Jag går in på den där appen på mobilen, vill hitta igen en speciell sak vi skrev om. Det var ganska längesedan vilket innebär att jag måste scrolla bakåt länge länge och genom väldigt mycket text, väldigt många bilder. Det blir oundvikligt att inte snubbla över vissa diskussioner. Som när hon nämner hur hon fortfarande frågar sig om hon skulle kunna ändra sig och välja mig istället, som när hon pratar om hur hon fortfarande har känslor för mig, att hon är kär i mig, som när hon pratar om hur mycket hon saknar mig, hur hon inte skulle vilja förlora mig.

Jag vet att det jag letar efter skrevs i mars förra året. Jag är så inne i det jag letar efter att jag glömmer bort allt annat som skrevs i mars förra året, vad som hände.

Jag scrollar snabbt förbi den där dagen då hon berättade för mig att hon bestämt sig för att ge upp det vi hade. I stället saktar jag in och läser det som skrevs bara dagarna innan, en saknad och en längtan en dag, en saknad och längtan som har med mer än vänskap att göra, en kärleksförklaring om hur underbar jag är en annan, skämtsamma saker. Det är verkligen allt, skämtsamt, kaxigt, humoristiskt, kärleksfullt, sexigt, mysigt, skitpratandigt (nytt ord i nästa SAOL).

Gud jag minns så väl hur det var. Hur det var att ha så fin kontakt med en annan människa, med någon man tycker om så mycket.

Jag saknar henne så mycket. Jag saknar oss så mycket. Jag saknar det par vi var… jag tyckte vi var väldigt fina tillsammans, passade ihop på så många sätt, vi var så lika i så många avseenden och det var så mycket som bara var så naturligt.

När jag bläddrar igenom alla månader ser jag många bilder hon skickade från förra sommaren. Jag kommer ihåg så väl hur jag planerade och drömde om att få fira en sommar med henne. Få spendera fina sommardagar med någon man älskar. Jag drömmer om det fortfarande, men bilderna hon skickade ger så ambivalenta känslor… det är perfekta bilder, så när som på att inte jag är en del av dem.

Gud, hon är verkligen sagolikt vacker.

Ältandet

juni 7, 2014

Jag har så svårt att släppa det. Jag maler och maler hela tiden, hur kan man uttrycka så starka känslor, en så stor önskan om en gemensam framtid, och sedan inte vilja ha någonting som helst att göra med en framtid tillsammans. Hur kan så starka känslor dö ut så snabbt? Hur kan man sluta vilja ha en framtid med en person man ville dela livet med så oerhört mycket? Det går inte ihop, jag kan inte ta till mig det.

Och jag tänker på alla små saker, allt jag kunde ha gjort. Allt sånt som är svårt för mig men som det kändes som var okej eftersom hon hade förståelse för mycket. Jag kände ju aldrig någon risk att förlora henne, hennes känslor för mig, hennes önskan och drömmar om en framtid med mig var ju bergsäkra. Om jag vetat att trots alla orden riskerade att förlora henne så hade jag försökt hårdare, jag hade utmanat min ångest. Nu fick jag aldrig den chansen, för jag fick aldrig veta att risken fanns att förlora henne. En dag saknade hon mig, nästa hade hon slängt bort det vi hade.

Hon sa i och för sig flera månader senare att hon fortfarande hade känslor för mig, att hon också önskade att vi kunde vara tillsammans och sådana saker… men det är nog lätt att säga sådana saker när man vet att det bara är ord.

Tänk om det som hände där i mars, den där helgen i mars inte hade hänt, eller tänk om hon fattat ett annat beslut, att vilja satsa på mig. Hur jag är övertygad om att vi kunnat bygga upp något så vackert tillsammans.

Det är så mycket tankar på henne, konstant. Däremellan är det så så mycket självhat. Jag är en så jävla patetiskt äckligt vidrig ursäkt till människa. Hur skulle någon någonsin kunna tycka om mig?

Trots att hon aldrig hade ”känt för någon som hon kände för mig”, trots att hon såg en framtid med mig och trots alla andra stora ord så gick det ju väldigt snabbt och enkelt att komma över mig, gå vidare och aldrig ens vilja ta i en framtid med mig med en tång.

Egentligen var det väl väldigt smart av henne. För jag är ju inte en så där underbar person som hon förklarade att hon tyckte, och som hon till och med fick mig att börja tro på att någon kunde tycka. Jag är ju mitt alias på den här bloggen. Jag är som ett gift som förr eller senare bara förstår. Det spelar ingen roll hur rätt jag försöker göra, hur bra jag försöker vara, hur snäll jag försöker vara, jag är en jävla hälsofara.

Att hon ens vågade ta på mig. Jag ser mig själv i spegeln och kan bara skaka på huvudet. Vad skulle någon annan människa se i ett missfoster som mig? Jag är totalt oälskbar, totalt ointressant. Jag är en börda för omgivningen, för den här planeten. Jag försöker vara snäll, försöker vara bra, hjälpa till, bidra till skratt men… Jag är ensam av en anledning. Jag måste börja förstå hur jävla äcklig människa jag är.

Tänk om hon insett det innan hon fick mig att tro att hon älskade mig. Kanske hade vi kunnat ha kontakten ändå. Eller kanske mer sannolikt, säg att hon gett mig samma chanser som hon gett andra… att hon där i mars gett mig fortsatt chans som hon gett andra men att vi sedan gemensamt kommit fram till att det inte funkade (för det säger sig själv, förr eller senare hade hon insett vilken nitlott jag var, det var oundvikligt att förr eller senare missa att jag är en människa man inte vill ha en framtid med, en död grävling är mer attraktiv än vad jag är). Hade hon gett mig samma chanser, och om vi hade diskuterat vår relation gemensamt, om vi faktiskt försökt arbeta på relationen, då hade det nog varit lättare att gå vidare när hon i alla fall gett mig någon chans och behandlat vår relation mer vuxet.

Men egentligen är det som sagt en rätt ointressant fundering. Jag ältar den konstant. Men egentligen är ju det viktiga att hon bröt sig fri från mig. Hon slapp en människa som försöker vara bra på alla sätt och vis men som slutar med att vara den största mest misslyckade fiaskoursäkten till människa som existerar. Visst hade saker kunnat skötas snyggare, men i ärlighetens namn, spelar det någon roll?

Jag får spendera min tid i ensamhet istället för att få en ärlig chans med henne, istället för att möjligtvis ha haft en enklare väg till en vänskapsrelation.

Men hon lyckades göra sig fri från mig. Hur ledsen det än gör mig så om man nu ser det i ett lite större perspektiv så var ju det egentligen det som var det viktiga. Vad som händer med mig är irrelevant.

Men hon slapp det gift jag är. Hon fick mig att tro under några månader att jag var som balsam för hennes själ, hon fick det verkligen att låta så, och jag trodde verkligen på det.

Men jag förstår nu hur naiv jag var, hur korkad jag var. Jag är ett gift, och även om jag hade spenderat resten av mitt liv till att försöka göra allt så bra jag kunnat för henne, även om jag försökte spendera resten av mitt liv till att försöka ge henne allt hon ville ha.

Hur stark min kärlek är så hade ju oundvikligen hennes kärlek till mig dött ut förr eller senare, det går inte att älska mig… och då hade jag ju bara skapat ett olyckligt förhållande för henne. Det var bra att hon flydde mig så snabbt som hon insåg att ett vider som mig finns det ingen framtid med.

 

Jag är en sådan människa som aldrig skulle skada någon annan… men ibland fylls jag bara av en känsla att jag skulle vilja slå mig själv, hårt. Så jävla naiv, så jävla korkad, så jävla patetisk, vidrig. Så jävla oälskbar.

 

Det här borde göra mig lite mer realistisk. Mitt hopp är ju också min största fiende. Men när jag börjar inse sådana här sanningar om mig själv så borde även mitt hopp börja dö ut och förminskas och återgå till det mer normala.

Att hoppas att en tjej ens vill prata med mig. Att kanske någon gång ytterligare i livet få uppleva en lite kärleksfull kram eller sådana saker.

Att drömma om kärlek, om framtiden, om att bilda familj, sådana saker… det är bara korkat, och kommer leda till min död. Det finns ingen levande organism som skulle nöja sig med något så jävla patetiskt som mig.

Jag vet inte vad det här är… att jag de senaste dagarna har kastats så mycket mellan mina känslor att jag känt mig tvungen att vräka ur mig inlägg efter inlägg…

 

I den här ensamheten kunde jag inte hålla mig, jag var tvungen att gå in på den där appen, öppna upp chatten med henne. Hon hade bytt profilbild. Mitt hjärta bara stannade, totalt. Hon är så sagolikt vacker, så underbart fin. Det kändes som att jag bara måste få vara nära henne, hålla om henne, känna lukten av hennes hår, smaka på de där underbara läpparna. Sedan efter det, efter det där hjärtstoppet så slår hjärtat i… jag vet inte hur många, hur hårda, slag i minuten.

En ångest, nästan en panik. Att se en så underbar tjej och veta, bara veta som ett otvivelaktigt fakta att: Den där tjejen kommer jag aldrig ens komma nära. Allt det där jag beskrev här ovan? Kommer aldrig hända, helt omöjligt. Den känsla jag precis fick när jag såg hennes bild var precis samma som jag fått för i princip alla tjejer jag haft känslor för:

Aldrig i helvetet att jag kommer kunna få en tjej som någon av dem. Jag får se på från avstånd och försöka drömma om hur det skulle vara att få vara en sån kille som skulle vara omöjlig att släppa taget om för en sådan tjej.

 

Men det är märkligt. De där känslorna har jag inte egentligen haft på samma sätt för henne, de där känslorna av besvikelse över att det inte kan bli vi som jag alltid får väldigt snabbt för andra tjejer. Förklaringen är nog väldigt enkel, hon övertygade mig om att jag var den enda för henne, hon fick mig faktiskt att först hoppas, och sedan tro att det faktiskt var sant. Sedan släcktes tron, men hoppet har levt kvar (och lever väl fortfarande kvar), men hoppet börjar sina.

Sakta men säkert börjar jag ändå kanske inse att det inte är någon skillnad mot alla andra gånger, jag kommer aldrig kunna få en sådan tjej. Paniken jag känner när jag inser att jag aldrig kommer få uppleva en framtid med henne, jag känner igen snarlika sådana känslor från andra gånger jag insett samma sak, de är bland de jobbigaste jag vet.

Det blir som sagt lite annorlunda ändå med henne. För hon fick mig faktiskt att tro på oss, att tro på att jag var den enda för henne.

Hoppet dör i takt med att jag blir svagare och jag börjar inse att jag aldrig skulle vara intressant för en så fin tjej. När jag ser hennes bild så slits tankarna och känslorna åt så många håll.

Men hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna få en tjej som henne? Jag tittar på bilden och ställer mig den frågan…. samtidigt så minns jag alla ord, alla kärleksförklaringar, hur viktig jag var… hur viktig jag kände mig.

Men jag börjar ändå ta till mig det mer och mer. Jag har inte kvaliteter nog för att få en tjej som henne, jag är inte tillräckligt intressant för det, det är bara sån jag är. Det gör ont att veta att hon inte vill dela sin framtid med mig. Men det brukar å andra sidan göra ont för mig att vara kär i någon.

För förr eller senare tvingas jag ju inse det, att det är inte mig, aldrig mig, tjejen vill dela sitt liv med.

Ju förr jag accepterar det, och ju förr jag slutar hoppas på att någon ska kunna tycka om mig ju kortare blir nog mitt liv. Det tror jag alla tjänar på.

Så sitter jag här, jag hör fläkten från datorn, jag hör bilar som kör förbi utanför… och nu när jag börjar notera ljuden i tystnaden hör jag även klockan från köket. Livet är väl kanske egentligen bara så ensamt som det för det mesta är, men ibland tränger sig tomheten på och får livet att kännas bra meningslöst. När man lyckas sysselsätta hjärnan med någon simpel underhållning så är det ju lättare att hålla ifrån sig hur livet är. Men nu, när jag inte har lust att göra någonting ensam så blir det väldigt svårt att värja sig från det liv jag lever.

Insikten av att jag med allra största sannolikhet kommer att få dö ensam. Att det inte finns någon som vill ha min kärlek, som skulle vilja ge mig sin kärlek. Att inte få uppleva tvåsamheten, inte få njuta av den närhet jag trängtar efter ständigt, inte få bilda familj, inte få planera en framtid tillsammans med någon, inte få känna alla de känslor jag drömmer om jämt. Miljarder känslor om miljoner olika saker.

Det där känslomässiga, alla småsaker, alla upplevelser jag skulle vilja få dela med någon, stort som smått… det är så omfattande att jag inte ens kan sätta ord på det, jag vet inte ens vart jag skulle börja.

Vad är egentligen meningen med att existera när man en kväll som den här sitter i en tyst lägenhet, fingrar på snören till ett par shorts och bara inte vill vara ensam.

Vad är ens meningen att existera de dagar som inte är såhär kvävande?