Att känna sig själv genom sig själv i brist på andra

februari 2, 2014

Hur kan man bedöma sin självkänsla när det är den enda man har? När man inte har några vänner som sätter ord på vem man är, vad man är. När man aldrig varit särskilt eftertraktad oavsett om det handlat om lust eller kärlek. När de enda sanningar man har om sig själv är de man också skapat själv. Någon strökomplimang får jag ibland, i princip alltid på jobbet när man gjort någonting, men det rinner av, men att inte vara åtrådd, önskad, att ha spenderat en så stor del av mitt liv med en vetskap om att det finns inte någon därute som just nu vill vara här hos mig. Att inte få höra från någon annan som ser mig i ögonen säga varför jag är bra, varför jag är värd att spendera tid med, varför jag gör någon glad… det gör till slut att det är svårt att känna sig värd så mycket. Det gör att jag känner att den människa jag är inte duger som jag är, inte är bra nog.

Jag skulle spontant säga att mitt självförtroende är väldigt dåligt. Men det är nog inte helt sant. Mitt självförtroende kan faktiskt vara riktigt bra i vissa fall, det krävs bara väldigt mycket för att jag ska nå dit. För när jag tar mig an någonting nytt är risken stor att mitt självförtroende är väldigt lågt, om det inte råkar handla om något snarlikt något annat jag råkar vara duktig på. För när jag väl känner mig säker på något så är normalt inte självförtroendet ett problem, problemet är snarare att även om jag har ganska lätt för att lära mig saker så har jag väldigt stora krav på mig själv, det räcker inte att jag klarar av något ”okej”, det räcker inte att det är ”bra”… då finns risken att jag sluter mig, kanske ger upp (beroende på om det framkallar för mycket ångest att ta ännu ett steg), jag måste känna mig helt helt säker för att det normalt ska kännas riktigt bra, för att jag ska känna mig självsäker på vad jag gör.

Många rent praktiska saker, eller för den delen teoretiska, kan man lära sig, där går det att nå rätt långt när det gäller den biten. Men att lära sig att fungera som människa, så att någon ska kunna tycka om mig för den jag är, det är svårt att googla sig till… framförallt med mina krav på mig själv.

Men kanske allra främst för att… om jag misslyckas med något rent praktiskt, något jag vill lära mig, så sker det normalt i min kontrollerade miljö, exempelvis hemma. Jag kan bli besviken, irriterad, eller vad som helst, men jag kan också försöka på nytt. Om jag istället misslyckas med något där en eller flera andra personer är inblandade, då vill jag dö, bokstavligt talat, och får leva med den känslan en väldigt lång tid efteråt.

Egentligen är det lite ironiskt, för det var längesedan jag slutade vara rädd för att dö… så vad är isåfall problemet egentligen?

Jag är livrädd för att misslyckas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: