Ibland känns det rent fysiskt, vissa dagar mer än andra, en dag som den här till exempel. Den där saknaden efter kärleken, efter närhet, efter att ha någon. När det känns som om kroppen försöker tränga sig ut genom huden i längtan efter att få vara nära någon, när jag målar upp bilder av att få komplimanger av någon, att vara åtrådd av någon, vara just den som en annan människa vill vara med, vill ha.

Tomheten i min lägenhet väller över mig, som en inredd isoleringscell jag är fri att lämna för vilken isoleringscell som helst, varför inte den utanför dörren? Mitt liv existerar bara för mig själv, det finns inte någon som längtar efter mig, ingen som väntar på mig, ingen som saknar mig, det finns inte någon som jag kan dela med mig av mitt liv till.

Vissa dagar känns livet så tomt och jag inser hur oerhört galet mycket jag trängtar efter kärleken, efter att få dela allt med någon. Det är helt sinnessjukt vad lite andra saker kan betyda… och det känns lite sorgligt att se tillbaka på sitt liv som totalt oeftertraktad, som någon som ingen vill vara med. Hur skulle en tjej någonsin kunna tycka om någon som mig.

At the moment

november 23, 2014

Jag skriver ganska sällan på bloggen just nu. Det har mest att göra med att jag aldrig känner att jag har energi, ork till att skriva. Ibland känner jag att det finns saker jag skulle vilja få ur mig men energin finns helt enkelt inte där. Utöver det har jag mått lite sämre i allmänhet de senaste veckorna, eller om det kanske är senaste månaden.

Livet känns väl mer eller mindre alltid ganska meningslöst, men den senaste tiden har de känslorna varit än mer framträdande. Jag känner dessutom ganska stark ångest över vissa saker för tillfället vilket brukar få min dödslängtan att växa, en dödslängtan som i viss mån redan blivit mer påtaglig av mitt mående. Den där ångesten och illamåendet är helt enkelt ingen bra kombination av känslor.

Så livet just nu och den senaste tiden består mest av att kännas poänglöst/meningslöst och att känna sig som en totalt värdelös människa.

 

De senaste ungefärliga 20 månaderna har gått åt till att pränta in i mitt huvud hur värdelös jag är, hur jag saknar kvaliteter som människa, eller om det finns några hur de inte spelar någon roll. Månaderna innan hade jag faktiskt börjat tro på att någon kunde inte bara tycka att jag hade kvaliteter, utan även älska mig för dem, vilja vara med bara mig på grund av just den jag är. Det må ha varit små små steg jag tog framåt hela tiden, men jag började tro på det, började våga ta för mig mer, och mådde rätt så bra.

Den människa jag är, min personlighet, den har jag tvivlat på så länge jag mått dåligt. d.v.s. ungefär sedan jag gick ut skolan.

Jag har börjat inse att det är nog likadant med mitt utseende. När jag var liten tänkte jag inte alls på det, jag reflekterade inte över hur jag såg ut utan jag var som jag var och hade inga problem med det.
I dag tittar jag mig sällan i en spegel. Det kan hända att jag tittar i en spegel, till exempel ”står mitt hår åt alla håll?”, ”har jag något sår någonstans”, ”ser rakningen okej ut”, men jag tittar väldigt sällan på vad det är för människa som tittar tillbaka. Men jag märker, när jag ser någon bild på mig själv, när jag ser mig på någon video eller liknande, eller de få gånger jag tittar i en spegel och ser personen som tittar tillbaka att… jag avskyr hur jag ser ut.

Tvivlet över mitt utseende har nog inte varit lika markant förut som över den person jag är även om jag nog kan säga att det har dykt upp tillfällen där jag grimaserat när jag väl sett mig själv. Det är samma här, månaderna som föregick de 20 månader som nu har gått så började började jag till slut tro på de komplimanger jag fick även för mitt utseende och egentligen känns det som det spelar ganska liten roll. För finns det bara en person som älskar mig för den jag är, som jag själv älskar så mycket, som dessutom uttrycker så snälla saker om hur jag ser ut… då spelar det inte så stor roll vad majoriteten av resten av planeten tycker.

Tyvärr varade det ju inte för evigt och tyvärr var det väl sannolikt den enda chans jag kommer få som jag schabblade bort. Att veta att när en person fick det att låta som att jag var hennes livs stora kärlek, och när hon sa så snälla, stora ord, när hon så ofta pratade om den framtid tillsammans hon drömde om… inte ens då kunde jag lyckas, inte ens då räckte den person jag är till. Och det är klart, de orden kan ju ha varit bara resultatet av någonting just där och då, som en tillfällig sinnesförvirring från hennes sida.

Det är ju egentligen det mest logiska, för varför skulle någon som jag, någon som aldrig varit älskad på det viset helt plötsligt vara den enda som en annan person vill vara tillsammans med?

Jo en förklaring är för att det inte var riktigt sant, eller för att det bara var sant just för den korta stunden. Hade jag fått veta det så hade det varit så mycket enklare, å andra sidan är det väl inte så enkelt att veta för henne heller att de känslor hon uttryckte bara var tillfälliga, att även fast det kändes som att hon ville vara med bara mig, att det var mig hon drömde om en framtid med så var det inte riktigt på riktigt, det var bara resultatet av andra omständigheter.

Inte ens det är logiskt, för varför skulle någon någonsin få känslor för mig? Men det är mer logiskt att det var något tillfälligt där och då som gick över med tiden för henne. För vem fan skulle vilja ha någon som mig?

Kalops

november 7, 2014

Jag lever ju som sagt med en enorm trötthet nuförtiden, men den här dagen slår någon sorts rekord. Det är nog att bli slut av att bara finnas till, men att inleda jobbet med någon form av totalt kaos följt av en mindre vardagssyssla gör att jag nu sitter här och känner att jag knappt orkar ta mig till sängen bara för att kollapsa i den. Klockan närmar sig middagstid och jag känner att jag borde göra något att äta så snart som möjligt bara för att få i mig någonting för… det känns som att jag kan somna precis när som helst.

Den här tröttheten och kraftlösheten i kroppen gör bara att jag känner ett större behov av närhet, hur skönt det skulle få vara att få slappna av tätt intill någon…

Men jag… jag orkar inte tänka mer… orkar inte formulera fler ord…

Det är ändå väldigt svårt att komma ifrån den där känslan. Att den där eviga drömmen jag har om kärleken kanske aldrig kommer bli sanning. Det är svårt när jag ser tjejer jag har haft.. eller har, känslor för, när jag hör ord som yttras, när jag ser bilder, när jag tänker och dagdrömmer. Det är svårt i sociala tillställningar när folk använder ord som ”vi”.

Svårast är det nog ändå när det är tankar och känslor som rör tjejer jag har känslor för. Att inse att de aldrig skulle kunna känna på samma sätt för mig, att inse att de aldrig skulle vilja dela vardagen med någon som mig. Det är sådana dagar som det är lättare att sjunka ihop med kroppen, fälla ned blicken i marken och notera de gruskorn jag sparkar framför mig. De dagar då livet känns lite extra meningslöst.

Det är det enda i livet jag verkligen vill, att få älska och vara älskad av någon, ha ett fint och lyckligt förhållande… att få uppleva kärleken. Jag skulle kunna försaka i princip allt i mitt liv, lämna saker bakom mig för det. Då är det också lätt att fråga sig, varför ska man leva när det enda som man verkligen verkligen drömmer om, åtminstone så starkt, är till synes omöjligt?

Avslutningen av den här veckans vardagar blev som väntat väldigt känslopendlande. Den innehöll… vi kan kalla det för en social tillställning, vilket emellanåt är trevligt, och emellanåt oerhört ångestladdat. Just det jag var på nu har jag bara varit på en gång tidigare, jag tänkte inte så mycket på det, men jag började fundera exakt när det var och det fick ett väldigt klart svar i en av de jobbigaste stunderna.

Det var ungefär två år sedan. Det var väldigt lätt att komma ihåg när jag med ångest smet iväg för att få ett par minuter att andas… då kände jag igen känslan, situationen, men även tidpunkten. Jag kommer ihåg det så klart för att det var när jag hade kontakt med Henne. Jag skrev till henne där och då om ångesten, hon läste och försökte förstå. Det var fint.

Det dyker upp många ögonblick under sådana dagar där jag kan inse hur jag hatar den människa jag är, hur okapabel jag är.

Det uppstår många jobbiga situationer, inte bara sånt som ger mig ångest, sånt jag har svårt att hantera (även om väl det mesta egentligen på ett eller annat sätt kan kategoriseras under det) men även bara att se en av de personer jag har haft/har känslor för i sådana situationer.

När jag inser hur extremt osannolikt det är att en tjej som hon skulle ha något som helst intresse av någon som mig. Men att se henne le, se henne uppklädd, se henne ha roligt… det får mig bara att känna saknaden av att ha någon som henne vid min sida. Men det blir också så tydligt, varför skulle hon vilja ha någon som mig? Vad skulle jag kunna erbjuda?

Den frågan är kanske felställd, jag känner att jag har väldigt mycket att erbjuda, väldigt mycket att ge, men vem på den här planeten skulle vara intresserad av det just jag har att ge? Av den människa jag är. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag skulle kunna ge om det inte är någon som skulle vilja ha just det.

Och varför varför varför skulle någon någonsin få för sig att vilja vara med någon som mig?

Saknaden av kärlek har varit väldigt stark de senaste veckorna. Tankar på hur mysigt det skulle vara att ha någon att dela livet med, att få vara nära, att få älska och känna sig älskad av. Tankar på hur livet i kontrast till det ser ut, hur omöjligt det känns att någonsin nå dit, att någon någonsin skulle känna så för mig.
Gud vad jag har trängtat efter närhet under de här veckorna. Om jag normalt har ett stort närhetsbehov så har det varit än mer påtagligt senaste tiden.

Det är dessutom en väldigt stress- och ångestfylld vecka jag är inne i nu. Den här arbetsdagen var extremt påfrestande. Den här dagen gav mig också en stämpel, ett bevis på vilket vrak jag blivit det senaste 1,5 året. Jag skulle inte ta illa upp eller ta det personligt men…. jag vet hur jag fungerar. Jag ser det som ett misslyckande, jag känner mig värdelös. Jag kan inte prestera och det spelar ingen roll hur omgivningen ser på det, det känns inte okej ändå. Jag känner mig värdelös.

I morgon blir väl en lite lugnare dag (kanske, det är inte helt säkert, men förhoppningsvis), men sedan avslutas arbetsveckan med en väldigt stor mental utmaning/påfrestning. Jag är rädd att det kan bli rätt jobbigt… eller, väldigt jobbigt.

När min trängtan efter kärlek varit så stark under en period så blir den enorm när jag har en jobbig vecka, jag skulle så gärna vilja ha någon vid min sida att få andas ut tätt intill.

I stället får jag spendera tid med mina tankar, de som bryter ned mig bit för bit.

How to life?

september 23, 2014

Den här dagen är verkligen verkligen inte bra. Den utspelade sig väl till en början snarlikt många andra dagar (vilket väl i och för sig inte är ett gott tecken) men slutet av arbetsdagen knuffade mig över en jobbig kant.

Jag kan ha många jobbiga känslor som också är jobbiga på olika sätt, men det var längesedan jag hade såhär mörka tankar. Det är en dödslängtan som nästan gränsar till… något mer än det. Orken har ju varit slut i ungefär ett och ett halvt år, men nu vet jag inte ens om jag vill längre.

Livet känns som en enda lång utdragen tortyr. Jag avskyr det, och jag avskyr mig själv som är så jävla dålig på att leva, på att fungera som människa. Jag hör inte hemma någonstans, är totalt ointressant och saknar förmåga att vara något annat.

Dödslängtan är så stark nu i eftermiddag, och den kom så plötsligt. Jag vill inte det här längre, varför lida år efter år efter år efter år?

Jag har ju inte ens längre ork för mina tafatta försök att fungera som människa, för mina tafatta försök att leva ett liv.

Jag undrar hur mitt huvud kommer må ikväll. Jag hade ätit nog lite innan middagen, och nu har jag ingen aptit så middagen blev halvhjärtad i bästa fall. Sånt brukar ge mig huvudvärk.

Vad det nu spelar för roll egentligen…

Du är den finaste jag mött!

september 20, 2014

I mitt sovrum har det legat ett litet block. Det användes en del när jag flyttade in i den här lägenheten, men efter det så har jag knappt använt det. I snitt kanske lite mer än en gång per år eller något sådant. I dag behövde jag använda det och skulle riva ut en sida att skriva på men påmindes då om en fantastiskt fin tid och den jobbiga saknaden.

När hon varit här en helg så hade hon vid något tillfälle skrivit i det blocket. Några sidor bakåt var det ett hjärta ritat med texten ”Puss” inuti det, ytterligare några sidor bakåt stod det ”Puss!”. Jag undrar om hon tänkte att jag ju mer jag skulle använda blocket skulle se hennes meddelanden. Just de två meddelandena minns jag att jag såg nästan direkt, bara någon dag senare. I dag märkte jag däremot att hon skrev mer… Små meddelanden med flera sidors mellanrum, ytterligare något hjärta ritat, texten ”Du är allra finast”, ytterligare något hjärta och så småningom alldeles i slutet av blocket texten som står i rubriken följt av ett hjärta.

”Du är den finaste jag mött!”

Jag kan knappt beskriva vad jag kände när jag läste det. När jag läste det såhär 1,5-2 år senare. Jag saknar henne så mycket, saknar oss, saknar så underbara stunder med henne. Hon fick mig att känna mig älskad för den jag var, hon fick mig att känna mig precis så unik som orden ovan antyder. Att av alla människor hon kommit i kontakt med så var det mig hon ville vara tillsammans med, ingen tvekan.

Hon fick mig att börja tro, hon fick mig att börja våga, att vilja mer… det gick sakta sakta, med små steg, men hon gav mig liv, energi, glädje.

Men skulle kunna säga att…. hon var den finaste jag mött…

Mina tankar vandrar i tankekedjor, i cirklar som jag känner igen. Det kan börja med saknaden av henne, allt det fina vi hade, alla fina ord hon sa.
Så kan det fortsätta till insikten om att hon faktiskt inte ville ha en framtid med mig, hon var beredd att riskera allt vi byggt upp, allt hon lovordat, hon var beredd att förlora mig… då är det svårt att kritisera om hon var så bestämd att göra ett annat val.
Så kan jag svänga till funderingar om varför hon då yttrade alla ord innan det där ögonblicket där hon valde bort oss? Varför behandla mig som att jag var så lite värd för henne när hon uttryckt precis raka motsatsen?
Men då kan man också fråga sig, alldeles oavsett det, varför skulle hon ha funderat något på mig? Något på oss? Om hon nu var så bestämd om något annat. Hon behövde inte alls fundera på mina känslor, mina tankar, vad jag ville, vad hon själv hade sagt till mig, vad hon fått mig att tro.

Hon gjorde vad hon trodde var det bästa valet för sin del utan någon tanke på mig. Oavsett om jag kände mig uselt behandlad så är det svårt att kritisera… Det finns många frågor jag kan ställa mig, många saker jag tycker hon skötte på ett sätt som jag tycker var sisådär… men egentligen spelar det ingen roll (jag skriver de där orden trots att jag inte kan släppa det). Det spelar ingen roll för hon försökte göra vad som var bäst för henne, och i några sådana framtidsplaner ingick inte jag. Hon hade ingen skyldighet att varken inkludera mig i de planerna eller behandla mig på ett sätt som jag tyckt varit rättvist. Hon hade ingen skyldighet att prata med mig, all tid och alla känslor investerade gav ingen skyldighet att göra något.

Jag måste lära mig det, människor är fria att göra väldigt många saker…. och fria att inte göra många saker.

 

Utöver henne tänker jag mycket på andra tjejer jag har haft känslor för… och jag tänker mycket på kärleken i allmänhet. På den totala avsaknaden av det, på den enorma tomheten, på alla som alltid träffar någon förr eller senare.
Jag tänker så oerhört mycket på närhet. Jag tänker på ord som folk brukar yttra, att man inte kan överleva utan närhet, att man skulle bli galen utan närhet, att vad vore livet utan närhet… jag tänker på sådana uttryck och jag tänker att det är nog sant.

Min kropp känns så fysiskt svag just nu och jag tänker på hur det skulle vara att få krypa tätt intill någon och kan nästan känna hur mycket energi det skulle ge. Jag målar upp bilder av dagar där man vaknar tätt intill någon, spenderar dagar nära tillsammans och till slut också somnar tätt intill varandra.

Jag hatar det här livet, och jag hatar den människa jag är.

Under några månader förra året efter att hon valde bort mig förra året så lyssnade jag rätt mycket på en låt och tänkte på henne… egentligen lyssnade jag på många låtar, gjorde många saker och tänkte på henne.

Men just den här låten fanns det saker att ta på, saker att relatera till… det fanns dock en poäng i den som jag antog inte skulle bli sanning… men som jag på något sätt önskade att hon hade fått veta. Indirekt kan man säga att hon har fått veta det, men inte alls på det vis, inte alls i den kontext jag önskat.

Nu utspelade sig saker och ting på det viset ändå… och när jag fick veta det för några månader sedan så tänkte jag faktiskt på den låten.

Hon verkade inte så glad över min kärlek, hon verkade bli lite störd av det faktum att jag inte kunde komma över henne. Det får man kanske förstå, för det är ju sånt som människor gör, går vidare.

Hon släppte taget om mig, uttryckte osäkerhet först, förklarade att hon fortfarande var kär i mig några månader senare men… i slutändan, ju mer tid som gick så blev det nog ganska uppenbart för henne hur hon inte skulle vilja ha någon som mig.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. För det får det att kännas som om det aldrig var riktigt på riktigt… som om hon aldrig hade kunnat vilja vara tillsammans med någon som mig i längden. Precis sådär som det alltid är. Mig kan man inte älska, mig vill man inte vara tillsammans med, mig vill man inte ha en framtid med.

Jag försöker ibland tänka att det var på riktigt, att alla stora kärleksförklaringar, allt hopp hon uttryckte om en gemensam framtid, när hon uttryckte att hon aldrig känt för någon som hon kände för mig… jag vill tro att det var på riktigt, att det inte bara var något infall från hennes sida. Att det faktiskt går att känna så även för ett missfoster som mig.

Men det är så svårt att förstå hur hon kunnat känna alla de starka känslorna och inte vara beredd att kämpa mer för det… inte vara mer rädd om det. Förutsatt att det var på riktigt.

Även nu när jag skriver om det så slits jag mellan att försöka att inte tänka på just den känslan att det inte var på riktigt och att drömma tillbaka till det där fina när hon faktiskt hade övertalat mig om att hennes kärlek var totalt utan tvivel, så totalt självklar.

Jag mår nog fortfarande lika dåligt, men jag börjar finna mig i den där gamla känslan av att jag inte är menad för någon, att det faktiskt inte går att tycka om mig på det sättet, att en tjej som hon inte skulle tycka om någon som mig… det måste ha varit någon märklig sinnesförvirring.

Tystnaden och mörkret som jag sitter i nu är där jag hör hemma. Det ska inte finnas någon som saknar mig, som vill spendera sin tid med mig och drömmer om en framtid med mig. Det… det är bara så oerhört korkat att ens tro det.

Förra veckan var fylld av ångest. Den här inleddes väl i samma tema, men i slutändan tog tomheten över, ensamheten. Medan jag varit borta hade en av de personer jag tyckte om mest på jobbet slutat. Det blev märkligt, Att ha spenderat en massa tid i ensamheten hemma och sedan komma tillbaka till jobbet och gemenskapen också… saknas en väldigt fin människa där.

Det kändes än mer tydligt när det utbyttes en del artighetsfraser, som om jag inte riktigt släpps in. Då hjälper det inte att jag inte vet hur jag själv ska ta mig in, och om någon håller lite avstånd så vill jag ogärna tränga mig på, då tar jag bara ytterligare ett steg tillbaka för att inte störa.

Tydligast blev det när en av de personer jag tycker jag stått närmast under de år jag jobbat där (och en person jag faktiskt öppnat mig lite lite lite inför med att jag inte mått jättebra) kom fram och frågade hur det var… en ren artighetsfråga som jag svarade på och ställde ungefär motsvarande tillbaka. Innan hon hann säga något så avbröt någon, hon tappade tråden och diskussionen var över.

Det känns som om det blir så ytligt. Hur är det, vad har du gjort, korta artiga svar… Ibland när jag ställer frågan så önskar jag att motparten berättade mer än bara det där korta, att jag fick komma lite närmare.

Hon var bra på det, hon den relativt nya som nu slutat.

Det är en märklig känsla. När magen gör ont av både ångest och hunger. Jag vet att det borde hjälpa lite att äta något, men ångesten gör att jag inte är sugen på någonting. Jag känner känslan, hunger, men jag är inte sugen på någonting. En oerhört dålig kombination av känslor som bara stjälper varandra.

En tisdagskväll

september 2, 2014

Livet känns väldigt ensamt och ångestfyllt just nu och det får mig bara att sakna henne mer. Tankarna på hur öppna vi var med varandra, hur vi delade allt, stort som smått, jobbigt som roligt…. och att få känna sig älskad. Jag saknar henne så mycket, saknar det vi hade.

Jag ser mig själv i spegeln efter jag har duschat och förstår inte hur någon någonsin skulle vilja ha det jag ser. Jag kommer ut i en lägenhet som är mörk och tyst… allt känns väldigt tomt, väldigt ensamt. Jag känner mig så totalt misslyckad, som att jag aldrig åstadkommit något av värde, som att den människa jag är, de kvaliteter jag har är totalt poänglösa, vem vill ha något med en sådan som mig att göra? Vem skulle se ett intresse i någon som mig?

Livet känns verkligen oerhört meningslöst. Vad är syftet med att fortsätta leva? Jag har inget svar på det… inget svar annat än ett ogrundat och naivt hopp.

Klockan har nästan slagit tolv när jag inser att jag måste gå ut en snabb sväng. Jag gör mig i ordning lite snabbt och öppnar det ena köksfönstret egentligen bara för att höra om det regnar, det är så mörkt ute att det är svårt att se. Det verkar inte regna, men jag känner att luften är kylig, att den är frisk. När jag väl kommer ut i luften så njuter jag, det är kyligt men på något sätt är det bara skönt, och det gör att luften känns så oerhört frisk.

Jag inser då att när jag nu varit ledig och inte varit tvungen att bege mig utanför dörren så… så är det precis så jag har levt. Senast jag var utanför dörren var när jag kom hem i fredags. Efter det har jag inte lämnat lägenheten, och eftersom den värsta sommarvärmen har lagt sig så har jag inte ens haft något fönster öppet under den här tiden. Det blir nästan som en aha-upplevelse att det finns frisk luft, och även fast det är tyst ute under den korta stund jag lämnar lägenheten så blir även ljudet av utomhus en aha-upplevelse.

Det får mig ändå att inse saker om mitt eget liv, om innehållslösheten och om mina egna oförmågor.

Veckan som skulle vara bra

augusti 26, 2014

De första veckorna tillbaka på jobbet gick bra. Men sedan kom ett litet bakslag. När det blir sådär tydligt hur jag värderar det, hur jag värderar människorna där, och hur lite involverad/delaktig jag är. Diskrepansen mellan hur mycket jag tycker om vissa av mina kollegor, hur viktiga de är för mig och hur de känner för mig blir ibland alldeles för tydlig.

Det har gjort att ensamheten varit mer påtaglig igen, jag har känt mig rätt ensam den senaste tiden. Jag har saknat henne väldigt mycket och jag har haft en större dödslängtan än vanligt.
Just den här veckan har också orsakat väldigt mycket ångest, och gör det fortfarande. Tre saker skapade enorm ångest, en sak klarade jag mig undan, de andra två kommer jag inte klara mig ifrån… och det får mig att må väldigt väldigt dåligt.

Just den här veckan skulle bli ganska skön. En lite jobbig sak var väldigt självklar, och den kunde jag leva med. De andra två sakerna däremot skapade betydligt mer ångest, den ena av dem var det jag klarade mig undan, men inte den andra. Så den här veckan som skulle vara lugn och skön och innebära en del återhämtning består nu av ångest, alltifrån lite till väldigt mycket. Men ju längre veckan går, ju närmare det jobbiga jag kommer så lär nog ångesten bara bli än starkare.

Den senaste tiden har varit sisådär. Att börja jobba igen kändes bra, även om jag tycker om vissa saker med ledighet så blir det som jag varit inne på tidigare ensamt, tomt och leder till rätt många tänkar och väldigt mycket saknad. Att börja jobba igen och få träffa någon levande människa som man dessutom tycker om var väldigt skönt.

