You

Den slår till lite extra hårt ibland, den där saknaden. Nog för att jag tänker på henne ofta, men ibland känner jag saknaden fysiskt i kroppen. Jag undrar hur hon har det, hur hon mår, hur hennes liv ser ut, vill få höra hennes röst, ha henne nära, få en kram av henne, få krama om henne.

Saknar jag henne eller saknar jag någon? Svaret känns väldigt enkelt att det nästan hela tiden är henne jag saknar. Men grejen är ju att även om jag saknar någon så är det hennes ansikte jag ser framför mig, hennes röst jag hör, hennes kropp jag känner.

Det dyker upp ögonblick i mitt huvud från de månader vi hade tillsammans. Små saker hela tiden. Som ljudet av snön under hennes fötter när hon ringde mig när hon var ute på promenad. Jag kan inte sluta tänka på vad som hänt om hon valt annorlunda där i mars förra året… eller om hon bara valt att prata med mig om allt i stället för att fatta ett beslut som involverade mig utan att prata med mig först. Hur hade våra liv sett ut i så fall?