Den evigt oälskade, han som ingen vill ha

januari 23, 2015

Jag har skrivit många gånger om hur värdelös jag är på att komma över känslor jag fått för någon. Det brukar fungera så att om jag får känslor för en tjej, normalt sett en tjej som då är singel (så att det finns en teoretisk chans att jag skulle kunna bli tillsammans med henne,…. egentligen är väl chansen även då 0% så frågan är om den ens är teoretisk, men känslan är i alla fall så) då brukar känslor jag haft tidigare, för andra tjejer på något sätt bara sakta suddas ut, i det läget finns bara den tjej som jag precis fått känslor för.

När väl den tjejen funnit en ny kärlek så att mitt hopp går i kras, när jag faktiskt vaknar upp och inser det jag egentligen vetat om hela tiden, att jag aldrig skulle kunna få henne, då brukar det dröja en viss tid, och sedan är det som att de gamla känslorna ändå finns kvar.

 

Ikväll var jag ute med jobbet, det var ganska många som gick ut, bland annat en tjej som jag haft känslor för…. har känslor för…. hur jag nu ska uttrycka mig när det kommer till mina känslor… Hon blev tillsammans med en kille, jag klarade inte av att höra hur lycklig hon var med honom så jag drog mig undan, drog mig undan på många sätt. Hon kanske inte är tillsammans med honom längre, jag vet inte riktigt eftersom jag pratar så sällan med henne, och när vi väl pratar så blir det ofta om annat, små korta konversationer.

Men jag inser hur min värld kan slitas sönder på miljoner sätt. Ett namn hon säger på ett sätt så att det låter som en ny kille, ett ständigt fipplande med mobilen, när hon ibland försöker dölja skärmen så den inte syns. Att bara höra henne prata, se hennes leende, höra hennes skratt… så många saker.

Jag vet inte om jag kan påstå att jag får panik, men det känns inte bra, jag vill fly därifrån. Något som den person jag börjat prata med professionellt pratat om… fast jag tror inte hon tänkt på sådana här situationer, men jag kommer att tänka på just det.

Jag går hem när många andra går hem, då känns det acceptabelt att göra det. Det tar kanske tjugo minuter att gå hem, det är tjugo väldigt långa minuter. Jag hinner med mycket självhat, dödslängtan, jag hinner med att tänka många tankar kring hur det inte går att älska mig, vilja ha mig, vara intresserad av mig. Jag hinner tänka många tankar kring varför, hinner tänka många tankar kring hur fruktansvärt misslyckad jag är.

Hur alla träffar någon. Det kanske inte alltid håller för evigt men då träffar man någon ny. Att vara tillsammans med någon…. tänk om det ens fanns någon tjej som var intresserad av mig? Det vore ju ett lämpligt första steg.

Men hur i hela…. skulle det gå till? Hur ska en tjej någonsin kunna tycka om någon som mig? Hur ska en tjej någonsin vilja ha någon som mig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: