Ensamhet när en lördagsnatt blivit söndag

juli 19, 2015

Jag undrar. Jag skriver ofta om hur jobbig ensamheten när det gäller kärlek eller förhållanden är, hur jag trängtar efter den sortens närhet, ömhet och värme. Ibland har jag skrivit om hur ensamheten känns utan vänner. Men jag undrar om jag inte har ett trängande behov av någon sorts ömhet överhuvudtaget. Kärleken är det jag drömmer om mest, det jag vill uppleva, men ibland så slår det mig att mitt liv innehåller väldigt lite närhet, ömhet eller liknande i något som helst avseende.

Det kan slå mig ibland i filmer, med tiden har jag fått lättare och lättare att tåras av filmer. Jag minns en tid då sorgliga filmer fick mig att gråta, en tid då kärleksfilmer fick mig att gråta (över något jag aldrig fått uppleva, något som gjorde ont i hjärtat) men i dag så kan jag gråta över så mycket. Jag kan gråta över en lycklig film, och det är nog inget unikt med det egentligen… saken är bara den att jag inte gråter och tänker ”åh vad fint”… jag gråter och, tänker inte så mycket egentligen, men har mer en sorglig känsla inom mig. Jag kan se något lyckligt och känna en saknad inom mig, känna en sorg över något jag inte har eller aldrig har haft.

Vänskap kommer jag ihåg fina saker från min barndom, kärleken har aldrig funnits där sånär som på ett undantag som ändå bara känns som en smakbit av det… frågan är om någon annan skulle kalla det jag upplevde för ett förhållande? Troligtvis inte.

Men jag har även funderat i övrigt. När var senast jag fick en öm kram? Jag kramar ofta min familj när jag träffar dem men det är mer bara som ett ”hej”. För ganska många år sedan nu så hade jag en jobbig händelse på mitt jobb som jag var alldeles färsk för att veta hur jag skulle hantera. När jag åt middag med min familj kort efter det så bröt jag ihop, då kommer jag ihåg att min mamma gav mig en öm kram.

När det gäller ömma ord, och då menar jag inte komplimanger eller liknande utan någon som lyssnar, som bryr sig, som kanske offrar lite tid så finns det en tjej på jobbet som jag öppnat mig lite för, men inte i närheten berättat ens en bråkdel av allt för, där kan jag väl påstå att jag fått lite ömhet. Annars är det väl den person jag pratade med professionellt med för ett antal månader sedan, hon var bra, lyssnade, frågade, trodde sig inte veta saker utan diskuterade med mig. Hon kändes ödmjuk.

Jag spenderar mitt liv i majoriteten i ensamhet och när jag inte gör det så känns det som det saknas närhet, ömhet, kärlek, någon som bryr sig, någon som kan offra tid på mig.

Ibland känns bara livet så ensamt och så tomt som i en värld utanför alla andra som ingen känner till eller för den delen vill känna till.

2 svar to “Ensamhet när en lördagsnatt blivit söndag”

  1. S said

    Hallå vad är detta? Du är antagligen inte bättre eller sämre än någon annan person och bör rimligtvis kunna hitta någon att ha ett förhållande med. Försök att göra något av den lilla tiden på jorden. DU har ju tak över huvudet och hälsan i behåll antar jag, och bör därmed inte ha några direkt praktiska hinder att göra precis vad du vill. Dejta via nätet och gå i kbt. Så kommer du få det du vill. Om du vågar. Hoppas det!

    • Virulence said

      Bättre eller sämre är väl relativt… eller subjektivt. Nog kan jag tycka att det finns sämre människor än vad jag är som får uppleva kärleken, men så är det också min subjektiva åsikt, och bevisligen lyckas ju ändå de personerna bättre än vad jag gör, så man kan ju börja undra. Kbt eller annan hjälp är lurigt, men jag försöker. Dejting är svårt för det känns som det passar mig rätt illa…

      Tack för din kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: