Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt

maj 13, 2015

Den här veckan har varit fylld av många jobbiga tankar och av tankar som vandrat långt. Nog för att många tankar finns där nästan lite latent, alltid närvarande eller bara väntandes på att få komma fram. Den här veckan känns det som det började när jag sökte kontakt med en nyanställd person på jobbet, det gick sisådär, blev väldigt kort, kändes konstigt och kändes väldigt misslyckat. Jag har funderat mycket på det misslyckandet, funderat vidare på mina ständiga misslyckanden med tjejer som jag har något intresse av, funderat vidare på den fina person jag hade professionell hjälp av för ett par månader sedan. Funderat på döden, på självmord, funderat på framförallt den gång hon frågade mig om mina tankar kring det… funderat på hur svårt det var att sätta ord på det för… det är så många tankar, så olika tankar. Det kan vara väldigt konkret, väldigt generellt, rent filosoferande, kan handla om så många olika situationer.

Jag tänker på en ångestladdat situation om ungefär en vecka, tänker på saker kring det som av en ren slump bara blev så typiska.

Jag ser på mig själv och inser att någon tjej jag är intresserad av omöjligtvis kommer kunna ha något liknande intresse av mig. Det känns omöjligt att vara intresserad av mig. Jag tänker mycket på det hopplösa fall jag är, och det är svårt att inte börja tänka på att dö och att växla de tankarna med att tänka på att inte leva… för vad är meningen egentligen?

Jag känner mig verkligen som ett hopplöst fall. Jag kan se så många saker som jag avskyr med mig själv… jag tänker på saker som jag gör, saker som jag säger, skriver och bara känner att kan jag inte bara låta bli att existera? Varför ska jag hålla på och försöka göra något överhuvudtaget.

 

 

Jag undrar hur mina tankar under t.ex. en dag som denna skulle se ut om de skrevs ned på ett papper, skulle det gå att följa? Skulle ens jag själv kunna följa dem? Jag tänker miljoner tankar, och bara nu när jag skrivit det här inlägget så är det många saker jag inte skrivit för att det bara är en gröt av saker som dyker upp i huvudet.

Jag tänker t.ex. på en situation som dök upp på jobbet häromdagen där vi skulle ställa frågor till varandra, man fick fråga om vad som helst men det fanns även en del mallar på frågor man kunde använda om man ville. Jag avskyr att berätta om mig själv för… vad ska jag berätta egentligen? Vad finns det att berätta om mig? Jag vet aldrig vad jag ska säga, så den typen av aktivitet passar mig dåligt, det fanns många ångestfyllda frågor, men det var nog ändå en som var värst, en som jag verkligen inte ville få som löd ungefär ”Vem är din bästa vän?”.

Har jag ens någon vän? Det närmaste jag kommer en vän i dag är nog någon av mina kollegor, men jag vet inte ens om någon av dem skulle kalla mig för vän… skulle jag då kalla någon av dem för min ”bästa” vän?

… att säga att man inte har någon vän det går ju inte heller, hur skulle det gå till egentligen?

 

Som tur var så ställdes aldrig den frågan.

Jag tror jag låter bli att fortsätta det här uppradandet av en miljon slumpmässiga tankar, inlägget är långt nog som det är och det spelar egentligen ingen som helst roll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: