När det känns som om livet blir mer och mer ensamt

september 7, 2014

Förra veckan var fylld av ångest. Den här inleddes väl i samma tema, men i slutändan tog tomheten över, ensamheten. Medan jag varit borta hade en av de personer jag tyckte om mest på jobbet slutat. Det blev märkligt, Att ha spenderat en massa tid i ensamheten hemma och sedan komma tillbaka till jobbet och gemenskapen också… saknas en väldigt fin människa där.

Det kändes än mer tydligt när det utbyttes en del artighetsfraser, som om jag inte riktigt släpps in. Då hjälper det inte att jag inte vet hur jag själv ska ta mig in, och om någon håller lite avstånd så vill jag ogärna tränga mig på, då tar jag bara ytterligare ett steg tillbaka för att inte störa.

Tydligast blev det när en av de personer jag tycker jag stått närmast under de år jag jobbat där (och en person jag faktiskt öppnat mig lite lite lite inför med att jag inte mått jättebra) kom fram och frågade hur det var… en ren artighetsfråga som jag svarade på och ställde ungefär motsvarande tillbaka. Innan hon hann säga något så avbröt någon, hon tappade tråden och diskussionen var över.

Det känns som om det blir så ytligt. Hur är det, vad har du gjort, korta artiga svar… Ibland när jag ställer frågan så önskar jag att motparten berättade mer än bara det där korta, att jag fick komma lite närmare.

Hon var bra på det, hon den relativt nya som nu slutat.

2 svar till “När det känns som om livet blir mer och mer ensamt”

  1. Lissie said

    Fy vad tråkigt! Ja, allt liksom :/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: