Plötsliga insikter om hur lite närhet jag får

april 15, 2015

Jag vet hur stort behov av närhet jag har och jag vet att närhet i princip är en obefintlig del av mitt liv. Eftersom det är på det viset så lär jag mig att leva med det, den tid jag spenderar utanför lägenheten, bland folk, på jobbet t.ex. så kan jag förtränga det. Men så en arbetsdag, eller till och med vardag, som ser väldigt annorlunda ut jämfört med andra vardagar så sätter jag mig i en paus bredvid en kollega i en soffa som känns som den är gjord för lite mer än två personer eller lite mindre än tre personer, det blir således ett litet mellanrum mellan oss.

En liten stund senare uppstår en situation där en annan kollega i en lite skämtsam protest sätter sig i samma soffa mellan oss istället för tillsammans med andra kollegor. Med tanke på soffans storlek så sitter vi tätt intill varandra och det går en känsla genom kroppen. Jag känner hennes arm mot min arm, hennes ben mot mitt ben och jag slås av en tanke att jag bara vill lägga armen omkring henne och dra henne närmare mig… det rör sig inte om någon kollega jag haft känslor för eller liknande, inte någon jag t.ex. skrivit om här på bloggen tidigare, men bara att att hennes arm vidrör min, hennes ben vidrör mitt gör att kroppen fullständigt skriker efter mer närhet. Tre personer i en soffa som inte känns gjord för tre… jag tror många tycker att det hade varit trångt, obekvämt, jobbigt… för mig var det någon minut som jag helst hade sett varit betydligt längre.

 

Något senare samma dag, jag är på en sorts tillställning, sitter ned bland mycket folk. Rätt plötsligt kommer ett antal tjejer och lite burdust klättrar sig fram och sätter sig på sittplatserna vid sidan om mig. Tjejen som sitter intill mig sitter vinklad bort från mig, men mot sina vänner, större delen av tiden och håller samtidigt på och plockar upp och ned sin mobil många många gånger och fipplar med den samtidigt. När hon sitter på det viset så hamnar hennes arm och axel mot min arm och min sida, och när hon håller på och trasslar med sin mobil så stöter hon i armen och sidan titt som tätt…

… jag misstänker att många i den här situationen hade blivit störda av det. Både av hennes prat, av det ständiga fipplandet med mobilen och av det faktum att hon trängde sig över mot min sittplats och både lutade sig något mot mig och stötte i mig stora delar av tiden… Så kände inte jag. Jag kände en liknande känsla som tidigare under dagen… bara känslan av att någon vidrörde min arm med sin.

Känslan av att någon rörde vid mig.

 

Det var en ovanlig dag både sett till innehållet i den, men jag insåg också hur oerhört vanligt det var med ens den lilla sortens närhet… som dessutom skedde vid två tillfällen…

2 svar to “Plötsliga insikter om hur lite närhet jag får”

  1. Isnogood said

    Lämnar ett hjärta som vanligt, så du vet att jag läst och förstår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: