Just another sunday morning

april 19, 2012

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

8 svar to “Just another sunday morning”

  1. Lilo said

    Önskar jag kunde sända lite ljusa tankar till dig om jag var bra på att tänka såna. När jag känner mig som djupast nere brukar jag alltid titta på Braveheart och gråda floder. Lite fånigt kanske, men ändå skönt att få ur sig tårarna även om de rinner för en tragisk medeltida kärlekssaga.

    • Virulence said

      Förstår absolut. Filmer/klipp som är sorgliga kan vara ett bra sätt att få ur sig känslor. Däremot har jag inte direkt tillgång till så många sådana filmer i dag..

  2. Anne said

    Blir lite nyfiken på att det verkar vara så skillnad på hur du bemöts IRL och hur du bemöts här. hur kommer det sig, tror du?

    • Virulence said

      Flera orsaker. Dels skriver jag inte så mycket detaljer om hur jag ”bemöts” IRL, vissa delar, men det gör det svårt att få en fullständig bild.

      Men bland de största delarna är ju dels att jag på den här bloggen är helt anonym och helt öppen. Här är jag bara ärlig, vräker ur mig allt det jobbiga och bara svarar helt ärligt.

      ”IRL” (gillar inte uttrycket egentligen) är jag artig/trevlig etc men det blir inte alls på samma personliga nivå. För isåfall skulle jag måsta svara ärligt på frågorna ”hur är det?” och liknande artighetsfrågor, något jag inte klarar av.

      Men sedan såklart också det faktum att jag här kan formulera ett svar till folk. Om jag sitter och formulerar ett svar till dig i två minuter såhär så är det inget du märker av. Men om jag sitter och funderar i två minuter när någon ställer en fråga så… ja då har de försvunnit innan jag ens börrjat svara.

      • Anne said

        Tack för att du tog dig de där två minuterna. har tänkt på dig och hann bli lite orolig för att jag hade förargat dig med min fråga så att du inte skulle vilja svara alls. tror jag förstår vad du menar med det där med tiden – tillfället flyger förbi snabbare än man hinner uppfatta det ibland. först i efterhand står det klart vad man skulle sagt och när.

        om jag förstår dig rätt så efterlämnar vardagen känslan hos dig att det är du som inte duger eller är värd omtanke eftersom folk förbiser dig? lite sorglig paradox att du verkar bli så uppskattad för dina tankar här, där du är ärlig, och så ouppskattad i vardagen, där du inte visar så mycket av dig själv – att själva ärligheten och utrymmet verkar vara så viktiga parametrar när det är just dom bitarna som är så svåra att få till i vardagen.

        jag önskar jag visste hur man gjorde. jag önskar att det inte behövde kännas sådär för dig.

      • Virulence said

        Har skrivit det här förut som kommentar på andra kommentarer: Jag har ingen aning hur jag svarar på ditt svar till mitt svar, så jag svarar såhär istället.

        Svarar gör jag i princip alltid, bara det finns någon form av substans. Däremot är jag inne på bloggen lite sporadiskt, så ibland svarar jag ganska snabbt, och ibland kan det dröja rätt länge innan jag svarar. Och tro mig, det ska mycket till innan någon gör mig arg genom en kommentar. Hell, det ska mycket till för att göra mig arg överhuvudtaget.

        Ja dels det, men ibland handlar det inte bara om det, ibland handlar det om att jag blir så stressad av den sociala situationen så det spelar ingen roll, något vettigt att säga kommer jag ändå inte på förrän i förhand. Såhär är det tillåtet på ett annat sätt för mig att ta min tid och slappna av mer.

        Mitt liv är nog mer komplicerat än så, samtidigt som det på många sätt inte alls är komplicerat. Om vi delar upp mitt liv väldigt enkelt i jobb/fritid. Och vi på min fritid bortser från min familj så kan jag inte påstå att folk förbiser mig direkt… min fritid spenderar jag med mig själv som sällskap.

        På jobbet vet jag inte om folk förbiser mig. Jag kan till och med tro att jag är uppskattad i alla fall av vissa… Men det är ju som jag skrev ovan, det är mer på en proffesionell nivå, och inte alls lika djupt/ärligt som skiner igenom via bloggen.

        Ungefär såhär, när jag kliver utanför jobbet vid dagens slut så är det också lite som att jag försvinner från samhället. Lite som att jag upphör att existera, eller som att jag existerar men bara för mig själv.

        Sedan ska man inte överdriva jobbet. Jag trivs, och jag tycker om många av mina arbetskamrater… oc jag tror kanske att vissa av dem tycker om mig med.. men så mycket mer blir det inte av det.

  3. Josefin said

    Man får ALDRIG hata sig själv. Alla är bra och värdefulla på sitt sätt. Jag blir så rörd av dina texter, fäller någon tår och tar åt mig, så in i helvete. Endel av dina texter träffar mig rakt i hjärtat, men jag mår bra av att läsa dom så otroligt sorgliga och hemska texterna. Styrke kramar!!!

    • Virulence said

      Får och får…. klart man får, klart man inte bör, men jag gör det oavsett emellanåt (det går inte alltid så långt som till hat, kanske inte ens sådär jätteofta, men med jämna mellanrum, som i dag t.ex.)

      Alla är bra och värdefulla… tja, kanske det, men det är ett väldigt relativt sätt att se på det. Bra på vad? Vardefull för vem? Oavsett vad man svarar på de frågorna så blir min nästa fråga: Spelar det någon roll? Spelar det någon roll för mig? Om jag är ”bra på att pilla mig i naveln” och ”värdefull för min chef som en fin statistik över en prestation” är det något som spelar någon roll för mig då? Är det något som gör mitt liv värt att leva?

      Jag överdriver litegrann, men poängen är att det som betyder något för mig, det jag vill få ut av livet, DÄR är jag inte ”bra”, DÄR känner jag mig inte ”värdefull”.

      Tack för din fina kommentar i alla fall. Jag menar inget illa med mitt svar, jag har bara svårt att ta till mig såna där saker normalt sett, och en dag som denna när jag mår än sämre än vanligt så kan jag det bara inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: