På något sätt blir det aldrig rätt

oktober 15, 2010

För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

11 svar to “På något sätt blir det aldrig rätt”

  1. and said

    Så frustrerande att läsa din uppgivenhet!! 🙂
    Hur förklarar man för en människa som förlorat allt hopp att det finns hopp?

    • Virulence said

      Tycker mig se människor ibland som uttrycker att de förlorat hoppet, jag har svårt att tro på det.

      Jag har hopp, jag har drömmar och önskningar, men jag har ingen tro. Som jag drömmer om kärleken, som jag hoppas att den där tjejen jag aldrig skulle kunna få skulle ha något ynka litet intresse för mig.

      Men jag tror inte på det. Det förblir ett hopp, en önskan och en dröm. Något jag kan förlora mig själv i när verkligheten inte lever upp till det.

  2. and said

    Jag tyckte mig också se människor som sa de förlorat hoppet, men tyckte alltid att jag själv hade de värst, ingen kom upp i min nivå av lidande, smärta och ensamhet, alla som sa dom va olyckliga ljög, dom visste ingenting om att må dåligt 😉

    Jag vet det är svårt, men snälla, för min skull, kan du inte försöka tänka en liten tanke varje dag om att det skulle kunna vara en bra idé att tro på en ljusnande framtid? Det är just när man börjar ta små steg i nya tankesätt som jag tycker man kan få hela sin värld att förändras. Visst är det som du säger att det finns en chans att du aldrig kommer att få uppleva nån kärlek i hela ditt liv men den där minimala chansen att du kommer få uppleva de blir större om man, bara i sitt innersta hos sig själv, sår tanken på att det kan ske, de finns en liten chans, det kan ske mirakel! Jag tror inte man behöver förändra världen eller sig själv, bara sina egna tankar, iaf till o börja med 🙂

    Hursomhelst, jag vet ju ingenting om dig eller vad du vart med om men jag tycker alla har jävla mycke rätt till att få va lyckliga och harmoiska, även DU!!!

    • Virulence said

      Jag menade det inte på det viset, och särskilt synd är det inte om mig. När jag skrev att jag tvivlade på att de verkligen förlorat hoppet så menade jag inte att det var för att ”jag verkligen gjort det” eller något i den stilen (vilket jag tycker ganska klart framgår av mina två sista stycken… men kanske missförstår jag dig och ditt första stycke helt enkelt bara hade med dig själv att göra).

      Hoppas gör jag, men när du pratar om att ”tro” på en ljusnande framtid så undrar jag bara… hur ska jag kunna göra det? Vad finns det för anledning för mig att tro på det? (som sagt, hoppas kan jag göra, men tro på det?) Och kom inte med någon vag anledning att ”det kan bli bättre” ”alla kan bla bla”. Vad finns det som gör att just j a g ska kunna t r o att det ska kunna bli bättre för m i g.

      Och med det sagt vill jag poängtera att i mitt vardagliga liv låter jag aldrig de här tankarna skina igenom, där försöker jag alltid vara trevlig och öppnar mig aldrig med de här tankarna, så där vet jag inte om jag kanske redan försöker, men det har jag isf gjort hela mitt liv.

      Att se anledningar att hoppas på framförallt då kärleken kan jag se hur många som helst… men förklara för mig hur jag ska kunna tro på det. För att jag ska kunna tro på det måste jag ju känna att det finns en möjlighet för mig att få uppleva den och det finns inget i mitt liv som någonsin pekat på att jag kommer få uppleva den. Så snälla, säg mig, vart ska jag finna den tron?

      Och jag vill poängtera att jag menar inget drygt med ”förklara för mig” eller ”säg mig…”, det är ärliga frågeställningar, och har du bra svar på dem så är jag bara tacksam för det.

  3. and said

    Nej, jag uppfattar inte dig som dryg 🙂
    Tror inte jag tänkte igenom riktigt innan jag skrev mitt förra inlägg, bara för att jag mår bra för stunden så blir det lätt att jag glömmer bort hur hopplösheten verkligen känns, det blir lätt så jävla fånigt när jag skriver, precis som nån jävla livscoach i metro som säger, le och var glad och positiv så ordnar sig allt, och det är ju förvisso sant, men inte så jävla lätt att tro på eller genomföra när man är down in black.

    Jag är inte gud och jag vet inget om dig och jag sitter inte på alla svar, tyvärr 🙂

    Men att hitta inre frid och harmoni tycker jag har varit viktigt för att kunna våga tro, när allt känns hopplöst, prova vipassana!

    Finns ju gott om berättelser om personer som lyckats vända hopplösa situationer trots att dom haft alla odds mot sig, läs biografier och låt dig inspireras 🙂

    Jag säger bara från djupet av mitt hjärta, utan dryghet och överlägsenhet på något sätt, snälla, låt inte bitterheten äta upp dig, det är inte värt det!

    Och det verkar som både du och jag läser in och tolkar undertexter i varandras texter som kanske inte ens finns där, låt oss enas om att det är rätt svårt att kommunicera ändå 😉

    • Virulence said

      Jag skrev ett rätt långt svar till dig för en stund sedan som bara försvann när jag tryckte på ”skicka kommentar”… helt ärligt efter att ha skrivit det rätt långa svaret som ändå tog sina minuter så tappade jag lite sugen att börja om.

      Men kort sammanfattat: ”Le, var glad och positiv..” gör jag ungefär redan när jag är bland folk och har väl så gjort större delen av mitt liv, det har inte direkt tagit mig någonstans. (jag menar inte med det att jag kommer sluta, bara att det inte finns några garantier för att det gör något bättre)

      Jag kan finna inspiration i berättelser om andra personer, men samtidigt förändrar det ju inget i min situation och i det jag precis skrev ovan, att det trots allt inte hjälpt att vara jag i hela mitt liv än så länge.

      Bitterhet vet jag inte, som sagt, bland folk försöker jag att ändå hålla något sken uppe, men väl hemma när tomheten tränger sig på är det svårt att inte emellanåt känna en uppgivenhet, en hopplöshet eller för den delen apati. När livet varit såhär i så många år, varför skulle något förändras i morgon om jag är mig själv när det inte gjort den under 1000+ dagar tidigare?

      Jag fortsätter nog att försöka, men många gånger när jag väl är hemma är det svårt att förstå varför jag ska göra det, vad det finns för poäng med det egentligen. Vad är det för skillnad på mitt liv den 7:e nov 2010 jämfört med 2008 eller 2006? … Jag vet inte…

  4. And said

    Mja…ja tror du e lite fel ute, jag känner sig såpass att jag vet att du har ett enormt behov av att förändra dina tankar.

    Vad är det du vill uppnå när du ler och är glad och försöker hålla skenet uppe som du inte får? Om man är depp och går runt och tvingar på sig att le och verka glad för att man tror att man kommer få bra kontakt med andra lyser det troligvis igenom, svårt å plocka fram leende ögon om man är ledsen, har man sedan förväntningen att ens fakesmile ska ge denna effekt blir man väl troligtvis besviken varje gång, vilket bara stärker ens negativa tankar om sig själv?

    Du säger att det inte förändrar nåt att läsa om andra, jag vill hävda att det gör det, dina tankar även om de bara sår ett frö till tro på förändring kommer ju göra skillnad, utan att du i början kommer märka det och jag vill påstå att den förminskade människa du är idag inte är du, du har ju troligtvis förtryckt och trängt ner den du egentligen är hela livet.

    Anledningen till att inget förändras i din livssituation är ju troligtvis för att du helt enkelt inte bryter dina mönster och provar nya metoder och förhållningssätt. Vet ju inte vad dina problem är, men om du har problem med social fobi så finns det ju organisationer och hemsidor som SPS och ÅSS där du kan träffa likasinnade och få hjälp och verktyg att jobba med social kontakt.

    Oavsett vad du har för rädslor, problem fobier finns det ju meditation, KBT-grupper, psykolog och säkert 1miljon andra metoder man kan börja gå på, det viktigaste är ju att man inte bara står stilla.

    Ta små steg, om du behöver träffa tjejer, prova nät-dejting om det är svårt med IRL-tjejer, börja med oatraktiva tjejer, bara prata, ha inga förväntningar, skaffa dig allmän vana, trubba av, små pyttesmå steg i rätt riktning, beröm dig själv för enormt pyttepyttesmå obefintliga framsteg.

    Man måste våga prova jävla massa sjuka grejer och våga misslyckas med allt, det är nyckeln till utveckling, till ett mindre grått liv. Gå emot dig själv och börja med små rädslor du har. Tänka att du är på botten och det kan bara bli bättre 🙂

    Du är ju antagligen en sån som bara ser, fokuserar och förstorar upp dina misstag och blundar för allt bra du själv gör. Öppna ögonen, din själ har legat i slummer allt för länge 🙂

    Jag har i mitt korta liv åtminstone lärt mig att man inte ska hålla med sånna personer som du, trots att dom vill de, du har en sjukdom, som jag också har/haft jag brukar kalla den neg-syndrom 😉

    • Virulence said

      Väl ute bland folk skulle jag ändå inte vilja påstå att jag fungerar så. Jag är sällan ”depp och tvingar mig att le” bland folk. Jag känner faktiskt ganska lite väl ute bland folk, men just därför är det också ganska lätt att försöka vara trevlig, för mitt i det så känner jag mig sällan deppig, jag tror faktiskt du skulle bli förvånad över hur väldigt sällan det är.

      Om jag för en kamp om dagarna så är det snarare för att jag är så totalt okompetent socialt sett, så riktigt värdelös på det, sällan för att jag är deppig eller mår dåligt. Illamåendet brukar infinna sig först när jag är mer i ensamhet..

      Att läsa om förändring gör ingen skillnad. Att tro på det däremot kan säkert göra en skillnad… men då är vi återigen där som i kommentarerna ovan… hur ska jag kunna tro på det? Vad har jag för grund för det annat än en massa laladrömmande. Det finns inget i mitt eget liv jag kan greppa tag i och peka på att ”just därför” kan jag tro på det här.

      Det ligger säkert mycket i det kring att/varför få saker förändras…

      Jag är inte på botten. O nej, jag är faktiskt ganska långt därifrån, jag har mått så oerhört mycket sämre än jag gör just i dag. Och ibland kan jag faktiskt fråga mig själv. Om jag skulle ställas inför ett riktigt stort misslyckande, skulle jag DÅ hamna på botten igen? Även om jag är en bit därifrån så ser jag det inte som omöjligt… och då kan jag säga att då spelar jag med höga insatser… Jag vet alltså inte ens om jag klarar av/ kan hantera ett riktigt stort misslyckande i dag.. Kanske kan jag, men jag vet inte hur man gör… precis som med mycket annat.

      Jag kan se bra saker jag gör, och jag vill gärna tro att jag har många positiva egenskaper. Problemen är väl dels att mina totala misslyckanden gör att jag många gånger kan känna att… vad spelar de positiva egenskaper just jag har för roll? De leder ju inte till något direkt vare sig vad det gäller vänskap eller kärlek.

      Och nästa problem är väl delvis vad du är inne på. Om jag gör 10 bra saker så kan jag absolut ta till mig av det och känna mig duktig. Men gör jag ett misstag, en dålig sak, så kan jag må väldigt väldigt dåligt över det, och då är de där 10 bra sakerna helt och hållet glömda sedan.

      Du får skriva precis vad du vill för min del, jag tar inte bort några kommentarer och det är faktiskt väldigt få som ”håller med mig”, även om det inte handlar om svart eller vitt eller päron eller äpple. Du får tycka och tänka precis hur du vill och formulera det precis hur du vill, går du över någon gräns så lär du nog märka det, men jag har högt i tak. Så har du någon form av intresse (eller tålamod) att kommentera i min blogg så är det fritt fram, oavsett innehåll.

  5. And said

    Jag tycker det är intressant, att prata med dig känns ungefär som när mina bra tankar argumenterar med mina dåliga tankar och det har varit bra träning för mig att försöka orka stå emot fast jag hållit med om det du säger, så jag får tacka för denna lilla övning, även om de ju inte förändrar något i din situation.

    Hur som helst, jag är/har-varit löjligt mycket social fobiker och socialt inkompetent men social fobi och social inkompetens är en relativt lättbotad sjukdom, i förhållande till typ canser och ALLA kan bli mer eller mindre botade från detta så pass att de kan leva helt normala liv, bara man våga prova och misslyckas med alla de metoder som finns .slut

    Du får ha de så bra du kan och jag kommer nog fortsätta kommentera din intressant blogg i fortsättningen!

    /And

    • Virulence said

      Det kan säkert finnas en hel del likheter mellan mig och dina dåliga tankar, men jag tycker också du verkar ha dragit en del slutsatser om mig som kanske inte riktigt stämmer fullt ut, så jag tror det finns en hel del skillnader med.

      Ha det så bra du med fortsättningsvis, och du är välkommen att kommentera, men jag bloggar lite sporadiskt (som du kanske märkt). Ibland blir det ett par inlägg på ett par dagar, ibland inlägg med någon månads mellanrum… det beror helt och hållet på vilket behov jag har att skriva av mig och ventilera mina tankar/känslor.

  6. And said

    Ja, jag tror också jag har dragit många förhastade slutsatser om dig, vi gör alla våra misstag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: