normal takt.

Bara någon vågar berätta så… jag älskar verkligen att lyssna på andra människor. Jag är en lyssnare och har nog alltid varit det.

Livet

juli 11, 2007

Det finns vissa saker som är större än livet självt, jag kan känna det, till och med när livet känns som en pest kan jag förstå hur känslan kan infinna sig hos andra. Ibland handlar det om sorg, ibland om glädje, det är något som får tiden att stanna, något som kan få ett gräl att plötsligt tystna av ren respekt för något som är större, något som får en att inse att det finns saker som kommer före. Det kan vara något som kan kväva en massglädje på en sekund, det kan handla om ett dödsfall, plötsligt blir allt annat oviktigt, döden blir större än livet, om än tillfälligt.

I mitt liv finns det en sak som är större än livet. Det finns flera saker som kan vara större än livet när de väl dyker upp, men det finns endast en sak som är konstant större. Jag önskar att jag kunde skriva vännerna eller familjen här, men så är inte fallet. Jag älskar mina vänner och min familj, nästan över allt annat,  men större än livet är de inte, så enkelt är det. Det finns en sak i mitt liv som gör mig glad, gör mig förtvivlad som ger mig hopp, inte hopp om något speciellt utan bara ett hopp, en sorts livsglädje, om än bara för stunden. Det är något ganska löjligt skulle jag tippa i mångas ögon med tanke på hur jag förklarar det, men för mig är det större än livet.

Jag tror att en andra sak skulle kunna vara större än livet självt för mig, nämligen kärleken, men det vet jag inte förrän jag upplevt den.

Men många gånger, när det handlar om saker som dyker upp som får tiden att stanna, som sprider en känsla genom en folkmassa på en sekund så är det livet självt som är större än just livet. På ett eller annat sätt. Jag känner ibland hur världen är så enormt mycket större än lilla mig, hur sorg, tomhet, glädje, kärlek, stolthet bara får mig att känna att världen lever, den andas, den skapar och förgör. Och jag menar inte bara barnen i Afrika, jag menar inte enbart befolkningen i länder som tvingas kämpa mot sitt eget land för att bli fria. Ofta är det helt vanliga människor i vilket land som helst, och inte ens den där människan som det är mest synd om på hela planeten eller som mår bäst på hela planeten utan kanske en människa som beskriver en känsla som man bara inte kan låta bli att ta till sig.

Det kan handla om en vanlig människa som förlorat någon, vunnit någon, tagit ett steg framåt, ett steg bakåt, men samtidigt något som får mig att för en sekund avbryta vad jag håller på med, häpnas, lugnas, bli tom, fyllas av känslor som inte har något namn. Människor lever ofta som om livet kretsar kring dem, vilket det ju på sitt sätt gör, men rätt som det är så känner man hur livet är något som alla delar, något som får en att känna sig väldigt liten, men på ett bra sätt.

 Jag må vilja dö ibland, men jag förstår helt klart om och varför andra vill leva.

Jag hör en låt ibland.. och jag inser… jag inser så mycket… Jag inser ganska precis vilka jag älskar… eller skulle kunna älska.. eller… Det blir svårt att fundera kring eftersom det blir en envägskärlek, men jag önskar önskar önskar att jag också fick uppleva kärleken någon gång i mitt liv tillsammans med en sådan person som jag skulle kunna älska på det vis jag tror. Tänk att få uppleva sin första kyss tillsammans med någon man känner så enormt starkt för.. om jag nu någonsin får uppleva min första kyss, det ska man kanske inte hoppas för hårt på.

Jag funderar också på det här med att må dåligt… Jag tror nog att 99 % av alla människor är överens om att man får må dåligt, men jag tror att skillnaden istället ligger i hur länge man får må dåligt.. Som jag ser det får man må dåligt hur länge som helst, självklart kan det bli destruktivt, men vad jag menar är att man får må dåligt så pass länge att man sedan orkar må bra igen. Men ganska många ser det som så att de kan hjälpa till, vara stöd och försöka få en person att må bättre under en viss period, men när det börjar gå lite tid så ska personen i fråga må bra och då är det bara jobbigt att hjälpa till.. Jag har svårt att se problemet med förståelsen egentligen.. om en person kan repa sig på en dag, en annan på tre dagar och ytterligare en person på fem dagar.. vad är det då som säger att det inte kan dröja två veckor? tre månader? x antal år?

I mitt fall så har det verkligen känts som jag tagit mig framåt med små små steg varje gång jag fått stöd och någon/några försökt hjälpa till och finnas där, då har jag tagit mig en bit framåt.. men alla försvinner de, och ibland får jag känslan av att jag inte får må dåligt, för jag har redan mått dåligt länge nog, och de har ju försökt en liten liten stund att hjälpa till..

Jag har sagt det förut, det kan krävas tålamod att hjälpa mig, man måste vara beredd på att jag måste ta mig förbi ett och samma hinder både en, två och fjorton gånger. Men jag tar mig inte förbi hindren själv, jag gör inte det..

Och många påstår sig ha bra tålamod, väldigt väldigt många, men det är få som verkligen har det.

Saknad

juli 3, 2007

Idag skrev hon som varit borta i .. ja lite drygt ett halvår.. hon som en dag bara var offline i msn-listan och sedan förblev så.. Hon som gjorde mig så glad, som var så snäll, så underbar, så lättsam, så rolig, så trevlig.. Hon som var en av de finaste härligaste människor jag mött.. eller mött låter kanske dumt… när det bara är en internet-kontakt.. Jag önskar och hoppas verkligen det kan bli åtminstone lite liknande hur det var förut, för hon hade verkligen ett sånt där enormt tålamod, och behövde hon säga samma eller liknande  saker sjuttiontolv gånger så gjorde hon det… hon hjälpte mig upp mikrometer för mikrometer och hon fick mig att, just för ögonblicket jag läste hennes ord, må så helt underbart.

Det finns vissa människor som har något som får mig att må bra på ett speciellt sätt, det är sådana människor som kan få mig att ta mig uppåt en bit.. Det finns många människor som kan vara helt underbara, snälla, omtänksamma, stöttande, vägledande, men endast ett fåtal av dem är sådana som kan hjälpa mig i rätt riktning.. Hon är en sådan, och hon är nog den överlägset bästa på det som jag någonsin mött. Allt hon skrev var perfekt, hon kunde bara skriva rätt ord, oavsett vad jag svarade eller vilken sinnesstämning jag var i så skrev hon alltid rätt ord. Jg har saknat att se henne online.. även om det bara blev någon rad idag så hoppas jag verkligen det kan bli lite som förut, hon är så underbar.

Tänk om hon kunde tycka om mig med, offra en tanke på mig med.. sådär som hon låtsades göra i ungefär två veckor.. det värmde.. Nu gör det bara ondare och ondare varje gång hon ser människa efter människa efter människa men aldrig ser mig..  Hon som skulle hjälpa mig förbi eventuella hinder sade hon, hon som bedyrade sitt tålamod, som som sagt räckte i två veckor..

Jag gjorde helt enkelt misstaget att jag litade på orden.. Men jag sa precis som det var, om jag stöter på samma hinder femtioelva gånger så kommer det krävas mycket tålamod för att hjälpa mig.. Men du måste se framsteg, och för mig kommer det ta tid, om jag ens kan fixa det på egen hand.. Men det har du inte tålamod för.

Jag kräver i n g e t av någon, jag gör nästan hellre raka motsatsen, avskärmar mig lite, ber inte ens om hjälp n’r jag behöver det.. Men när du sa att du skulle hjälpa mig så rodde jag på det.. du fick mig att känna mig omtyckt för den jag var, fick mig att känna att det gick att tycka om även misslyckade mig.. Du fyllde mig med falskt hopp. Jag märkte det så tydligt när vi inte hört något från varandra på några veckor eller så, när du mådde lite dåligt.. jag försökte stötta.. jag kände hur ovälkommen jag var.. Jag har bara försökt vara snäll och omtänksam, men du behöver inte stå ut med mig om jag är så jobbig, men snälla lilla du, säg det rakt ut istället då. Fyll mig inte med det där falska hoppet.. för jag klarar inte det.

Du borde veta hur mycket jag längtar inte bara efter kärlek utan också efter en sådan vänskapsrelation som du erbjöd, du gav mig nästan precis vad jag ville ha, vad jag behövde.. för att sedan bara ta det ifrån mig på en gång.. Det kändes som du hjälpte mig upp för att knuffa mig ned igen.

Jag bedövar mig själv nu istället.. jag tror inte någon kan gissa hur.. Men jag ser helt enkelt till att göra vardagen sådär monoton, grå, trist och.. instängd, som den var tidigare under en period… Jag avskärmar mig nästintill totalt, men det håller åtminstone tankarna borta för det mesta.. inatt är ett undantag.

Inatt är en natt då jag faktiskt skulle kunna…