Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Annonser

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

mars 24, 2008

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Ibland kan jag känna en avsaknad av att ha någon att… vad ska jag säga… identifiera mig med? … Äh, det låter så dumt, låter fel, men jag skulle vilja ha någon som jag kände var som mig, så jag slapp känna mig ensam om att vara som jag är, ensam om den här sortens ensamhet. För att finna människor som upplever en jobbig ensamhet, att finna människor som är ganska lika mig på olika sätt, det går… men ju mer jag skrapar bort från ytan, desto mer ser jag olikheter.

Ibland kan jag känna så.. men jag undrar om det helt enkelt inte bara är så att jag saknar någon som förstod.. Någon som förstod och orkade lyssna åtminstone lite lite. Saksamma om det skulle vara herr eller fru Perfekt, saksamma om det skulle vara farbror eller fröken… Inte-lika-perfekt, skulle personen i fråga bara lyssna och förstå någorlunda så tror jag att det skulle hjälpa väldigt väldigt mycket. Att bara ha någon att prata med lite, någon som inte dömde.. eller rättare sagt någon som inte lät så fördömande… För jag förstår, tro mig, att folk menar väl med de flesta orden de säger, men ”ryck upp dig” kommentarer och ”ta tag i ditt liv” kommentarer, de hjälper inte ett dugg, rakt tvärtom, lägger en liten extra vikt på redan tyngda axlar.

Men någon som lyssnade…

Att vara naiv och godtrogen

november 26, 2007

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig. Om du skulle ta kontakt med mig så skulle jag svara, och jag skulle göra det väldigt gärna, men jag är tämligen säker på att du inte kommer ta den kontakten. Jag orkar helt enkelt inte skriva till dig för att antingen mötas av inget svar alls eller så mötas av lite lätt artiga svar som snabbt utvecklas till något undanflyende, något du plötsligt måste göra.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig för.. för jag tycker så mycket om dig.. därför klarar jag inte av hur du behandlar mig.. Jag hatar att vara en börda för någon, att vara en vagel i någons öga, vara ett irritationsmoment. Jag vill bara väl och jag försöker att bara vara snäll och trevlig.. blir det fel så blir jag ledsen, jag hatar verkligen att vara den där bördan, speciellt när det gäller någon jag faktiskt tycker om.

Jag skriver att jag ”nog” skrivit mina sista ord till dig för jag vill inte fatta något överilat beslut. Detta kan visserligen inte kallas överilat.. en smärtsamt långsam process känns det som.. men jag vill vara säker, vill veta helt säkert när jag bryter med någon, någon jag tycker om så mycket. Någon som tycker om mig så lite.

Det är verkligen déjà vu, på så många sätt.. Jag slår vad om att jag skulle kunna få till mer eller mindre samma utgång den här gången.. jag slår vad med mig själv men jag antar inte vadet. Det skulle bara innebära att du vore tvungen att offra några minuter till på mig, och det vet jag att du inte vill, jag förstår det, du behöver inte säga något.. och jag tänker respektera det. Jag vill så gärna prata med dig, men jag vill framförallt att du själv ska vilja det, vilket du inte gör, då ska du självklart också slippa det.

Tack för…. hmm…. tack för, en liten stunds hopp.. eller något i den stilen. Tack, och farväl.

Nattliga tankar

oktober 11, 2007

Jag drömde en dröm natten till måndags. Jag drömmer nästan aldrig drömmar, och drömmer jag dem så brukar jag sällan komma ihåg något från dem. Jag minns en scen från den drömmer fortfarande. Det är ganska centralt i den ort jag bor, en tjej som jag gick i smma klass som i nio år blir utsparkad ur en bil med en väska, hennes pojkvän gör slut. Jag ser henne gå, eller snarare vackla, mot ett träd. Ett träd som fanns där just då vi gick i ssamma klass som varandra, idag tror jag att det bara är asfalt där.. en parkering. Hon stannar upp där, hon gråter, floder, hon ser så ledsen ut och det gör ont i mig att se hur ont det ser ut att göra för henne. Jag tänker att jag vill trösta henne, om hon inte vill/orkar prata så är det okej, jag vill bara ge henne en kram, omfamna henne, vill bära en liten del av hennes börda, om än för bara några sekunder.
Jag närmar mig något steg och jag möts av en blick, en blick av lätt avsky med försiktigt backandes steg. Jag känner ingen förvåning. Jag blir ledsen, men jag förstår henne.

Den blick hon gav mig, jag minns den fortfarande.

Jag har aldrig sett det som att jag har dåligt med vänner. Som jag ser det så kan en vän räcka gott och väl och även hundra kan göra det. Jag har alltid intalat mig själv att jag haft tillräckligt med vänner och att de som står mig absolut närmast varit värda otroligt mycket för mig. Jag känner fortfarande lika, om jag tänker på de jag anser vara mina närmaste vänner, kanske främst fyra personer, så känner jag likadant.. varför kan man verkligen fråga sig.
Hittills det här året har jag, på fritiden, umgåtts med mina vänner 3 gånger så vitt jag kan komma ihåg. På tio månader. Jag räknar mina närmaste vänner som just nära vänner, trots att jag knappt träffar någon av dem längre, jag kanske hör av dem någon gång per kvartal…. eller, nu på senare tid, någon gång per halvår.. då via msn, eventuellt sms.

Jag märkte då i måndags, och även idag egentligen, att jag kanske förtränger hur ensam jag är en aning… men det är en annan historia.

Jag vet inte om jag någonsin haft en vän jag kunant prata med om det jag skulle behöva prata om nu. Jag har haft vänner som jag kunnat prata med om snudd på allt… och jag skulle nog kunna prata om min ensamhet med, sett ur deras perspektiv i alla fall.. De skulle nog lyssna, skulle säkert finnas där för mig. Men jag kan inte öppna mig för dem om det.. Egentligen skulle nog de flesta bry sig om man öppnade sig för dem, även många man inte känner så väl, likväl väljer man ändå att bara öppna sig för ett fåtal… eller som i mitt fall.. än färre, för att uttrycka det milt.

I ärlighetens namn har kanske inte behovet av det varit sådär jättestort heller under en alltför lång del av mitt liv. Livet går ju upp och ned och nedgångarna har jag ofta klarat på egen hand. Men det här är jag inte så säker på att jag fixar själv… men jag tvivlar också på att det skulle behövas sådär jättemycket för att lyfta mig. Samtidigt som det känns som något enormt.

En människa tror jag i teorin skulle kunna vända det.. det måste bara vara rätt människa.

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.

Jag kan omöjligt veta hur det känns i ditt hjärta, men jag skulle så gärna vilja försöka förstå, många gånger vill jag att du, att någon, stimulerar min hjärna att förklara för mitt hjärta hur det känns, även om det rör sig om något trivialt. Jag vill veta vad som får ditt hjärta att slå, även om det handlar om att få hjärtat att slå i normal takt.

Bara någon vågar berätta så… jag älskar verkligen att lyssna på andra människor. Jag är en lyssnare och har nog alltid varit det.