Fryday

januari 10, 2014

Den senaste tiden har den där ensamhetskänslan smugit sig på igen för att få mig att känna mig väldigt misslyckad. Vare sig det handlat om kontakter med en annan människa där ungefär det enda jag kommit på att säga är ungefär ”okej…” eller om det varit tankar på de tjejer jag faktiskt haft känslor för, hur bra liv det verkar leva… Eller en dag som den här, när första till sista minut på jobbet var ett ångestmaraton. I princip hela dagen bara längtade jag efter att få komma hem, hälla upp ett glas alkohol av lite högre procent och bara glömma allt. Väl hemma sedan så kändes det inte som det fanns någon poäng med det heller, jag hällde upp ett glas ändå, utan att riktigt veta varför.

Jag har återkommit väldigt mycket de senaste veckorna till att livet är ganska meningslöst. Den där kärleken jag drömmer om inträffar aldrig och kommer väl troligtvis aldrig att göra det heller, och den där andra sociala kontakten, där känner jag mig så misslyckad gång på gång när jag försöker.
Det hjälps inte av att jag mår rätt så dåligt nu, alltså även med mina mått mätt. Jag har varken energi eller fokus för att klara av ens det sociala spelet ibland, och då och då just nu så ger jag bara upp. Jag vill inte som jag skrev här ovan bara säga/skriva ”okej.”, jag vill kunna säga något mer, men jag ger upp, jag skriver det, diskussionen dör och jag sitter kvar i en känsla av tomhet och misslyckande.

Det finns egentligen ingen vettig poäng med att fortsätta det här dag efter dag, det är inte värt det, om det här är vad livet är så är det inte värt det. Det enda som gör att jag fortsätter är det där hoppet, och nej, det är långt ifrån vettigt, det är i ärlighetens namn helt sinnessjukt när jag tänker rationellt. Hur kan jag ens hoppas på kärleken? Ens hoppas på att någon skulle tycka om mig på det viset och orka ha tålamod med mig, vänta på mig?

Men jag vet inte. När jag sitter i min lägenhet en fredagskväll, det där glaset med alkohol är tomt och varken TV, dator, surfplatta eller någonting sådant ger ifrån sig något ljud, när jag emellanåt bara stirrar ned på bordet som datorn står på så kan man börja ifrågasätta meningen med någonting överhuvudtaget. Tystnaden, tomheten, ensamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: