Hej, hur är det?

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

Fel

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.

Tystnaden och jag

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Att vara ett monster

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Ibland har jag inte förmågan att släppa taget, men oftast är det viljan att göra det jag saknar

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta ”ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Självförakt… vad härligt det är med helger

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det gör ont, jag vet varför, men jag kan inte ens förklara det för mig själv

Det känns som jag behöver få ur mig något, jag känner mig fylld av en obehagskänsla jag bara vill släppa ut, men jag vet inte vad det är. Jag tror jag vet vad det rör sig om, men jag kan inte klä känslan i ord.

Ensamheten växlar fram och tillbaka. I helgen var det omväxlande ganska skönt med lugnet och tystnaden och jobbigt med ensamheten och mer eller mindre samma tystnad. Den olyckliga kärlek som alltid följt mig, som bara maskerat sig i olika skepnader, trycker hårt över mitt bröst. Emellanåt gör det fysiskt ont. På sitt sätt är det bättre, när en del av allt det som gör ont inuti också ter sig utanpå. Men samtidigt känns det bara som en väntan, ett steg i ledet på väg mot det som gör än mer ont, när hjärtat brister, när mitt sällskap blir mina tårar.

Det känns som jag gör mer och mer fel, som jag är mer och mer fel. Varje försök att närma sig en annan människa möts allt oftare av ett ignorerande. Det blir allt lättare att övertyga sig själv om att mitt varande eller ickevarande på den här planeten är ganska så irrelevant. Det gör en ganska så liten skillnad. Även för mig själv.

Ett inlägg som nästan känns för naket även för den här bloggen

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

När tystnaden ekar

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

Jag håller emot tårarna så länge det går

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Ensamhetens färgskala klädd i grått

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Just one of those days

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.

Cause I’m the boy only the mirror sees

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Bara less

Ibland ser jag personer som kallar sig ”hopplös singel” eller ”evig singel” där den gemensamma nämnaren i alla fall är sökandet efter en kärlek som verkar alltför långt borta. Ofta när jag dykerin på sådana bloggar så får jag en känsla där jag känner igen mig, det känns bra att läsa på något sätt, veta att det finns fler i liknande situation… ända tills jag inser att de är långt ifrån lika patetiska som mig. De bara får det att låta som det.

Jag inser där och då att jag inte skulle tveka en sekund att byta liv med dig. Byta det liv som du ändå beklagar dig så väldigt över, jag skulle ge mycket, mycket för att ha såväl ditt förflutna som din nutid. Tänk att bara få ha gått på en dejt någon gång, bara ha fått en blick som säger något annat än det vanliga artiga… tråkiga, tänk att ha fått uppleva en kyss, tänk att ha fått gått en promenad och fått hålla någons hand eller att bara legat riktigt nära någon, någongång.

Men jag inser ganska snabbt att det är få människor som är lika jävla sorgliga som mig, däremot vill vissa människor få det att låta som det ibland.

Tom… och osynlig… inget nytt när jag tänker efter.

Jag vet inte… jag… jag vet helt enkelt inte…

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag…

 

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet… skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre… men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och… det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt… jag känner bara en tomhet… och en evig trängtan efter… någon.

Upp och ned och…

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.