Däremot kan det vara lite jobbigt att höra vad folk har gjort, att sedan jämföra med sitt eget liv, drömma om något annat och känna sig misslyckad. Det uppstår även ibland en del situationer där det rätt tydligt framgår hur obetydlig jag är. Ibland när jag har det väldigt trevligt på jobbet med någon kollega känns det nästan som om jag är nära den personen… jag vet inte, det är nog en grov missuppfattning av allt som jag måste lära mig att bli bättre på. Allt det där kan bli väldigt tydligt när två kollegor pratar med varandra och man inser hur liten del man egentligen är i personernas liv. Det är fullt naturligt, jag säger ingenting annat om det, men ibland måste jag försöka sluta tro något annat. Det är personer som trots allt pratar med mig, jag borde vara tacksam nog över det.

Så dyker stunder upp, där jag saknar henne, där jag tänker tillbaka för mycket, återgår till ifrågasättandet av hur hon kunde göra som hon gjorde där för nästan ett och ett halvt år sedan, hur hon kunde yttra de ord hon gjorde och sedan behandla mig som hon gjorde, få mig att bli så betydelselös, totalt komma över mig. Egentligen är väl det vad som är normalt. Människor kan yttra de största kärleksyttringarna och sedan några månader senare ha gått vidare, känna helt annorlunda och inte vilja ta i samma människa ens med tång. Om nu människor kan komma över varandra relativt snabbt så borde det ju rimligtvis vara oerhört enkelt att komma över någon som mig.

I och med alla sådana tankar så har jag fastnat mycket i hur omöjligt det är att tycka om mig, hur totalt värdelös jag är… Det spelar ingen roll vad jag drömmer om, det spelar ingen roll hur bra jag skulle försöka ta hand om den som vågade satsa på mig, för om ingen vill ha mig så är det ju bara teori. Vad spelar det för roll om jag är snäll om ingen vill ha just min snällhet? Vad spelar den person jag är, de egenskaper jag har för roll om de är totalt oattraktiva?

Efter alla tankar på henne hörde jag en tjej på jobbet som jag haft känslor för (”haft känslor” är ju ett relativt uttryck så som jag fungerar) prata om tveksamheter i sin relation. Det lämnade mig inte oberörd.

Och här sitter jag, i min lägenhet, hoppas på att någon gång få chansen, att verkligen få försöka vara bra för någon… men med en vetskap om att det aldrig kommer hända. Livet känns inte alls roligt att leva just nu, och jag ser verkligen ingen mening med livet alls för stunden. Jag ser kanske rätt sällan meningar med livet, men jag brukar åtminstone ha ett litet hopp om något… men just nu är även hoppet väldigt begränsat.

Min tro är inte bara obefintlig, den är motsatsen till en tro, den har övergått i en vetskap om att det aldrig kommer inträffa, effekten av det är att det sakta sakta även kväver mitt hopp. Åtminstone för tillfället.

Sommarkänslor

juli 24, 2014

Mitt behov av närhet har varit lite extra stort den senaste tiden. Samtidigt har känslan av ensamhet bara växt sig starkare och starkare. Vad som är hönan och ägget den här gången är svårt att säga. Även om jag nog började med en trängtan om närhet så är det en svår gränsdragning att säga om avsaknaden av närhet får mig att känna mig mer ensam eller om ensamheten får trängtan efter närhet att växa sig starkare, till en sorts behov, något jag måste ha, något jag behöver, men inte får.

Även om det kanske började med trängtan efter närhet så är det nog en blandning av båda delarna, det ena leder till det andra som leder till…

Sommaren är en jobbig period när man börjar känna såhär och när man lever ett rätt ensamt och innehållslöst liv. När det inte finns något eller någon som håller tankarna i schack så kan de lätt vandra… och sommaren, som är en tid då man ska ha kul, då man ska njuta av livet. Jag har svårt att göra det på egen hand. Jag är en ensam människa som inte är skapad för att vara ensam, jag har behov som inte funkar i ensamheten.

Jag kan försöka sysselsätta mig, göra saker själv för att spendera tiden, få klockan att gå, och i bästa fall så lyckas jag fördriva tiden utan att tänka alltför mycket på det liv jag lever eller hur jag mår.

Problemet är bara att även om jag lyckas med det, även o jag lyckas spendera tiden utan att tänka för mycket så hinner både tiden och tankarna ifatt mig. När jag inser att snart har sommaren gått och inte heller den här sommaren har jag fått uppleva med en känsla av ”åh vilken härlig sommar”.

Min enda riktigt stora dröm här i livet är kärleken, men den senaste ungefärliga veckan har jag insett att i den drömmen finns det även många mindre drömmar. En av de drömmarna jag tänkt på under den här veckan är just att i vuxen ålder få uppleva just den känslan, känslan av att ha fått uppleva en fantastisk sommar, att ha haft kul, att ha fått spendera den med någon man tycker om väldigt mycket.

Man vet ju aldrig när man dör, hur många somrar till man får uppleva, men det är en sådan sak, en sådan känsla jag skulle vilja få uppleva innan jag dör.

Tyvärr finns det ju inga garantier här i livet för någonting.

You

juli 12, 2014

Den slår till lite extra hårt ibland, den där saknaden. Nog för att jag tänker på henne ofta, men ibland känner jag saknaden fysiskt i kroppen. Jag undrar hur hon har det, hur hon mår, hur hennes liv ser ut, vill få höra hennes röst, ha henne nära, få en kram av henne, få krama om henne.

Saknar jag henne eller saknar jag någon? Svaret känns väldigt enkelt att det nästan hela tiden är henne jag saknar. Men grejen är ju att även om jag saknar någon så är det hennes ansikte jag ser framför mig, hennes röst jag hör, hennes kropp jag känner.

Det dyker upp ögonblick i mitt huvud från de månader vi hade tillsammans. Små saker hela tiden. Som ljudet av snön under hennes fötter när hon ringde mig när hon var ute på promenad. Jag kan inte sluta tänka på vad som hänt om hon valt annorlunda där i mars förra året… eller om hon bara valt att prata med mig om allt i stället för att fatta ett beslut som involverade mig utan att prata med mig först. Hur hade våra liv sett ut i så fall?

Grattis

juli 10, 2014

I början av förra året så föreställde jag mig att när Hon fyllde år så skulle vi spendera den dagen tillsammans. Så blev det som bekant inte men jag tittade ändå på om jag kunde skicka något till Henne… vi hade trots allt fortfarande kontakt, mina känslor för Henne hade inte ändrats någonting och… jag ville ge Henne någonting. Jag tvekade lite för jag visste inte hur Hon kände inför det, dessutom fyllde Hon år på en helgdag vilket gjorde att det jag funderade på troligtvis inte hade nått Henne den dagen. Det slutade med att jag bara skickade ett grattis och hade ångest över det… en ångest som sedan också förstärktes…

Av någon anledning kollade jag upp samma/liknande sak i år… i fjol fanns det lite mer logik när vi ändå hade rätt regelbunden kontakt… Men på något sätt kunde jag inte låta bli att titta efter rätt långt i förväg i år med. Nu har vi dock i princip ingen kontakt, inte haft det på ett par månader… och även när vi hade kontakt då så var det lång tid innan förra gången vi hade kontakt. Senaste gången där för ett par månader sedan så kändes det dock som att hon bröt kontakten med mig, för att sedan söka kontakt igen (??) i princip direkt efter, för att sedan kort efter det avbryta kontakten utan ett ord. Jag förstår inte riktigt det hela, men jag tror inte det vore så passande om jag skickade något.

Egentligen var det inget avancerat jag tänkt mig, men något jag vet att hon tycker om, och något jag nu i år såg som var så fint… fint på flera sätt.

Men i år finns även problemet att… jag vet inte vart hon bor, vilket gör det svårt att skicka något… Jag tror att rätt mycket har hänt i hennes liv under den tid jag inte varit del av det, bland annat det som gör att jag inte ens vet vart jag skulle skicka något för att det skulle nå henne.

Och egentligen återkommer ju hela tiden frågan… varför funderar jag ens på det här? Det vore olämpligt och korkat och… meningslöst. Skulle hon ens bli glad om hon fick någonting och såg att det var ifrån mig?

Jag tvivlar…